Att välja och välja bort
Det är mycket i mitt liv som handlar om prioriteringar just nu. Mitt liv har snurrat så fort så länge att det är svårt att få ned farten, men jag lär mig successivt och det är tydligt hur viktigt det är med prioriteringar. Jag är ingen självutplånande typ och har aldrig varit, utan både min kropp och knopp börjar göra uppror när det finns för lite utrymme för det som ger mitt liv lust och mening. Det går inte att tänka att man ska få tid. Man får aldrig tid. Man tar sig tid och det är enkel matematik att räkna ut att man inte hinner med allt. Jag vill ju så göra så mycket men de senaste åren har lärt mig att prioritera och det handlar om att välja och att välja bort. Jag väljer just nu bort en del fortbildningar för att välja mig och min hälsa. Jag har varit så sjukt trött och jag tror att det är för att mitt liv äntligen är lite mindre hektiskt. Reaktionen kommer i efterhand. Jag ska gå på naprapatbehandling en gång i månaden har jag bestämt, efter att ha dragits med huvudvärk som kommer och går. Jag ska fortsätta träna thaiboxning, men inte för att vara duktig utan för min egen skull. För att det är kul och för att det utvecklar mig som människa och för att jag får vara jag. Jag kan inte träna alla träningspass jag vill för jag arbetar och det är bara som det är. Jag kan inte slå knut på mig. Jag tränar på egen hand på gymmet här intill för att kunna hänga med på träningarna och det får vara good enough.
Jag har aldrig varit en person som har kunnat arbeta heltid på ett och samma ställe och jag inser att jag nog aldrig kommer att bli det heller. Jag måste ha input ifrån olika håll och det är det jag tycker är så givande.
Min fantastiska tränare Jenny som betyder så mycket för mig. Riktig vän och förebild.I hela mitt liv har kreativiteten varit så oerhört viktig för mig och hur obetydligt det jag gör än kan te sig för andra så ger det mig min livskraft. Min passion för konst, skrivande, musik, bild och film fick mig att börja måla porträtt på hästar och hundar, skriva flera byrålådsmanus, gå på skrivarlinje och ge ut några böcker i eget förlag. Fotografering har jag ägnat mig åt sedan barnsben och pappa som var journalist och författare lade ribban ganska högt med sin Hasselblad och mamma med sin Leica och egen framkallningsstudio i klädkammaren. Musiken lockade så mycket att jag blev datanörd och började göra låtar på datorn och sen mitt i juristlinjen parallellt gå på SAE och lära mig mer om musikproduktion. Filmintresset som alltid har funnits i vår familj tack vare brorsan, och tack vare honom startade jag och Svenne DVD butiken DVD Connection. Och där lärde vi känna lite människor som delade vårt intresse. Detta ledde i sin tur fram till att både jag och Svenne skådespelade i tre filmer och roade oss kungligt. Det gjorde också att jag statistade en hel del för att lära mig mer om skådespeleri och film. Och det var verkligen lärorikt att se hur det fungerade. En del kända regissörer skådespelare och producenter fick jag se in action och där kunde man snabbt se vilka som led av hybris. Trista typer säger jag bara...
Numera är det mest skrivandet som kommer till uttryck. Det blir både självbiograftiskt och skönlitterärt och lite bloggande. Jag skulle vilja hinna med mer, men så var det det där med prioriteringar...
Hjälm har införskaffats.Kan väl vara klokt att försöka bevara minnet intakt om man nu har lagt ned så mycket tid på studier som jag:-) ...
Jag har hunnit med att träffa mina gamla kursare ifrån legitimationsutbildningen på SAPU och jag och Svenne fixade middag häromkvällen för våra nära och kära. På klassåterträffen med kursarna slogs jag som vanligt av hur oerhört fort tiden rusar förbi. Det är nästan kusligt. Roligt att höra om hur de har det idag och även få utbyta erfarenheter ifrån vårt yrkesliv som minst sagt är utmanande.
Det som har blivit så tydligt för mig är att inom den stora vårdkolossen landstinget så är det verkligen som att vi som arbetar med de psykosociala frågorna talar ett helt annat språk. Ett språk som handlar om något mycket större än reduceringar till fyrkantiga diagnoser som ska behandlas enligt en evidensbaserad manual. Begrepp som får mig att vilja kräkas. Mina patienter kommer inte bara med en diagnos. De kommer med den komplexitet det innebär att vara människa idag. Var ryms de existentiella frågorna och ångesten, anknytningstraumana, postmigrationsstressen, arbetslösheten, bostadslösheten, ensamheten, oron för sjuka anhöriga, barn som missbrukar eller har hamnat i kriminalitet eller ett arbetsliv som har blivit så hårt och omänskligt att människor mobbas bort när de inte längre orkar? Var ryms att fackföreningarna har blivit helt tandlösa och inte kan göra annat än att medverka till uppgörelser med ett litet avgångsvederlag i en process som sedan blir sekretessbelagd och inte kan skärskådas, när det handlar om vidrig mobbning och nedbrytning av människor? Människor som är rättslösa. Det medikaliserade synsätt som förhärskar och är så ivrigt påhejat av läkemedelsföretagen som gnuggar händerna för varje ny diagnos som uppstår.
För den som är intresserad kan jag varmt rekommendera böcker såsom Pillret av Ingrid Carlberg, Den diagnosticerade människan av Svend Brinkmann (red) och Pillerparadoxen av Robert Whitaker. De ger ett hisnande perspektiv på ett skrämmande paradigm som vi har tvingats anpassa oss till. När det gäller den sistnämda boken så får den ses som ett hårt motargument mot läkemedelsindustrin när det gäller psykiatriska sjukdomar och kanske tolkar författaren forskningen aningen ensidigt, vilket har invänts av en del skribenter i bl.a. Läkartidningen. Men då är det upp till bevis som gäller och min misstanke är att det är ganska skralt med det...
Mot bakgrund av detta blir det så oerhört tragiskt när människor inom mitt gebit fullständigt reservationslöst blir duktiga lydslavar under dessa New Public Managementpremisser. Snabbterapier som ska beforskas fram.Ju snabbare desto bättre. Gärna utan någon mänsklig kontakt alls. Jag är ganska övertygad om att det framöver kommer att beforskas kring möjligheten till helt databaserade psykoterapier. Men vad innebär denna kortsiktighet egentligen? Vad innebär detta för mänskligheten? Att inte få möjlighet till levande mänskliga möten? Kommunikation höger till högerhjärna som inte kan fångas på något annat sätt än vid ett riktigt mänskligt möte face to face.
På en hemsida presenterades 30 minuters terapier som goda exempel på utveckling av primärvårdens omhändertagande av den psykosociala ohälsan "som ju gör att terapeuten kan ta emot fler patienter". Men vad tror man att vi gör? Jobbar på Mc Donalds? Och hur kan människor inom mitt område gå med på detta? Hur är det med etiken eller har fartblindheten tagit bort hela reflektionsutrymmet? Och hur kommer det sig att inte den nya moderna psykoterapiforskningen får komma till uttryck? Den som visar att det är mötet som är det viktiga. De relationella egenskaperna, engagemanget och den gemensamma överenskommelsen d.v.s forskningen om common factors som mer visar på att vårt yrke är ett hantverk och en konst som inte låter sig tryckas ned i en simpel behandlingsmanual?
Ha det så gott mina vänner!
