Friskfaktorer och Formsnack

När året närmar sig sitt slut har jag äntligen fått lite välbehövlig ledighet och kan hämta andan en smula. Jag ser tillbaka på ett händelserikt år och tänker med tacksamhet på hur mycket nytt jag har lärt mig. Jag åkte ju med min familj till Thailand i augusti och passade denna gång på att träna thaiboxning där. Det var en helt ny värld som öppnades för mig och jag blev alldeles förälskad i sporten. Väl hemma i Sverige började jag att träna i en klubb i Stockholm och tog också privatlektioner. Samma höst började jag också min så hett efterlängtade legitimationsutbildning i psykoterapi som visade sig vara en riktig lyckträff. Det finns ju så många olika inriktningar men just denna är integrativ och visade sig passa min filosofi som hand i handske. 
 

Många har säkert noterat de stora motsättningar som har rått mellan kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (vilket för övrigt är ganska unikt för Sverige eftersom de olika inriktningarna har fungerat sida vid sida i andra länder). På min utbildning finns nästan alla inriktningar representerade bland deltagarna vilket givetvis är oerhört berikande. Jag har fått lära mig om den psykodynamiska inriktningen och jag märker ju (nästan lite skamset) hur mycket kognitiv psykoterapi har hämtat därifrån. Kanske är det dumt att ens uttrycka sig så eftersom kognitiv psykoterapi utvecklades av Aron Beck som hade psykodynamisk utbildning. Klart är i vart fall att det finns stora synergieffekter i att få en helhet i den psykoterapeutiska skolningen. Målet för utbildningen är att vi terapeuter ska bli skickliga i att möta våra klienter och därmed kunna välja rätt metod för just den klient vi har framför oss. Spännande och mycket utmanande.

På samma sätt tänker jag med träningen. Jag vill möta mina klienter där de är i livet och jag vill ge dem en träning som passar deras målsättning och deras förutsättningar. För mig börjar alltid träningen med det funktionella. Kan man inte ta sig upp ifrån golvet eller knyta skorna så är det faktiskt inte enligt mig lämpligt att börja fokusera på tung styrketräning, utan det funktionella. Varför? För att dessa rörelseinskränkningar och muskelsvagheter på sikt leder till skador. För mig är det viktigt att mina klienter får de viktiga delarna i träningen nämligen: kondition, rörlighet och styrka. Man skulle kunna lägga till funktionell styrka och uthållighet men detta innefattar jag i de tre.

Klättring. Ytterst funktionellt...

För egen personlig del märkte jag denna höst hur fel det kan bli om man själv är lite mentalt utmattad och tränar för en tränare som för perfektionistisk och inte inser att man är nybörjare som dessutom hemskt gärna vill vara tillags. Jag var utarbetad och behövde träning med ett flow där jag fick vara i min bubbla och låta kroppen successivt anpassa sig till de nya kraven. Men istället blev det väldigt mycket ord och teknik och A4 blad med övningar att träna hemma. Träningen gav ingen positiv eftereffekt utan jag gick hem och kände mig nedstämd, tröt, ännu mer stressad och ganska värdelös. Ganska viktiga varningssignaler. Det här tycker jag illustrerar att en mycket skicklig tränare kan missa hur klientens liv ser ut och därmed missa hela målsättningen också. Det bör dock tilläggas att jag fick med mig flera nya bra övningar och tankar kring träning, därav en del MAQ (Muscle Action Quality) övningar som jag även kör med mina klienter.

Jag talade nyligen med en tränarkollega om fördelarna med att ha fått livserfarenhet och distans till träningen. Det är ganska underbart att kunna känna att jag har kommit långt ifrån den tjugoåriga tjej som tränade frenetiskt på Skip gym i Stockholm, hade massor av muskler och led av ätstörningar och var konstant missnöjd med sin kropp. Det är befriande att läsa professor Paul Gilberts konstaterande i boken Compassion focused therapy: ”In that study, we found that emotions of contentment and safeness were more strongly associated with lower depression, anxiety and stress, than were positive emotions of excitement or feeling energized.”

Det tål att tänka på!

God fortsättning!

Kram Åsa-Helena

Vi har säkert alla stött på negativa människor som kanske både har varit bittra och negativa och kanske också missunnsamma. Vi kanske rent utav har varit sådana själva stundtals, handen på hjärtat?  Att vara ledsen är nästan tabu att tala om. (Kanske det är därför personliga bloggar läses av så många d.v.s  bloggar där bloggaren vågar berätta om sitt dåliga mående och bekymmer?)

Men att vara lite sur och grinig och bitter är liksom lite lättare för då är man ju inte lika svag…
Som kurator och kognitiv terapeut möter jag många människor i kris som berättar om hur jobbigt det är att hela tiden behöva hålla uppe den glada fasaden och utstråla positivism fast att man mår hur dåligt som helst inombords. Ofta pyser depressionen ut i form av ilska och irritation.

Det finns en fara med alla dessa coacher som förordar positivt tänkande för det är att se på frågan på ett oerhört ytligt sätt och det är varken rättvist eller särskilt humanistiskt. Det krävs ingen rymdforskare för att räkna ut att man mår bättre psykiskt om man tänker positivt. Det som är det svåra och viktiga att få reda på är ju vad som ligger bakom negativa, depressiva och kanske bittra tankar. Kanske har man livsscheman med obevekliga normer som man inte klarar att leva upp till? Kanske har man livsscheman som säger att man är ensam och därför behöver massor av bekräftelse ifrån andra för att känna att man duger och inte är ensam. Kanske lider man i det tysta av att någon anhörig missbrukar, är sjuk eller bara mår dåligt över att livet inte blev som man hade tänkt sig. Att glättigt förespråka positivt tänkande är för mig som att börja bygga ett hus från taket.

Kram Åsa-Helena

 

Det är länge sedan jag skrev ett inlägg nu, alldeles för länge sedan men, livet har kommit emellan. Det beror inte på att det inte har funnits något att blogga om, tvärtom ämnena som har poppat upp i mitt huvud har varit överväldigande många.

Ett av de mest återkommande ämnena är, om ni ursäktar uttrycket, hur ”den lilla människan” far illa av myndigheternas hantering. Jag har många patienter som vittnar om denna sorgliga verklighet som många människor lever i idag. Tänk dig själv att du blir arbetslös och du skickar in alla papper och blanketter enligt konstens alla regler. Du får tillbaka ansökan med begäran om komplettering. Intyget ifrån din förre arbetsgivare var inte rätt blankett. Din förra arbetsgivare förstår inte vad det är man vill ha ifrån A-kassan. Du sitter i telefonkö ytterligare en förmiddag och får till slut klart för dig vilken detalj det är som saknas. Det har nu gått 8 veckor sedan du skickade in din ansökan. Du sänder in ansökan på nytt. Veckan därpå ringer du och sitter ännu en gång och väntar i eoner av tid för att komma fram och den här gången meddelar handläggaren att det kommer att ta ca 14 veckor tills du får din första utbetalning. Du hörde rätt. FJORTON VECKOR!!!!!

När maten är slut och du inte har kvar något att sälja går du till socialen för att begära försörjningsstöd. Där får du beskedet att du måste sälja bilen. Du försöker förklara för handläggaren att bilen är belånad över sitt värde med ägandeförbehåll och du förklarar att du p.g.a. kronisk smärta behöver din bil för att orka handla, skjutsa barnen på träningar m.m. Spelar ingen roll. Bilen ska säljas. Det tar dig en månad att bli av med bilen och du får sälja till ett mycket kraftigt underpris och nu ligger du efter med två månadshyror på din lägenhet. Några pengar över ifrån bilen blev det inte. Handläggaren på socialtjänstens försörjningsstöd förklarar att man nu ska göra en bedömning av ditt ärende och detta beräknas ta två till tre veckor.



Jag blir förbannad när jag tänker på det här. SKITFÖRBANNAD! Jag trodde att vi betalade A-kassa för att vi skulle slippa hamna på bar backe om vi blir arbetslösa, men icke. Det är inte alls ovanligt att folk får betalningsanmärkningar p.g.a. denna HELT OACCEPTABELT långa handläggningstid. En del hinner bli vräkta. Idag läser jag i tidningen Metro att över 1600 utförsäkrade svenskar är ute ur systemet och Försäkringskassan vet inte hur de försörjer sig. ”Man kan ju hoppas att de har kommit i arbete men vi vet ingenting egentligen” säger en analytiker på Försäkringskassan. Nä så bekvämt!

Jag är inte naiv och ser och hör själv personer som fuskar och inte vill arbeta och skyller på åkommor som vi alla drabbas av förr eller senare och som knappast kan vara grund för sjukskrivning eller sjukersättning.  Men vems är felet att detta har fått fortgå? Är det verkligen rätt att straffa människor som arbetar och gör rätt för sig och människor som är sjuka på riktigt?  Att inte ha lyckats komma ut i arbetslivet är inte en sjukdom. Det kan förvissa utvecklas till sjukdom, men det är ingen sjukdom i sig. I ett samhälle finns det massor med viktiga uppgifter som måste skötas, men det finns en hake. Det är arbetsuppgifter med låg status. Vi har nämligen drivit fram ett samhälle som tycker att det verkliga arbetet som har skapat och skapar välstånd, nämligen produktionen – är något fult. Det är väldigt konstigt för det är faktiskt alla människor som har utfört lågstatusuppgifter som har skapat detta välfärdsland, som nu dock tycks vara på dekis.

Jag undrar bara hur det ska gå för alla våra ungdomar som ska ut i arbetslivet och tror att man kan få välbetalda arbeten på direkten och aldrig i livet skulle kunna tänka sig att ta ett städjobb eller liknande. Många av oss vuxna har också varit duktiga på att curla våra barn och vi har vant dem med en standard som kommer att bli mycket svår att leva upp till. Jag själv är inget undantag. Jag menar inte att vi nödvändigtvis har vant barnen vid lyx men vid en standard som är svår att uppnå för en ung människa som ska stå på egna ben för första gången. Bara att ordna en bostad är ju en grannlaga uppgift idag. Kan man sen inte ta ett arbete med okvalificerade arbetsuppgifter utan att tappa ansiktet så blir det ju etter värre.  

Nu mitt i snökaoset pratar man om att kalla in militären för att skotta snö när man har hur många arbetslösa som helst! Jag förstår inte logiken. Jag menar givetvis inte att alla kan skotta snö men av en halv miljon(!) människor borde väl några kunna fixa det?  

Åsa-Helena

Årets rostagare går till
Kollegor inom hälso- och sjukvården som är nytänkare och ser på hälsa ur ett helhetsperspektiv.
Kollegor som vågar tänka om
Kollegor och människor i allmänhet som vågar säga ifrån när saker och ting inte står rätt till och som vågar vara obekväma.
Du prestigelösa AT läkare som hjälpte mig med en suicidal patient i akut svår kris och ringde ett samtal som förhindrade att patienten blev vräkt ifrån sin bostad.
Ni handläggare på myndigheter med orimlig arbetsbelastning som ändå orkar bry er om den lilla människan.
Alla mina patienter och klienter som kämpar. Ni lär mig så mycket och ger mig så mycket och är självklara rostagare.


Ni har all min respekt.

 

God Fortsättning!
Önskar Åsa-Helena

Jag blir så arg när jag läser en artikel av Maciej Zaremba i gårdagens DN kultur. Artikeln har rubriken Är alla lika inför lagen eller gäller särskilda regler för familjen Grönfors i Vojakkala by?
Jag hörde talas om den romska familjen Grönfors i ett inslag i (jag tror att det var Insider). Där fick man veta att familjen Grönfors terroriserade alla sina grannar i Vojakkala by. Sen fick man se hur en man gick in på sin tomt för att hämta några bildäck. Mannen hade ställt en videokamera på biltaket och filmade det hela. Plötsligt blir han attackerad av en eller flera män och som hugger honom i huvudet med en yxa. Under filmen hör man den mycket svårt skadade mannen kämpande för sitt liv ringa efter ambulans. Det är bara tur att mannen överlever och han mister synen på ena ögat och man kan bara spekulera kring vilka mer men han har fått. Jag hade mycket svårt att sova den kvällen jag såg det inslaget. Jag var både chockad och ursinnig över något sådant kan och får hända och som många andra undrade jag hur en familj kunde få härja på det viset som beskrevs i inslaget. Jag tänkte på detta i flera dagar efteråt.

Nu läser jag Zarembas artikel och får en HELT annan bild av hur denna grannfejd har sett ut. Här finns en ganska stark komponent av rasism med spelet och en otäck anda som hämtad ur filmen Jägarna med. De personer som hade något att göra med familjen Grönfors blev snabbt utfrysta. Inte ens polisen vågade stå upp och berätta hur saker och ting låg till. Mannen som fick en yxa i huvudet var ingen duvunge. Han är själv dömd för dråp och har drogat en tioåring med en dödlig dos morfin. Han är dessutom ofta beväpnad. Gärningsmannen som höll i yxan beskrivs i den rättspsykiatriska utredningens om svagt begåvad med schizoida drag och man misstänker att han har Asperger syndrom. När han känner sig hotad reagerar han som en treåring.

Nåja missuppfatta nu inte detta inlägg som ett inlägg om skuldfrågan i den här historien, för jag har ingen som helst aning om vad som verkligen har skett och det är inte vad jag vill komma till. Jag vill peka på hur onyanserat det hela har målats upp. Min ilska riktar jag till den usla mediarapportering som vi tvingas leva med. Dagens journalister tvingas arbeta under mycket knapp tid och ska dessutom täcka upp det mesta. Det är inte så att en journalist kan ägna sig åt ett visst område och läsa in sig och hålla sig uppdaterad på detta område, utan numera ska man kunna lite om allt. Det blir inte så bra alla gånger. Tvärtom blir det ganska dåligt väldigt ofta. Att artiklarna också ofta tycks vara slarvigt hopkomna och inte känns genomarbetade är nog så tråkigt, men det värsta är att det inte tycks finnas något som helst intresse ifrån journalisternas arbetsgivare att sprida vederhäftig information. Istället kastar man ut totalt missvisande information vars största syfte tycks vara att röra upp känslor, piska upp stämningen och många är de som offentligt avrättas i media, utan någon som helst chans att försvara sig.

Det finns liksom ingen hederlighet kvar överhuvudtaget. Debatterna som bedrivs är så rumphuggna att de mest ställer till förvirring istället för att ge några insikter.

Att Alex Schulmans bloggidé gick ut på att göra folk arga är en sak för det är faktiskt inte nyheter han förmedlar, åtminstone inte sådana man förväntar sig i en dagstidning. Men nu är det ta mig fanken svårt att skilja på vad som är vad. Med vilken rätt får de leka med våra känslor? Och vad gör detta med vår hälsa? Jag är övertygad om att ett medieklimat av den här typen som vi måste stå ut med idag är direkt skadligt för oss. För vilka friskfaktorer finns det i att känna ilska, sorg och vanmakt? Och det är tydligen det vi ska suga i oss varje dag.
MVH Åsa-Helena

Jag blir faktiskt väldigt förbryllad när jag tänker på fenomenet ADHD och jag passar på att reflektera öppet kring ämnet här i min krönika och jag kommer framförallt att reflektera över några etiska aspekter.  Många minns vi när debatten och sedermera bråken mellan Christopher Gillberg och Eva Kjärve pågick. Polariseringen blev total och när stridsröken så småningom lade sig och Gillberg slängde sitt forskningsmaterial i papperstuggen tycktes det som att Eva Kjärve gick segrande ur striden. Det blev tyst om DAMP-begreppet och detta har sedermera försvunnit ur begreppsapparaten mer och mer, då det inte har blivit accepterat internationellt.

ADHD begreppet var det som blev kvar. Men vad hände då med de barn som de facto hade och har svårt att klara sig på dagis, lekis och skola? För de finns ju därute oavsett vad man kallar problemen för. Jo numera är teamen som utför utredningarna kraftigt nedbantade och tiden som avsätts likaså. Ofta får man betalt per diagnos som ställs! Många privata aktörer tjänar stora pengar på den här verksamheten, vilket jag tycker är tvivelaktigt. Att studera och bedöma ett barn kräver tid. Man kan inte förvänta sig att ett barn ska vara avspänt och sig själv vid ett enda möte med en vilt främmande person. Det är helt befängt och ändå är det vad som sker. Varför man tog bort de specialiserade teamen från sjukhusen begriper jag inte.

Jag har funderat mycket på begreppet ADHD, är det bra att använda detta? Eller borde man benämna problematiken specifikt och helt individuellt? Men problemet är ju egentligen inte ADHD-begreppet utan det faktum att diagnosticerandet tyvärr har medfört en stämpling av människor, ett stigma. Begreppet har blivit förknippat med någonting som enbart är negativt. Mycket beroende på att man har sett att individer med ADHD problematik är överrepresenterade på kriminalvårdsanstalter och behandlingshem. Det tragiska är att de individer som det har gått bra för kommer sannolikt inte till uttryck i statistiken.  

Jag tycker att den sociologiska aspekten är viktig. Jag brukar dra ett exempel: Tänk dig en bondson i det gamla bondesamhället som har ADHD-beteende. Han plöjer förmodligen åkrarna och får saker och ting gjort, eftersom han inte gillar att sitta still. Mycket ensamarbete som ofta kan passa bra för en person med hyperaktivitet. Han kanske inte är någon mästare på att genomlida en stillasittande söndag i kyrkan, men jag är rätt övertygad om att hans personlighetstyp skulle vara uppskattad i den typen av samhälle där mycket stillasittande ansågs vara lathet. I det moderna samhället ställs krav på att sitta still och klara av att interagera med massor av människor och intryck. Där gör kanske inte ovanstående individ sig gällande, utan kanske rent utav får problem. Det är faktiskt "normalitets bedömningar" på statistiska grunder man bygger dessa diagnoser på.  Samhället blir normsättare för vad som ska vara normalt.  Diagnostänket blir särskilt viktigt att reflektera över när det gäller medicineringen som förmodligen kommer att öka framöver.

Många sväljer också diagnostänket utan att reflektera över det, eftersom vi är vana vid diagnoser i medicinska sammanhang.  Men det man då glömmer är att psykiatrisk diagnosticering är något helt annat. DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) är en diagnoskatalog över alla nu kända psykiatriska sjukdomstillstånd och störninga,r och det är faktiskt så att här kan tillstånd faktiskt uppkomma och försvinna. (Ett exempel är t.ex. patologiskt rus som fanns tidigare). Jag ogillar också det faktum att du är tvungen att ha diagnos för att få hjälp, men detta är en djupt inrotad juridisk konstruktion i vårt samhälle. Om 3-6% av barnbefolkningen lider av ADHD så kan man ju faktiskt fundera över om det rör sig en avvikelse inom det normala eller?

Så sent som i torsdagens Dagens medicin rapporterar man att fler barn väntas få medel mot ADHD. När ett antal läkare tillfrågades om vad de tyckte om att alla barnläkare snart kommer att få skriva ut Metylfenidat (Concerta), så blir svaren ungefär i stil med "Ja i kombination med psykosocialt stöd. Här har vi ett problem, för vad menar man med detta? Att man ska sätta in bådadera? Vore det inte självklart att man provar med det enklaste minst ingripande (läs biverkningsfria) alternativet först? Detta sker inte idag. Det påstås på en del håll att man inte i första skedet föreslår medicinering. Detta är lögn eller ren okunskap. Jag har erfarenhet av fyra familjer i min absoluta närhet som har barn som har utretts för ADHD och samtliga erbjöds medicinering vi första återkopplingen efter att diagnos hade ställts. En familj erbjöds även neuroleptika till sitt barn.

Den som tror att lite Concerta bara "rättar till" det som felar, d.v.s. kanske lugnar ned och ökar barnets koncentrationsförmåga misstar sig. En mycket vanlig biverkning är den bristande aptiten som kan ge problem med kraftig avmagring. En annan biverkning som lite äldre barn som kan utrycka mer komplexa känslor och upplevelser brukar uppge är att de tappar sin kreativitet. Känslan av att kunna uträtta storverk försvinner. Om man betänker att många av dessa barn faktiskt inte blir en siffra i brottsstatistiken utan faktiskt skickliga entreprenörer så skulle man kunna anta att vi berövar ett antal barn möjligheten att ge sig på storslagna satsningar. Ett barn uppgav i en TV-dokumentär att medicineringen tog bort hennes "glitter", det som var hon. Så det finns en hel del etiska aspekter att fundera på.

Samtidigt måste man givetvis vara öppen för att alla är olika och ibland finns det säkert anledning att medicinera, men inte utan att ha provat med det grundläggande, nämligen att skapa en miljö som är bättre anpassad för barnet.

Ett annat faktum är att många barn som får ADHD diagnos även har andra diagnoser såsom Asperger syndrom, generaliserat ångestsyndrom, depressioner, bipolära tillstånd, personlighetsstörningar, psykosnära tillstånd och tvång och de löper också högre risk att drabbas av anorexi och missbruk. Detta gör att det blir väldigt svårt att tala om dessa individer som ett kluster med likande besvär, men ändå så är det precis vad som sker idag. Vi har också ytterligare en aspekt och det är att barn kan ha samma beteendeproblem och kognitiva problem men orsakerna kan variera. En otrygg hemmiljö, trauma m.m. kan ge samma symptom. Inte sällan har barn med ADHD även förälder/föräldrar med samma problematik och då är det kanske inte så lätt att ordna en optimal hemmiljö med mycket struktur.

Det finns också nya rön som visar att kosten kan ha stor betydelse (och jag kommer nu inte komma dragande med några kolhydratteorier) utan det har faktiskt visat sig att livsmedelstillsatser kan öka hyperaktivitet hos barn så det finns ju en rad faktorer som kan påverka ett barns beteende. Lär artikeln här: http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/8/8717/LKT0806s354_355.pdf

Jag vill avsluta denna tankfulla krönika med några kloka ord från Bruno Hägglöf, professor i barnpsykiatri vid Umeå Universitet som också intervjuas i ovan nämnda Dagens Medicin (nr 16/09 torsdag 16 april):
"Det som brister i vården av barn med ADHD är inte läkemedelsbehandlingen utan det psykosociala stödet"
Dessutom tror han att de nya riktlinjerna kommer leda till att urvalet och även uppföljningarna kommer att bli noggrannare.

Låt oss hoppas på det och låt oss också hoppas på ett tolerantare, människovänligare samhälle där alla människor kan hitta sin plats att blomstra på...

Vänliga hälsningar Åsa-Helena

Förändring är nyckelordet i tiden. Det är mycket som ska förändras nuförtiden och det är tydligen inte mycket som är bra som det är. Vi ska förändra vår vikt, vi ska förändra vårt utseende med hjälp av kirurgi och styling, vi ska förändra vårt ekonomiska beteende och vi ska förändra hur vi bor. Kanske är det att kasta sten i glashus att kommentera förändringsiver när jag själv arbetar som kognitiv terapeut. Men låt mig då förklara vad jag menar.

Vi lever i ett västland med ännu så länge en hyfsad välfärd. En fantastisk välfärd om vi jämför med många andra länder. Vi har utslagning, marginalisering och människor som far illa i vårt land, men vi har ändå ett betydligt bättre välfärdssystem än många andra länder. Ändå är våra ohälsotal skyhöga. Vi talar alltså inte om sjukdomstal utan ohälsa. Och ohälsan går allt längre ned i åldrarna. Jag tror att en del förklaras i våra orimliga krav. Jag tror att vi har fått mallar och ideal som är omöjliga att leva efter och att uppnå. Och många ideal är ju dessutom artificiella!

Det slog mig särskilt när jag fick bege mig till biblioteket för att hitta bilder av nakna kvinnor och män som visades upp oretuscherade. Jag skulle använda mig av bilderna i terapier där patienterna har problem med sin kroppsuppfattning. Hur ser en normal människa ut egentligen? Det är den stora frågan. Hur får en normal människa egentligen se ut är en lika viktig fråga. På mångas näthinnor finns en idealbild som är rakt igenom bluff. Så därför går så många människor omkring och känner sig fula. Vi duger inte. Vi måste förändras.

Den kognitiva psykoterapin har fått tillskott av metoden ACT acceptance commitment theory som mer är inriktad på att stå ut och att acceptera sådant som inte är möjligt att förändra. ACT är ett mycket värdefullt tillskott i arbetet med psykisk ohälsa, inte minst hos smärtpatienter, se tidigare inlägg om detta. Men redan i den betydligt äldre 12-stegsmodellen som används för att behandla missbruk finns komponenter där man ber om kraft att acceptera sådant man inte kan förändra. Och det är ju faktiskt så. Allt kan vi inte förändra eller skulle kräva sådana insatser att vi kanske rent av skulle gå under på kuppen.

För en deprimerad person kan det också kännas skamligt att inte kunna glädjas över allt han eller hon faktiskt har. För vi har också krav på oss idag att vi ska må bra och vi har en stark läkemedelsindustri som gärna ser nya psykiatriska diagnoser födas. Gärna sådana som kan medicineras med redan framtagna mediciner. Här har vi också fött fram ett ideal som säger att vi ska må psykiskt bra jämt. Detta skapar ju tyvärr problem i sig, eftersom det inte längre blir ok att tala om att man mår dåligt då. Man vill ju inte bli sedd som ett offer, eller som svag...
Hur sjutton kunde det bli såhär? Ingen aning - men ordspråket "Upp och ned är livets gång" är tydligen helt borta...

Om du själv vill följa hur din hälsa varierar över tid så kan du gå in på http://www.healthwatch.se/ och registrera dig där. Du kan sedan, hur ofta du vill, fylla i ett formulär som bara tar några sekunder att fylla i och sedan kan du se i grafer över tid hur din hälsa och olika parametrar inom hälsoformuläret varierar. Programmet är skapat av Dan Hasson som är Med. Dr och författare till boken Stressa rätt.

Ha det bäst
Många hälsningar Åsa-Helena