Friskfaktorer och Formsnack

Ibland slås jag över hur okunniga vissa experter tycks vara. Jag ska inte peka ut någon och ägna mig åt pajkastning, men det har vid flera tillfällen påståtts från ”kostexperthåll” att det inte är skadligt att vara hungrig. Efter att ha ägnat många år åt att skaffa mig kunskap om kost, träning och behandling av stört ätbeteende så blir jag faktiskt provocerad av sådana påståenden. Det visar på hur lite man har förstått om hur komplex bakgrunden är till viktproblem och stört ätbeteende.

När jag tänker på hur min träningsfilosofi har förändrats slås jag av att det faktiskt är mycket mera glädje och inspiration i min träning idag än hur det var förr. 1988 kom jag i kontakt med styrketräning på gym för första gången. Det var en klasskamrat på Kom Vux som drog iväg mig till Vasalundshallen och jag fastnade direkt. Det visade sig att jag hade en väldigt träningsvillig kropp som svarade bra på styrketräning. Jag började läsa kroppsbyggartidningar och blev väldigt inspirerad av stjärnor som Veronica Dahlin, Marjo Selin och Rachel McLish. Tyvärr led jag också av en ätstörning som tyvärr passade perfekt med min nyväckta träningsfanatism. Lite senare träffade jag också en kille som var lika fanatisk och jag började träna på Skip gym på Kungsholmen. Där var träning något mycket allvarligt och receptionisten på Skip gym, Svenne Engström som 19 år senare skulle komma att bli min äkta make, berättade senare att jag aldrig sa ett ord på den tiden. Ett snabbt hej kunde jag klämma fram, men inte mer. Det är ganska otroligt med tanke på hur trevligt jag tycker att det är att prata med folk, men så var det.

        
Receptionisten som 19 år senare blev min man...

På gymmet tränade man och det var allvarliga grejer. Var det ett ryggpass då var det det som gällde. Inga överraskningar där inte! Och tungt skulle man köra HELA TIDEN! Och man skulle ISOLERA muskeln. Tänk om man skulle få med fler muskler än avsett? Nä gud förbjude! När jag tänker efter hur rigid inställningen var till träning på den tiden fattar jag inte att jag och så många andra stod ut. Idag skulle jag aldrig kunna träna så tråkigt och enkelspårigt. Något tiotal år senare började jag med triathlon och lyckades kombinera detta med träning och tävling i athletic fitness. Med triathlontävlandet fick jag mycket värdefull kunskap om träningsupplägg i de olika disciplinerna.

Triathlon när det begav sig...
Idag handlar min träningsfilosofi om så mycket mer än att bara bygga muskler och bli deffad. Idag tänker jag betydligt mer på att få till en smart träning som får med så många muskler som möjligt och även ger rörlighet och kondition. Framförallt tänker jag idag mer långsiktigt och framförallt mer på skadeprevention. Så i viss mån måste jag säga att jag har blivit lite klokare…

Ceylan Holago, producent för Riksteaterns gatukonstevent hade låtit 13 st graffitikonstnärer måla 300 olika affischer som skulle sitta uppe på kulturtavlorna runt om i Stockholm fram tills att evenemanget börjar i mitten av Augusti. Detta stoppas nu. Bakom beslutet står enheten mot klotter på Stockholms stads trafikkontor vars chef Claes Thunberg är en av de ansvariga för att deras nolltoleranspolicy efterföljs. Denna innebär att man inte gör någon skillnad på vad som är konst eller skadegörelse och används nu för att stoppa informationen om det förestående evenemanget. Ytterligare ett skäl som anförs är att det tydligen ska ha funnits individer som har klottrat på vägen till  och från tidigare event! Jaha så för att vissa förstör så ska alla drabbas? Då tycker jag att vi ska förbjuda annonsering för alla våra fotbollsevenemang också. Där sker det både skadegörelse och misshandel och enorm nedskräpning och störande buller och trafikkaos i samband med evenemangen!

Holago menar att förbudet är ren censur och visst sjutton är det censur! Det är ju rent skrämmande att våra politiker tillåts förhindra kulturskolor att undervisa i graffitikonst, förhindra lagliga väggar som ett alternativ för olagligt målande och nu också kan förhindra marknadsföring av en konstform. Det är också stötande att såväl politiker som polisen påstår att lagliga graffiti väggar blir upplärningsplatser för graffitimålare som senare målar olagligt. Det stämmer för det första inte och sen är ju retoriken löjeväckande. Vi tillåter såväl filmer som litteratur som innehåller skildringar av våld och brottslighet. Vi tillåter kampsport. Och det med rätta i ett fritt demokratiskt upplyst land som förväntar oss att var och en kan skilja på fantasi och verklighet. Vi tillåter det trots att det finns vissa som går ut och fightas på stan och begår brott. Vi tillåter alkohol, vår högst omhuldade våldsdrog, som i en skrämmande hög utsträckning leder till enorma problem, psykiskt lidande och kostnader. Men ve och fasa för de lagliga graffitiväggarna!

Det är dags att våra politiker inser att graffiti och gatukonst är här för att stanna. Andra länder har insett att nolltoleransen inte fungerade och sätter nu upp lagliga väggar. I och med att Banksy blev megakänd för sin street art så börjar nu kostymnissarna intressera sig för gatukonst och graffiti vilket blev tydligt vid den senaste graffitikonstauktionen i Stockholm. Just att graffitin inte har gett några pengar, utan tvärtom kostat utövarna massor av tid och en massa pengar för färgen, har gjort det så obegripligt för utomstående. Men så fort det börjar kunna ge pengar så blir det helt plötsligt lättare rumsrent. Det tycker jag personligen är ganska stötande. I England råkade man sanera en Banksymålning på en skolgård och nu försöker man förtvivlat återställa denna!

Tågmålning i Barcelona

Sen har vi ju de enorma kostnaderna för saneringen som nolltoleransen kostar. Man ska alltså sanera ALLT och helst så fort som möjligt. Men det här är ju absurt! Man måste inse att det är inte konsten som är fel det är platserna! Målar man på en husvägg eller tåg så tror jag att de flesta tycker att det är skadegörelse. Frågar man istället folk vad de tycker om linjeväggarna d.v.s. de fula betongväggar som ramar in pendeltågsspåren så säger de flesta att de blir glada av de färgglada målningarna. Ja men hur skulle det se ut om det sprang en massa folk på tågspåren och målade! Ja men det gör de ju ändå! Skillnaden är att de kanske hinner se sig för lättare om de inte blir jagade av CSG Commuter System Group (ett vaktbolag) eller polisen. De kommer också kunna måla snyggare målningar om de får stå och jobba med dem. Skulle detta vara lagligt då menar jag? Nej men det skulle kanske inte vara PRIORITERAT. Och det skulle definitivt inte hällas ut tusentals rengöringsmedel för att sanera väggarna. Det är ju för fasen galet! Graffitimålarna bara väntar på att det blir sanerat och då slipper de riskera att någon blir sur för att de spitar (målar över) någon annans målning. Man kan säga att de sätter upp ny ren canvas åt målarna med sin sanering.


Det har forskats en hel del om den ”typiske graffitimålaren” men man har kommit fram till att det rör sig om en ytterst heterogen samling. En del vill inte vara en del av etablissemanget och tycker att alla som fogar sig efter det är ”sell outs”. De lever som outsiders och struntar i såväl lagen som skadestånd. Har man inga pengar så har man inte. Det går inte att lugga en fattig. Det bästa samhället kan göra är att bjuda in – inte knuffa ut.

Därför slår jag ett slag för Art Of the Streets som går av stapeln den 13-14 augusti på Södra Teatern där man också kommer att ha en öppen graffitivägg.
http://www.riksteatern.se/artofthestreets

Lite förklaringar
Graffitimålare eller Writers Använder sig av flera uttryck såsom tags = namnsignatur, throwups = hastiga målningar med ”slarvigt fyll”, målning, piece eller burner = större mer detaljerade målningar. Bombing innebär att man bombar ned platser eller tåg med tags och s.k. waves där man bara sprayar färg i en vågform. Brukar uppfattas som ful meningslös förstörelse av de flesta av oss.

Gatukonst= Street art Är inte detsamma som graffiti. Street art är ofta gjorda med schabloner, afficher, klisterdekaler m.m. Har även innefattat små roliga byggprojekt på oväntade platser. Kända svenska konstnärer är Akay och Klisterpeter som brukar kalla sig Bröderna Barsky. En konstform som betydligt lättare accepteras av allmänheten främst, tror jag själv, för att den så enkelt kan uppfattas och förstås. Banksys uppmärksammade konst är street art.

Läs mer på denna sida:
http://www.gatukonst.se/

            

Ibland blir jag lite trött i mitt arbete som kognitiv terapeut. Det är när Försäkringskassan kräver att en klient ska gå i KBT för sina besvär. Det kan röra sig om depression, ångest eller kronisk smärta. Den bakomliggande problematiken kan vara mycket komplex och mina patienter kan vara uppväxta i länder som inte alls har den terapikultur som Sverige har. Ofta sker våra samtal med hjälp av tolk, vilket både försvårar och förlänger behandlingen. Inga av dessa problem är oöverstigliga så länge patienten känner att han eller hon har kommit till terapeuten frivilligt. Tyvärr saknas ofta denna sista komponent. Det är inte ovanligt att patienter drar en lättnadens suck när jag förklarar att psykoterapeutisk behandling är helt frivillig. Många väljer att inte komma tillbaka för att de helt enkelt inte är motiverade eller orkar arbeta med sig själva i en terapi. Man kanske inte heller har någon tilltro till att "prat skulle hjälpa", som många uttrycker det. KBT är INTE bara prat utan kräver ett ordentligt engagemang ifrån såväl terapeut som patient. Om man går i KBT behandling bör man vara beredd att arbeta ordentligt med hemuppgifter och aktivt reflektera över sitt tänkande och beteende. Det kräver både mod och nyfikenhet och klienten och terapeuten behöver ha en god samarbetsallians. Mot bakgrund av detta blir det ganska tydligt hur absurt det är att bara rutinmässigt skicka iväg en klient till en terapeut. Man kan verkligen fråga sig om det överhuvudtaget är etiskt. Jag som terapeut hamnar i en mycket märklig situation där jag ofta under stor tidsnöd måste försöka få en bild av patientens problematik samt ska försöka "sälja in" min behandlingsmetod. Risken blir också att patienten ser mig som en "lakej åt Försäkringskassan". Samtidigt kan jag absolut förstå Försäkringskassans frustration över individer som uppenbart inte gör något åt att förbättra sin situation. Frågan är bara om det är deras sak att rekommendera behandling. Frågan är om det inte är för att de är just de som föreslår behandlingen som det blir så svårt? Den myndighet som står för försörjningen ställer ultimatum för en behandling som absolut bör vara frivillig?

Åsa-Helena