Friskfaktorer och Formsnack

Snart är år 2010 till ända och jag har knappt hunnit att blogga något alls, trots att det har varit såå mycket som jag hade velat blogga om. Tiden har tyvärr inte räckt till.

Det första ämnet jag vill ta upp är dock Försäkringskassan. Under året har jag träffat så många människor som har blivit mycket illa behandlade av Försäkringskassan eller rättare sagt det ”Nya systemet”.  (Jag tror säkert att många handläggare också har fått sin psykiska hälsa förstörd av dessa nya regler som de har att rätta sig efter).  Försäkringskassans nya direktiv innebär i korthet att alla personer som har tidsbegränsad sjukersättning försäkras ut. I många fall drabbas personer som inte ville acceptera sjukpension under de mera generösa reglernas tid. De hade nämligen en förhoppning om att kunna återgå i arbete. Dessa personer får idag ångra att de inte utan vidare sa ja tack till förtidspension. 

Vad händer med den som utförsäkras?
Som det är nu hänvisas många till socialtjänstens försörjningsstöd när de utförsäkras. De som har sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning från sjukförsäkringen erbjuds att delta i arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Jag citerar ifrån försäkringskassans hemsida: ”Arbetslivsintroduktionen innebär en koncentrerad utredning och kartläggning av dina förutsättningar och behov av stöd.” Det låter ju bra, men tyvärr finns det andra konsekvenser av att få aktivitetsstöd. Man kan inte få bostadstillägg och man får inte heller ut ersättning ifrån avtalsgruppförsäkring via ex. AFA och liknande. Detta innebär att många hänvisas till försörjningsstöd. Det låter kanske bra för den som inte vet vad detta innebär, men i realiteten så innebär det för alla som har krediter att dessa inte kan betalas. Försörjningsstödet täcker inte låneutgifter. Man blir alltså snart ”kund” hos kronofogden. Har man dessutom bil och är beroende av denna så stöter man på nästa stoppkloss. Har man bil ska man sälja denna innan man får försörjningsstöd.

Utförsäkrad två gånger
Jag har f.n. ett exempel på en patient som har blivit utförsäkrad TVÅ gånger och fått arbetslivsintroduktion TVÅ gånger och trots att man redan har kommit fram till att han saknar arbetsförmåga så utsätts han för detta igen. Den här patienten hade till sist så starka tankar på att ta sitt liv att jag fick remittera honom till specialistpsykiatrin för bedömning. Och det är tyvärr inte det enda fallet jag själv har erfarenhet av i år. I det här fallet var handläggaren själv så upprörd att han saknade ord för hur det kunde bli så här för den stackars patienten.

Det största dilemmat är krocken mellan medicin och juridik
Problemen finns inte hos enskilda myndighetsutövare, även om olämpliga sådana kan strö salt i såren. Problemet är de skrivningar som Försäkringskassan vill ha i läkarutlåtandena. De vill nämligen att det ska stå att individen har varaktigt nedsatt arbetsförmåga för all framtid. Det är här det blir problem. Så enkelt är det ju oftast inte. Inom psykiatrin kan det dessutom få helt förödande konsekvenser för en patient att läsa att läkaren inte ser några utsikter till förbättring hos patienten. Någonsin. Även inom somatiken så är det många åkommor som också är beroende av det komplexa samspelet mellan biologi, psykologi och social situation och att i ljuset av det skriva att någon saknar arbetsförmåga för all framtid är ju ganska vågat i många fall. Dessutom kan det vara negativt för patientens syn på sin framtid. Sen har vi också problemet med att läkaren ska ha kunskap om alla befintliga arbeten på en arbetsmarknad. I en artikel med titeln ”Läkarintyg om bedömning av arbetsförmåga klarar inte alltid rättslig prövning” i denna veckas nr av läkartidningen (2010-12-07 nr 49) skriver Ruth Mannelqvist, docent, universitetslektor, juridiska institutionen, Berndt Karlsson, med dr, överläkare och Bengt Järvholm, professor, överläkare; de båda sistnämnda yrkes- och miljömedicin, institutionen för folkhälsa och klinisk medicin samtliga på Umeå universitet, om problemet med detta. Man avslutar artikeln med en undran: ”Kanske borde lagstiftaren fundera på om inte andra aktörer, t ex Arbetsförmedlingen, kunde bidra med underlag till arbetsförmågebedömningen gentemot den reguljära arbetsmarknaden.”

Slöseri med resurser
Som läget är nu slösar vi bort mängder med resurser genom att läkare måste lägga ned stor tid och möda på intyg och utlåtanden till försäkringskassan. Tänker man på hur många aktörer som är inblandade i varje fall blir man ju nästan mörkrädd. De krångliga reglerna bollar patienterna mellan en rad olika ersättningssystem som alla har karenstider och handläggningstider där patienterna är helt utan ersättning. Sen ska vi inte tala om det lidande patienterna förorsakas genom den oro och ovisshet de får leva i.

Hälsningar Åsa-Helena