Melankoliska rum av Karin Johannisson- hur diagnoser färdas från finrum till soprum
För drygt en vecka sedan bevistade jag en intressant föreläsning av Karin Johannisson, professor i idé och lärdomshistoria som är aktuell med boken Melankoliska rum. I boken beskriver Johannisson hur den manliga melankolin under vissa tider i historien snarast var ett tecken på att man tillhörde eliten i samhället än tvärtom. Det var en överklassens specialitet. Hon följer utvecklingen till idag och visar på hur företeelsen successivt har genomgått en degradering till kvinnlig depression som är allt annat än glamourös.
Johannisson visar också på hur andra diagnoser och företeelser kommer och går och beroende på tidens anda är de socialt accepterade och kanske t.o.m. lite "fina" att ha. Som kuriosa kan nämnas att Max Weber som förekommer flitigt i boken, drabbades av utbrändhet sommaren 1898, så det är knappast fråga om en ny diagnos, vilket en del tycks tro idag.
Ulrika Knutsson skriver i DN: "Vår tids utbrändhet började ju som glamorös och slutade som sopsortering. Anorexia var yttersta förfining för Lord Byron och Kafka, men stigmatiserande för flickor av i dag. Depression och sömnlöshet var en gång överklassens specialitet, men har nu blivit massornas urvattnade privilegium."
Läs mer om boken:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/karin-johannissonmelankoliska-rum-1.843329
http://dagensbok.com/2009/05/18/karin-johannisson-melankoliska-rum/
In i skamvrån med kommuner som tar bort möjligheten att gå i mindre resursklasser
Jag tycker att det är för jäkligt att kommunerna alltid ska dra in på resurserna till barnens skolgång så fort det är knappt i kassan. Och det verkar förresten inte heller spela någon roll om det är hög eller lågkonjunktur. Det tycks tydligen inte gå fram till våra politiker att Sverige ligger mycket taskigt till när det gäller våra barns skolkunskaper. Vi har faktiskt inte råd att dra ned mer på resurserna till skolorna. Precis som jag skrev i ett tidigare inlägg är det helt ofattbart att man prioriterar så illa. Nu senast var det Värmdö kommun som bestämde sig för att dra in en fungerande resurskola för barn med särskilda behov. Ofta när beslut av den här typen ifrågasätts kommer det lama svar såsom att barnen kan få en extra resurs i den stora klassen. Det låter kanske bra, men då förstår man inte att många barn inte klarar av alla intryck och störningsmoment som finns i en stor klass oavsett om man har en resurs eller inte. Nä jag tycker att det är dags att man ställer högre krav på kommunernas "basutbud" när det gäller våra barns skolgång.
Ur samhällsekonomisk synvinkel fattar till och med ett ganska litet barn att man kan spara stora pengar på att få så många barn som möjligt att klara av sin skolgång. Men det har ju vuxit fram ett kortsiktigt tänkande där även kommunerna tycks ha kommit in i ett kvartalstänkande som helt underminerar långsiktiga hållbara organisationer som är så viktiga för att vi ska kunna erbjuda invånarna bra skolgång, vård och omsorg.
MVH Åsa-Helena
Arbetsförmåga har blivit en politisk fråga utan medicinsk och rättslig förankring.
I en mycket tänkvärd debattartikel i Dagens Medicin skriver Lotta Vahlne Westerhäll, professor i offentlig rätt att vilka sjuka som ska uppfattas som arbetsoförmögna har blivit en politisk fråga utan medicinsk och rättslig förankring. Lagförarbetena kräver att det rättsliga arbetsoförmågebegreppet ska ha ett medicinskt innehåll. I den internationella medicinska klassificeringen av begreppet klassificeras det enligt Vahlne Westerhäll "som en följd av ett komplext samband mellan en persons hälsotillstånd och personliga faktorer samt av yttre faktorer som representerar omständigheterna i vilka personen lever." Men det tycker inte politikerna. De tycker att det ska vara ett renodlat medicinskt arbetsoförmågebegrepp utan att beakta omgivningsfaktorer, trots att det är omöjligt att använda det på det sättet och trots att det går emot den medicinska vetenskapen.
För mig som arbetar som kurator och kognitiv terapeut i primärvården är detta uppenbart. För en enskild individ kan detta faktum innebära en personlig tragedi. Jag har en patient, vi kan kalla honom för A, som fick en whiplashskada för flera år sedan. Han har arbetat deltid på en lönebidragstjänst och tack vare förstående arbetsgivare har han fått detta att fungera, trots ständig smärta som bitvis är så svår att han har funderat på att ta sitt liv.
Som för så många andra höll inte hans förhållande för de påfrestningar det innebär att en i förhållandet har ständig smärta. Hela livet förändras för en person som drabbas av kronisk smärta och många drabbade uppger att de inte har ork för en relation. Många slås helt ut från arbetsmarknaden, men A hade tur och fick lönebidragstjänsten som han har haft i över fyra år. Men nu har försäkringskassan (politikerna) bestämt att A och alla som är i samma situation som honom ska arbeta heltid. För A innebar det att sjukersättningen drogs in och nu fick han istället be om försörjningsstöd då inkomsten blev på tok för låg för att räcka till utgifterna. De krediter han hade fick han ju givetvis inte försörjningsstöd för så de ligger nu på hög och växer och växer och kronofogden har hört av sig. A försöker förklara för sina barn att han inte kan ge dem fina saker, ja egentligen ingenting som kostar pengar, men han försöker att ge dem mycket av sin tid istället...
Jag begriper faktiskt inte hur man tänker ifrån försäkringskassans sida. Det finns ju trots allt många människor i vårt land som är helt sjukskrivna och faktiskt skulle behöva få ett anpassat arbete på deltid, men istället slår man undan benen på människor som mot alla odds har lyckats få fason på tillvaron, och jobbar efter sin förmåga.
Läs artikeln:
http://www.dagensmedicin.se/asikter/debatt/2009/05/06/vilka-sjuka-som-ar-oformog/index.xml 
Vänliga men tankfulla hälsningar Åsa-Helena
Medias usla och oärliga rapportering får mig att må dåligt- helt i onödan.
Jag blir så arg när jag läser en artikel av Maciej Zaremba i gårdagens DN kultur. Artikeln har rubriken Är alla lika inför lagen eller gäller särskilda regler för familjen Grönfors i Vojakkala by?
Jag hörde talas om den romska familjen Grönfors i ett inslag i (jag tror att det var Insider). Där fick man veta att familjen Grönfors terroriserade alla sina grannar i Vojakkala by. Sen fick man se hur en man gick in på sin tomt för att hämta några bildäck. Mannen hade ställt en videokamera på biltaket och filmade det hela. Plötsligt blir han attackerad av en eller flera män och som hugger honom i huvudet med en yxa. Under filmen hör man den mycket svårt skadade mannen kämpande för sitt liv ringa efter ambulans. Det är bara tur att mannen överlever och han mister synen på ena ögat och man kan bara spekulera kring vilka mer men han har fått. Jag hade mycket svårt att sova den kvällen jag såg det inslaget. Jag var både chockad och ursinnig över något sådant kan och får hända och som många andra undrade jag hur en familj kunde få härja på det viset som beskrevs i inslaget. Jag tänkte på detta i flera dagar efteråt.
Nu läser jag Zarembas artikel och får en HELT annan bild av hur denna grannfejd har sett ut. Här finns en ganska stark komponent av rasism med spelet och en otäck anda som hämtad ur filmen Jägarna med. De personer som hade något att göra med familjen Grönfors blev snabbt utfrysta. Inte ens polisen vågade stå upp och berätta hur saker och ting låg till. Mannen som fick en yxa i huvudet var ingen duvunge. Han är själv dömd för dråp och har drogat en tioåring med en dödlig dos morfin. Han är dessutom ofta beväpnad. Gärningsmannen som höll i yxan beskrivs i den rättspsykiatriska utredningens om svagt begåvad med schizoida drag och man misstänker att han har Asperger syndrom. När han känner sig hotad reagerar han som en treåring.
Nåja missuppfatta nu inte detta inlägg som ett inlägg om skuldfrågan i den här historien, för jag har ingen som helst aning om vad som verkligen har skett och det är inte vad jag vill komma till. Jag vill peka på hur onyanserat det hela har målats upp. Min ilska riktar jag till den usla mediarapportering som vi tvingas leva med. Dagens journalister tvingas arbeta under mycket knapp tid och ska dessutom täcka upp det mesta. Det är inte så att en journalist kan ägna sig åt ett visst område och läsa in sig och hålla sig uppdaterad på detta område, utan numera ska man kunna lite om allt. Det blir inte så bra alla gånger. Tvärtom blir det ganska dåligt väldigt ofta. Att artiklarna också ofta tycks vara slarvigt hopkomna och inte känns genomarbetade är nog så tråkigt, men det värsta är att det inte tycks finnas något som helst intresse ifrån journalisternas arbetsgivare att sprida vederhäftig information. Istället kastar man ut totalt missvisande information vars största syfte tycks vara att röra upp känslor, piska upp stämningen och många är de som offentligt avrättas i media, utan någon som helst chans att försvara sig.
Det finns liksom ingen hederlighet kvar överhuvudtaget. Debatterna som bedrivs är så rumphuggna att de mest ställer till förvirring istället för att ge några insikter.
Att Alex Schulmans bloggidé gick ut på att göra folk arga är en sak för det är faktiskt inte nyheter han förmedlar, åtminstone inte sådana man förväntar sig i en dagstidning. Men nu är det ta mig fanken svårt att skilja på vad som är vad. Med vilken rätt får de leka med våra känslor? Och vad gör detta med vår hälsa? Jag är övertygad om att ett medieklimat av den här typen som vi måste stå ut med idag är direkt skadligt för oss. För vilka friskfaktorer finns det i att känna ilska, sorg och vanmakt? Och det är tydligen det vi ska suga i oss varje dag.
MVH Åsa-Helena
Kanske dags för en behandlingstrappa inom fetmabehandling?
Ett hjärteämne för mig har sedan många år tillbaka varit viktproblematik, och det är med bestörtning jag nu ser hur behandlingen av fetma utvecklas. Det är så märkligt att konstatera att fetmabehandling inte behöver följa en utarbetad behandlingstrappa, utan numera ställer man upp en fast BMI-gräns. Exempelvis BMI 30 för att komma till en övervikts/hälsoenhet och BMI-40 för överviktskirurgi. Man får ingen hjälp med ett BMI på 29!
Man skulle ju kunna tro att en person som ska gå igenom överviktskirurgi, något som verkligen få betraktas som den verkliga "storsläggan", först får gå igenom en behandlingstrappa där man ser över individens livssituation och psykiska mående i övrigt. Sen borde ju givetvis fysisk aktivitet på recept förskrivas och även ett möte med en dietist bokas. Men icke så är det inte alls. Fetma är tydligen en helt annan fråga där man numera har gjort problematiken till en helt medicinsk fråga. Eftersom den enda lösning läkarvetenskapen har är kniven, så ökar nu fetmakirurgin lavinartat. Man talar mycket tyst om de komplikationer som kan tillstöta och de biverkningar man ändå får kalla det faktum att personerna inte kan äta på ett normalt sätt efter kirurgin. Man talar inte heller om hur många operationer som får göras om p.g.a. att patienten har överätit till den grad att kirurgin har blivit verkningslös.
Man bortser ifrån det faktum att många med kraftig obesitas faktiskt lider av en ätstörning. Istället opererar man och konstaterar att problemet sen är "löst". Man går nu ut hårt med formuleringar om att överviktskirurgi är den "enda verksamma metoden för en bestående viktnedgång". Men hallå!! Alla som har lyckats gå ned i vikt i vikt på icke kirurgisk väg då? De finns faktiskt! Det här är rent ohederlig marknadsföring man bedriver och konstigt nog är det tydligen ingen som reagerar på den.
Det obehagliga är att nu man tullar på BMI-gränserna och de sänks nu stadigt och det är inte ovanligt med en gräns på 35 i BMI och dessutom opererar man nu allt yngre personer. Jag som arbetar i primärvården mötte helt nyligen en 16 årig flicka som berättade att hennes jämnåriga kamrat nu hade opererats och nu ville även patienten bli opererad. Hon redogjorde för rent livsfarliga levnadsvanor, men hävdade ändå att hon hade försökt allt. Är det verkligen etiskt att operera en person i så ung ålder som inte har grundläggande förståelse för en hälsosam livsstil? Operationen kan ju aldrig göras ogjord.
Nu är det dags att vi börjar ta krafttag för att se obesitas som ett i lika hög grad psykiatriskt problem och inte ett problem som helt ska behandlas av medicinen. Självklart ska vi rädda liv. Men det vore väl rimligt att utarbeta en behandlingstrappa? Självklart ska vi inte låta folk dö bara för att vi till varje pris ska genomföra vår behandlingstrappa, men någonstans har problematiken hunnit utvecklats och det är där man ska börja. Som jag skrev tidigare så är ju vårdkorven fet på mitten. Man lägger inte resurser på unga och gamla och på preventivt arbete utan man sätter in storsläggan vid redan fullt utvecklad sjukdom och detta gäller även kriminalitet och missbruk.
Nu låter det kanske som om mina önskemål är utopiska, men det är egentligen hemskt enkelt. Det krävs inte mer än information om att man på terapeutisk väg kan arbeta med viktproblem och att man sedan som läkare remitterar sin pat. till kurator med KPT/KBT kompetens. Och kostnaden? Om man jämför med en gastricbypass operation som kostar ca 65000 kr så är kostnaden för terapi inte ens en tredjedel. Självklart är detta ett tufft arbete och patienten får verkligen jobba med sig själv och sin problematik, men å andra sidan så brukar synergieffekterna av att ha utvecklats som person och att ha lärt sig att göra medvetna val som är förankrade i en självkänsla som inte längre är villkorad vara väl värt mödan. Det känns också som ett betydligt mer respektfullt och etiskt sätt att bemöta människor på.
