David Eberhart provocerar raljerar, polemiserar, generaliserar, stigmatiserar och problematiserar i en salig blandning
Jag har nu läst Eberharts böcker I trygghetsnarkomanernas land, Ingen tar skit i de lättkränktas land och nu sist Normalt - från vansinnesdåd till vardagspsykoser och jag känner att jag bara måste få kommentera dem.
Eberharts första bok tyckte jag var underhållande och en intressant vinkling i ungefär hälften av boken. Efter det blev den lite tjatig och krystad och ja det må vara fånigt med cykelhjälm men det var inte så kul att hamna på akuten med halva ansiktet sönderslaget heller. Och konstatera att jag INTE hade haft hjälm…
Mycket stiligt...
Nåja åter till boken. Klar var en stark underton av vikten av det egna ansvaret och att svensken mer eller mindre har blivit bortklemad av samhället och inte lärt sig att ta eget ansvar. Det ankom alltså på samhället att skydda medborgarna ifrån sådant som de enligt Eberhart själva borde kunna hantera. Ok, det kan säkert ligga något i det i vissa fall och inte göra det i väldigt många fall. Tror jag…
Sedan läste jag boken Ingen tar skit i de lättkränktas land och blev ganska förvirrad. I förtexten står det att mycket i hans bok bygger på resonemang av Steven Pinker som är en kanadensisk-amerikansk psykologiprofessor vid Harvard University med stark koppling till evolutionär psykologi se föresläsning på TED: http://www.ted.com/talks/steven_pinker_on_the_myth_of_violence.html.
Under de första sidorna kritiserar Eberhart glidningen i diagnosen PTSD som tydligen har givits patienter ganska lättvindigt. Om det är på det viset kan jag bara instämma och beklaga att yrkesgrupper ”med rätt att ställa diagnos” kan vara så okunniga eftersom PTSD är ett mycket allvarligt tillstånd med väldigt tydliga handikappande symptom. Därefter kritiserar han behaviorismen d.v.s den inriktningen som menade att det mesta handlade om betingning och det lilla barnet bara var ett oskrivet blad, enligt Eberhardt. Ja tack och lov för det.
Sen går han vidare och raljerar över att folk borde sluta älta och sluta klaga på att bostadsbidraget är för lågt eller på att statssekreterare Lars Danielsson förmodligen inte var på jobbet när det var naturkatastrof i Asien. Det här gör mig riktigt förbannad faktiskt.
Nä det går an att sitta och tycka att bostadsbidraget är ett obetydligt problem när man är överläkare, men han tycks inte för ett ögonblick ha satt sig in i hur viktigt detta är för en ensamstående trebarnsmamma med skitlön. Det är enbart arrogant enligt mig. När det gäller Tsunamikatastrofen och avsaknaden av samordning och initiativförmåga ifrån de svenska myndigheterna, så verkar inte Eberhardt fatta vilka konsekvenser detta fick för de drabbade svenskarna.
De medicinska konsekvenserna av att människor hann få svåra infektioner och men för livet är tydliga, men också känslan av att myndigheterna fullständigt tycktes strunta i dem. Italienarna ställde kort och konsist in några passagerarflyg och bistod sina landsmän omgående. Tror inte Eberhardt att detta hade någon betydelse för hur de drabbade senare kunde bearbeta sina trauman? För egen del måste det vara helvetet på jorden att skadad sitta och vänta timme efter timme i flera dagar och kanske ha mist några anhöriga. För egen del skulle jag i alla fall ha känt mig betydligt bättre om jag vetat att man gjort sitt bästa ifrån myndighetshåll för att bistå och minimera omfattningen av traumat.
Sen skriver han väldigt motsägelsefullt om att man i vissa fall borde bli arg och reagera och konfrontera. När då?Vidare beskriver han i perspektivet hur mycket sämre folk hade det förr och att dessa människor sannolikt inte skulle ha känt sig kränkta för sådant som dagens människor känner sig kränkta över. Nä det är kanske inte så konstigt!?
Boken tar också upp kritik mot dagens straffsatser och att hämndtanken har hamnat så i skymundan. Vi har blivit så snälla mot dem som beter sig som vilddjur och psykopatiska kräk att de kan utnyttja systemet hur länge som helst. Detta medför enligt Eberhardt att vi inte längre kan skilja på en kränkning och ett mindre obehag… Så detta tolkar jag som att hårdare straff borde införas.
Han kritiserar också psykoanalysen som har gjort till dogm att älta oförätter och menar att detta i hög grad har präglat vårt samhälle. Kort och gott så är budskapet att folk ska bita ihop och hålla käft, inse att livet inte är rättvist och se livet ifrån den ljusa sidan. Det sistnämnda med hänsyftning till att han citerar texten ifrån Monty Pyhongängets film Ett herrans liv.
Bit ihop. Håll käft. Och tänk positivt...
I boken Normal. Från vansinnesdåd till vardagspsykoser skriver författaren om vem som är psykiatriskt frisk eller sjuk. Boken går igenom DSM-IV diagnoser med en rasande fart och är givetvis skrivet för en icke initierad allmänhet, men tyvärr kan jag inte tycka att han lyckas i sitt värv som folkbildare. I vissa avsnitt tar han upp behandlingsmetoder och andra inte. När det gäller sjukliga samlare så kunde han lika gärna ha hoppat över detta. Han beskriver an dam som hade samlat sin fina lägenhet full med saker, men han fortsätter inte och förklarar fenomenet och inte heller hur man behandlar detta
Eberhardt tycker att en vision om nolltolerans mot självmord är kontraproduktiv och där håller jag med honom fullständigt. En sådan vision medför bara att patienter blir ”heta potatisar” som ingen vill ta ansvar för. Hur många patienter har vi inte inom det psykosociala området som uttrycker livsleda av dem finns det en betydligt mindre grupp som uttrycker suicidplaner och det är dessa man remitterar till specialistpsykiatrin. Väl där är det inte alls säkert att de får/vill/behöver stanna. Att tänka sig att man ska låsa in alla människor som lider av suicidtankar är lika osmakligt som orimligt. Givetvis bör det vara allas vår strävan att minimera självmord så långt vi bara kan, men det är en helt annat sak.
Under avsnittet autismspektrumstörningar tar författaren upp lasermannen!!? Detta är en smula obegripligt, för mig veterligt är han inte diagnosticerad utan ansågs lida av en antisocial personlighetsstörning. När Eberhardt sedan går in på autism så nämner han filmen Rainman och Dustin Hoffman som studerade den autistiske Kim Peek inför filmen. Peek lider av Savants syndrom (tidigare kallat idiot savant) vilket är ett förhållandevis ovanligt syndrom och inte väldigt typiskt för autism. Han går vidare och beskriver Anders en typisk asperger patient utan att förklara att det faktiskt inte finns någon ”typisk aspergerpatient”. De som har läst lite neuropsykiatri vet att blanddiagnoser är vanliga och de individuella skillnaderna är så stora att det helt enkelt inte finns någon typisk ”Aspergare”. Diagnosen kommer också att tas bort helt i DSM-VI och sortera under autismspektrumstörning. Eberhardts resonerar om huruvida personer med Asperger syndrom skulle anses farligare än genomsnittet och detta tycker han är tveksamt. Hade han varit lite mer påläst så skulle han kunnat svara ganska klart nej på detta. Han skriver dock: ” Det är många ensamma mördare som i media beskrivs som Aspergerpatienter. Detta är orättvist för de stackare som lider av störningen.” Han beskriver dem som stackare!!? Hur förmäten får man bli?
Han skriver att det sker en onödig förskrivning av läkemedel för psykiatriska besvär. Naturligtvis tar han upp ADHD medicinering och menar att detta förskrivs i onödan. Min undran blir då om läkemedlet har förskrivits i onödan, så borde väl patienten inte heller få någon effekt?
Eberhardt tar upp ADHD på flera ställen i sin bok och jag blir inte riktigt klok på vad han menar för här helgarderar han sig verkligen. Han skriver om ADHD under kapitlet ouppfostrad eller sjuk: ”När man har gjort studier på barn med adhd och försökt utröna om det var dåligt föräldraskap som gjorde att mamma och pappa skrek på sina barn, eller om de skrek för att barnen faktiskt inte gick att styra fann man, efter behandlingen av barnen med centralstimulerande medel, att föräldrarna slutade skrika. Något som starkt talar emot dålig uppfostran i den undersökta gruppen. Så är det med en mycket stor andel av de uppmärksamhetsstörda barnen. Att vi behandlar ADHD är alltså utan tvekan positivt för många människor”
Sedan går han vidare och kritiserar dagens skola med sin problembaserade inlärning och här har han mitt fulla stöd. Han citerar Harriet Maler i en debattartikel i SVD 27 okt 2010 ”Men sannolikt bidrar dagens skolsystem till att fler barn uppfattas som ofokuserade och att de har svårt att hänga med i undervisningen. Den nuvarande läroplanen har varken beaktat hur barn utvecklas i allmänhet eller vilka skillnader som finns mellan barn.”
Lite längre fram menar han dock att man måste ifrågasätta om, visserligen uppenbara, koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsproblem alltid beror på ADHD. Eberhardt menar att dessa symptom kan vara ett uttryck för dålig uppfostran och att barnen i dessa fall skulle må bättre av en ”super nanny”.
Det som blir problematiskt med detta garderande resonemang är att det är föräldrarna som blir ”bovarna i dramat” Hur blev det då med citatet som han använt på första sidan av boken.
”Arv och miljö förhåller sig inte till varandra som hund och katt. Snarare som gin och tonic”.
Det som tyvärr är så typiskt för dagens populärvetenskap är att den är så inriktad på att den ska vara lättläst så allt djup försvinner. Eberhardt skriver själv att han skriver provocerande böcker och det gör han verkligen. Kärnproblemet med hans böcker är att han tycks utgå ifrån att alla har det som han och att det handlar om människors objektiva lidande och inte så mycket det subjektiva. För egen del är det individens subjektiva lidande som är mitt fokus. Som terapeut fastnar jag lite extra på alla de gånger han nämner och jämför psykoterapeutiska inriktningar och jag måste säga att penseldragen blir lite väl grova och lite anknytningsteori skulle ha suttit fint när han nu ändå var inne på uppfostran så mycket.
Det intryck jag får av hans böcker är att de är lätt till måttligt moraliserande, med en nedlåtande ton ifrån någon som vet så mycket bättre och kan skilja på vad som är riktiga problem och inte.
Ha det gott och njut av den nalkande våren!
Kram Åsa-Helena
