Tiden går fort när man har roligt och så är det ju när man är på semester. Oftast i alla fall. Den här månaden på Koh Samui har varit så härlig. Vi har inte känt någon press att göra en massa saker och vi har ju haft motorbiken så vi har kunnat göra precis som vi har velat. Det har gått jättebra att åka runt med den. Trafikanterna här är mycket mer hänsynsfulla än i Stockholm. De använder tutan för att göra andra uppmärksamma på att de gör en omkörning eller om någon fotgängare eller annan trafikant inte verkar ha uppmärksammat dem . De hänger inte på tutan i raseri för att de helst av allt skulle vilja slå medtrafikanten på käften. De är också vänliga och talar om ifall något är fel, om däcken behöver pumpas eller om någon har glömt blinkersen på eller liknande. Vi stannade för rött och då kom en annan mopedist och vinkade att vi skulle köra med för rött gällde bara rakt fram. Så totalt annorlunda ifrån Sverige. Det är ett lättare sätt att leva på här så är det bara, men grundförutsättningen är pengar här som överallt annars. Thailändarna får verkligen jobba och slita för brödfödan och många är väldigt fattiga.
Mycket fokus har varit på thaiboxningen och jag har tränat på Jun muaythai precis som för två år sedan. Det har varit mycket lärorikt och vi har tränat på mycket grunder men också massor av tricks enligt thai style. Jag är så glad att Svenne har filmat allt för jag kommer kanske ihåg 10 % av allt nytt. Däremot har vi tränat på det basala och även om det inte sitter ännu så är jag i alla fall helt medveten om vad som ska göras. Ibland misströstar jag och är nästan redo att ge upp men så ser jag och Svenne på filmklippen och där, plötsligt kommer det några guldkorn och det är tillräckligt för att jag ska orka vidare. Men när jag tänker efter så var det verkligen ett ganska galet projekt att börja thaiboxas när man var 44 år. Nu är jag 49 år och med parentes för att jag nu är äldre så kan jag inte minnas att jag har tränat till en sådan total utmattning som under min kampsportsperiod. Och i synnerhet den här perioden i Thailand när jag har tränat och svettats så att kläderna har gått att vrida ur. Och jag har ju ändå hållit på med krävande sporter såsom triathlon och athletic fitness. Ridsporten har ju inte varit krävande på samma sätt utan var tuff på den mentala biten och kräver nästan dygnetrunt-åtagande. Thaiboxningen är tuff på alla fronter. En duktig thaiboxare ska ha ett fotarbete och rörlighet som en dansare, styrka och explosivitet som en hockeyspelare, strategier som schackspelare och kunna luras som en pokerspelare och ha förmågan att tygla sina sinnen som en yogi.
De här underbara männskorna (nedan) Ryan och Kirk ifrån Australien lärde vi känna vid poolen. Vi hann att prata om allt mellan himmel och jord och till vår förvåning verkar våra länder brottas med samma problem och samma mentalitet, vilket var glädjande då jag börjat tro att det bara var Sverige som börjat bli konstigt.
Naturligtvis var vi på Petchbuncha Stadium och såg på thaiboxning och naturligtvis hade vi glömt bort hur hårda träbänkarna var... Min tränare Leks son vann sin match mot en farang, så det var kul att se.
Vi hittade ett hotell på vägen hem ifrån träningen en förmiddag som serverade riktig caffe latte jippie! Men som alltid när jag är med så är alla sittmöbler alldeles för stora. Hur stora människor bygger man möbler för egentligen. Jag minns de där stora sofforna som såldes på Room och som alla skulle ha. Alla utom jag. Herregud skulle få ryggproblem direkt eller bara somna direkt som en gris...
Med vår nyvunna frihet med motorbiken stannade vi till vid en marknad. Jag var lite småhungrig men tappade raskt aptiten när jag såg vad som serverades. Gräshoppor, maskor och diverse andra småkryp. Bläää!!
En obligatorisk vända till Lamai Temple gjorde vi. Svenne köpte en ny amulett och vi fick fina armband av munken som var där. I bakgrunden ser vi min favorit Buddah som bara är glad och skrattar. På vägen gjorde vi också besök hos en man som lagar case till amuletter så Svennes välanvända amulett fick en ny kostym. Jag köpte en ny fin så nu har vi två var.
Jag älskar vad solen gör med min hudfärg och min hårfärg. Bäst helt enkelt.
Ingen resa till Thailand med thaiboxning utan en poseringsbild så klart.
En av de få regnskurar som dök upp. Jag älskar regn. När det regnade en morgon och vi skulle till träningen sjöng jag av glädje för jag hade nästan kreverat av värmen. Jag älskar det thailändska regnet. Det bara öser ned och så är det varm. Regnet och luften så det är bara härligt. I love it!
Chicken satay och tuna fish salad var vanliga rätter för vår del när vi hade tröttnad på nudlarna och räkorna.
Till höger en av de underbara massageterapeuterna. Jag tog massage ett par gånger under den här månaden. Hon har arbetat på Coral Cove Chalet i tio år. I morse gick vi tillsammans och kollade in de bästa bungalowsen utifall vi vill hyra en sådan nästa år...
Så här blev fortsättningen på vår skuggfilm....
Nedan har vi vår underbara bungalow där vi har vaknat med denna fantastiska panoramavy varje morgon.
Ett obligatoriskt besök vid Big Buddah blev det också och jag stolpade upp dit i långa byxor och en kofta för att respektera klädkoden. Men man har ju knatat upp i trapporna vid vatikanen i Rom i liknande utstyrsel och värme så det här var ju childrens stuff.:-)
Jag har tränat, tränat och tränat på att försöka hålla garden, balansen och flytta mig som jag ska. Det låter enkelt men icke...
Fysen har inte gått av för hackor. 15 min löpning, hopprep, skuggboxning 50 situps med slag i magen och armhävningar sen pads och sparring för att avsluta på säcken med 50 sparkar vardera ben, 200 knän, 100 pushkicks och ibland pullups och sen 200 situps på bänk.
Nu den sista veckan har jag lagt till löpträning före passet och det är ett stort framsteg. För två år sedan kändes det orimligt att orka springa ute i hettan före träningspasset. Jag har känt mig starkare och starkare och mina hormoner tycks ha stabiliserat sig. Åtminstone för tillfället. Som vanligt när jag är på semester så tror jag att jag ska hinna skriva och blogga och göra massor av pyssel och knåp som jag gillar, men jag glömmer då bort att Thailands wifi är inte som hemma. Och det märkliga är att bara för att man inte kan kolla sin facebook så blir det jätteviktigt. Och jag märkte också att det blev viktigt att höra ifrån mina nära och kära. Därför blev det lite jobbigt att inte kunna kommunicera som vanligt. Brorsan har fått hojta att jag måste flytta på mig för att det inte hördes under våra korta messengersamtal. Varken jag eller Svenne håller oss med stort nätverk men de som finns i det är väldigt viktiga för oss. Därför ska det faktiskt också bli skönt att komma hem. Mitt mål är att bara göra det som jag har lust med utan att tveka och bry mig om vad andra ska tycka. Fy sjutton vad det har fått hindra mig i alla år. Trots det har jag gjort massor så jag klagar inte. Jag vill bara använda min energi och återstående tid här på jorden på ett bra sätt. Och jag hoppas kunna befinna mig i närande miljöer. Och det tror jag att jag kommer att göra för jag har några riktigt fina vänner och släktingar därhemma.
En massa läsning har det blivit också, vilket jag älskar. Nedan hittade jag en riktig guldklimp på hotellet som handlar om Buddhismen i Thailand och delas ut gratis till hotellen och kan laddas ned på nästet. Mycket intressant och lättläst eftersom den besvarar de vanligaste frågeställningar man kan ha. Rekommenderas varmt.
Fem och en halv bok har jag hunnit att läsa. Det känns tryggt med lite lektyr till hemresan också.
Jag har också funderat på det här med relationer och hur spännande det är med dessa. Hur vissa bara ger energi och får en att växa medan andra bara håller tillbaka. Och det kan ju faktiskt vara att man själv både är en person som ger och som håller tillbaka omedvetet och då är det intressant varför. Jag tror att det helt och hållet handlar om våra hothjärnor. Om vi befinner oss i en väldigt konkurrerande miljö utan tillit till andra kommer vi kämpa för att behålla våra positioner och inte dela med oss i en anda där ett plus ett inte blir två utan massor. Jag tänker också på de personer jag har träffat genom livet och tyvärr har en hel del faktiskt sugit energi och hållit mig tillbaka. De har inte värnat om mig alls. Visdomen blir att alltid lita till sig själv först och verkligen vårda och värna om livserfarenheten jag har fått. Därför har jag numera lätt för att avfärda människor som inte respekterar andras livserfarenhet och kunskap. Tränare, bloggare föreläsare whatever som inte kan skilja på vetenskaplighet och tyckande. Nej det räcker för mig. Sen låter jag förmodligen som om jag redan har gått i pension men vad fasen är det med vår kultur idag som inte respekterar äldre människors visdom. Vilken galenskap! Det är nästan som att äldre människor betraktas som andra varelser. Så fruktansvärt kortsiktigt och farligt. Jag är absolut inte emot nytänkande men ta först ett avstamp i historien så slipper hjulet uppfinnas på nytt och på nytt.
Givetvis har jag och Svenne också snorklat och måste visa våra undervattensbilder alla Costeau:-)
Nu ska jag med ett öppet sinne ta mig an resten av den här sista dagen i paradiset. Imorgon väntar en väldigt lång flygresa men jag ser fram emot att träffa er alla.
Alla människor är experter på sig själva och att veta hur det är att leva deras liv. Ta aldrig ifrån dem det även om de har kommit till dig för att få hjälp, stöd och råd.
Ha det så gott! Mångar kramar ifrån paradiset
