Veckans käftsmäll går till A-kassan
Vad är det som händer i vårt land undrar jag när jag läser flera artiklar och ser nyhetsinslag som visar hur personer som har betalat A-kassa i många, många år får vänta i tre-fyra månader på sin ersättning och tvingas vända sig till socialtjänsten. Hur kan detta bara få hända? Vanliga arbetstagare ska drabbas av betalningsanmärkningar för att A-kassan inte kan få ut ersättningarna. Jag är dock inte förvånad. Med den ENORMA byråkratiska skriftväxling som krävs för att få ut A-kasse ersättning så förstår jag att det blir trögt. Och jag skäms för att bo i ett land som behandlar sina invånare på det här sättet.
Förbud mot rökning på arbetsplatser
Ny aptitdämpare i form av läkemedlet tesofensin
http://www.dagensmedicin.se/dagensapotek/nyheter/2009/06/12/ny-aptitdampare-verkar-pa-/index.xml
Psykologer är inte den enda yrkesgruppen som kan arbeta med psykiskt ohälsa.
Nu går psykologerna ut i SVDs brännpunkt och skriver att det behövs psykologer inom primärvården. För den oinvigde kan detta låta som självklart men för oss som har psykoterapeutisk kompetens men annan grundutbildning så blir detta en smula provocerande, för man rider på allmänhetens okunskap. Ok vi börjar från början. Vilka personer har rätt att utöva psykoterapi? Detta vimsade man ju till för ett par dagar sedan då man i ett nyhetsinslag i SVT påstod att bara legitimerade psykoterapeuter och psykologer fick utöva psykoterapi. NEJ! Så är det inte! Det man glömmer är alla s.k. steg-1 terapeuter som faktiskt får bedriva psykoterapi under handledning. Denna utbildning i psykoterapi är förövrigt precis densamma som psykologerna har. Det psykologer har som inte steg 1 terapeuter har är att de kan göra utredningar m.m., men det är väl inte det patienter i primärvård behöver mest? När det gäller patientarbetet i primärvården så är det ju så att patienter inte bara behöver hjälp i form av psykoterapi, utan ofta behöver man också hjälp med ex. kontakter med andra myndigheter, skrivelser, överklaganden, stipendieansökningar, osv. osv.
Jag har förstått att det ser väldigt olika ut på vårdcentralerna, men kan konstatera att jag har dragit en vinstlott och arbetar på en vårdcentral där verksamhetschefen har en mycket humanistisk (och paramedicinsk) människosyn. Tack vare att jag just har en tvärvetenskaplig utbildning inom psykologi, juridik, medicin, kost och träning utöver min steg 1- utbildning i kognitiv psykoterapi så kan jag på ett bra sätt hjälpa till med en rad olika problem som mina klienter kan tänkas ha. Just arbetet med myndighetskontakter kommer förmodligen att öka lavinartat från och med årsskiftet när en mycket stor grupp människor kommer att bli helt utförsäkrade i och med försäkringskassans krav på att människor som ska ha sjukersättning ska kunna styrka att de kommer att ha sin arbetsförmåga nedsatt resten av livet. Mot bakgrund av detta kan jag inte se att det just är psykologer som behövs ute i primärvården, utan jag skulle vilja påstå att det är tvärvetenskapligt utbildade kuratorer med steg-1 kompetens, för ju mindre vi behöver slussa folk mellan oss, desto bättre är det för patienterna. Det vi däremot verkligen behöver är tillräckligt med tid för att bedriva behandlingarna, för annars spelar det ingen roll vad vi kallar behandlingarna för.
Tomas Eriksson får svar på tal av SBU om KBT
http://www.dn.se/opinion/debatt/sa-har-vi-bedomt-kbt-1.892036
Är Tomas Eriksson sponsrad av läkemedelsindustrin?
Tomas Eriksson, docent och läkare med allmänpsykiatri som specialitet går i dagens DN ut i en artikel som har retat gallfeber på de flesta inklusive mig. I artikeln skriver han att Socialstyrelsens nya riktlinjer som förespråkar KBT som förstahandsval vid depression och ångest och bygger på Statens beredning för medicinsk utvärdering, banar väg för fortsatt "psykoterapeutiskt kvacksalveri" (!??)
Han skriver vidare: "Man har strävat efter att tona ned betydelsen av medicinska utredningar, användningen av läkemedel och läkarnas ledande roll inom psykiatrin - att verksamheten på samma sätt som andra medicinska specialiteter stått på vetenskaplig grund tycks inte ha varit särskilt viktigt."
Uppenbarligen känner han sig väldigt hotad av den nya tidens anda och hans upphöjda ställning som läkare känns ifrågasatt. Nej, tydligen tycker herr Eriksson att man ska fortsätta att se människor som maskiner. Lite serotonin här lite dopamin där... Biverkningarna bekymrar honom inte det minsta uppenbarligen. Trist med människor som inte kan se värdet av att samarbeta med andra yrkesgrupper.
Tack och lov förstår folk det här och kommentarerna har inte varit nådiga.
Läs den fåniga artikeln nedan och kommentera gärna:
http://www.dn.se/opinion/debatt/inget-starkt-stod-for-kbt-som-behandlingsmetod-1.890971
MVH Åsa-Helena
Sjukskrivna och arbetslösa - politikerna bollar vidare med utsatta människor
För inte så länge sedan var jag och lyssnade på ett förslag ifrån Försäkringskassan som handlade om att genomföra ett projekt där man skulle ha s.k. rehabkoordinatorer på vårdcentralerna. Dessa skulle då sköta planering och samordning av insatserna för nysjukskrivna. Till en början lät det väldigt bra tills det stod klart att detta skulle finansieras av vårdcentralerna själva när projektstiden var slut. Snacka om att vältra över ansvaret på andra aktörer! Dessutom hade man inte heller beaktat det rent oetiska i att vårdcentralens kurator som ofta även bedriver behandling med kognitiv terapi även skulle inneha rollen som rehabkoordinator. Snacka om att ha dubbla agendor! Tjing för att slippa att sitta med detta janusansikte. Inte förrän detta hade påtalats av flera aktörer i synnerhet mig, insåg man att detta inte vore lämpligt. En kvinna vid mötet kunde inte se någon motsättning i detta. Vid en första anblick kan det låta väldigt bra att ha som syfte att korta ned sjukskrivningstiderna men vid en andra uppkommer flera invändningar. En person som drabbas av en svår depression eller livskris av något slag mår förmodligen inte väl av att redan första sjukskrivningsveckan behöva bli kallad till planeringsmöte med alla inblandade aktörer som också informerar om hur lätt det är att bli utförsäkrad. Jag kan inte se några friskfaktorer i detta. Det är ett typexempel på det kortsiktiga tänk som genomsyrar hela vårt sociala välfärdssystem idag. Samma patient kommer förmodligen komma tillbaka, fast sjukare denna gång. Detta ska inte missförstås att med att jag ser sjukskrivning som en friskfaktor på något sätt, men har man hamnat i kris behöver man få tid att läka. Det retar mig också att både politiker och andra inblandade aktörer har som arbetshypotes att alla som blir sjukskrivna är arbetsskygga. Man har inte heller någon kunskap om hur man bedriver vettig och kompetent behandling. Det är därför man nu går ut med rehabgarantin och låter personer som endast har en 7,5 p kurs i kognitiv psykoterapi bedriva sådan behandling.
Det är också intressant att man så totalt blundar för vilka sjukdomsalstrande faktorer vi har i samhället idag. De klart största heter arbetslöshet och hopplöshet. Något så utomordentligt uselt som Arbetsförmedlingen trodde jag inte att vi hade i vårt land och något mer syniskt har jag faktiskt aldrig sett. Jag vill påstå att det är psykiskt skadligt att besöka en arbetsförmedling. Det vore mycket bättre att prata med robotar. Ordet arbetsförmedling ger nämligen uppfattningen att de förmedlar arbete, men det stämmer ju inte. De förmedlar inte alls arbeten som man kan tro, utan de tvingar människor att söka arbeten som de varken vill eller är behöriga söka. Arbetshypotesen är att alla som kommer innanför tröskeln på arbetsförmedlingen är arbetsskygga och därför ska de bemötas med misstänksamhet och nonchalans. Bara själva kösystemet på arbetsförmedlingen för tankarna till det forna Sovjet. Vad sägs om att man ska stå i kö för att träffa en person som står vid en disk och få en nummerlapp? Jag hade nämligen det tvivelaktiga nöjet att vara arbetslös i knappt två veckor för en tid sedan och fick en närstudie av denna otäcka myndighet. När man kommer dit så får man veta att man måste vara HELT arbetssökande. Så har man en deltidsförsörjning så ska man alltså göra sig helt hjälplös och säga upp sig ifrån denna, oavsett om denna skulle inkränkta på ett heltidsarbete eller inte.
Man oroas över att vi har höga sjukskrivningstal och Försäkringskassan går ut i TV-reklam med att "Vi bedömer inte sjukdomen utan arbetsförmågan". Nä men vad käckt! Det låter ju vettigt. Tyvärr så händer följande: Låt säga att du inte kan arbeta heltid. Du kanske har någon åkomma som gör att du helt enkelt inte fixar detta. Låt säga smärtproblematik. Kan man inte arbeta på heltid så skickas man omedelbart till läkaren som skall sjukskriva och det är väl rimligt, men sen hamnar personen i en underbar karusell där han slussas fram och tillbaka som en het potatis. De nya reglerna innebär att få får sina besvär godkända av försäkringskassan, vilket innebär en omedelbar utslagning från arbetsmarknaden. Som jag skrev tidigare så ger man sig även på personer som äntligen har fått ordning på tillvaron genom anpassade arbeten. De ska nu ut på heltid. Försäkringskassan godkänner nämligen inte whiplashskador och smärtproblematik i första taget.
Nåja hur borde man göra då? Det krävs samordning. Först borde vi se över demografiska data och vi bör se över och planera det kommande arbetsbehovet. Vilka sektorer komma att behöva personal m.m. Som det är nu är det ju rena rama Kalle Anka. Mängder av utbildningar saknar verklig förankring. Vad Arbetsförmedlingen borde göra är att anställa ett gäng av alla dessa coacher som alla förespråkar positivt tänkande och utropar hoppfulla budskap såsom "Se dina möjligheter" "Bli ditt excellenta jag!" "Hitta ditt drömjobb". De ska ta emot de arbetslösa med öppna armar och fascinerat och intresserat utropa: "Men vilken spännande bakgrund du har. Du har ju många värdefulla erfarenheter med dig i bagaget!" Sen ska de fråga. "Vad vill du helst av allt arbeta med?" Det spelar ingen roll om detta är sant eller ens realistiskt, men det sista en arbetssökande behöver är någon som spär på deras hopplöshet. Sen ska de gemensamt smida planer för att individerna ska komma ut på arbetsplatserna. Inför möjlighet att jobba deltid. Om det så bara är 20 % så är det bättre än att gå hemma hela dagarna och få självförtroendet krympt. Det ska alltid vara bättre att arbeta än att inte göra det, så måste det vara. Som det är nu förlorar man på att arbeta som timanställd om man är arbetslös och det är ju fullkomligt galet. Det måste alltid löna sig att arbeta!!
Våra nyanlända svenskar har extremt svårt att komma in i vårt samhälle och det är kanske dags att Sverige slutar upp med att framställa sig som välfärdslandet nummer ett, för det var länge sedan vi var det. Det kanske är bättre att förklara att de har arbetslöshet och utslagning att se fram emot såvida de inte är unga, högutbildade, och fysiskt och psykiskt kärnfriska. Vi har fått ett klassamhälle som består av en del av befolkningen som har ett arbete, men de håller å andra sidan på att arbeta ihjäl sig och sen har vi den "problematiska" del som inte arbetar alls. Några vill säkert inte heller arbeta men det är sorgligt att det är smitarna som står som förebild för regelverket.
Som förälder är man inte allsmäktig
I gårdagens DN skriver man på Insidan om barnuppfostran och jag känner mig nödgad att komma med invändningar. I artikeln skriver man om en mamma som är orolig över att inte kunna ge sina barn den känslomässiga trygga basen de behöver för att kunna utvecklas väl och må bra i framtiden. Denna mamma ogillar de föräldrakurser som ges till föräldrar då de lär ut att gott beteende skall premieras och att barnen skall ignoreras när de inte beter sig önskvärt. Jag kan hålla med om att ignorering inte låter som ett bra sätt att lära barnet socialt samspel på om nu tänker enligt social inlärningsteori, men det finns också skräckexempel där barnen tar kommandot över hela julmiddagen då en alltför förstående förälder ständigt låter barnen ta ordet genom att avbryta andra middagsgäster. Då tycker jag att det är på sin plats att ignorera.
Hon är också emot s.k. time out som går ut på att barnet skiljs av ifrån det sociala umgänget en kort stund då det uppför sig illa. Detta tror hon ger barnen dålig självkänsla i längden. Mamman i artikeln förordar förståelse för barnen och att de skall behandlas som man själv vill bli behandlad. Jag blir inte klok på hennes resonemang, för hon resonerar som om barnen vore vuxna! Hon har förmodligen inte mött någon av alla de mammor som förtvivlade söker hjälp för att de inte vet hur de ska göra med sina trotsande barn, för de vågar inte sätta gränser. Att få ett redskap såsom att kunna använda time out istället för att skrika eller i värsta fall bli hårdhänt med barnet skulle jag vilja säga att time out är ett utmärkt sätt att kunna få en break både för barnet och föräldern. Att åtskilja barnet från gruppen (och det behöver inte vara i ett helt annat rum) är helt i linje med vår natur. Hotet om uteslutning från gemenskapen har alltid varit en motivation till att följa normsystemet i den sociala kontext man befinner sig i. Detta system genomsyrar hela vårt samhälle än idag.
Det mamman i artikeln inte förstår, enligt mig, är att hon lägger en oerhört tung börda på barnen genom att inte på vänligt men tydligt sätt visa vad som är ok eller inte. Hon har också blandat ihop begreppen villkorad kärlek och respekt för andra människor. Att inte tala om för sitt barn att vissa beteenden är olämpliga innebär att man lämnar det lilla barnet åt sitt öde. Det skall då alltså fostras av en omgivning som kanske inte är lika beredda på att sitta ned och lyssna på barnet när det har slagit sin lekkamrat i huvudet med spaden för tredje gången. Detta gör ju verkligen barnet otryggt. Att jämställa gränssättning med att villkora kärleken är att totalt missförstå begreppet. Villkorad kärlek handlar om att man inte duger som man är. Ovillkorad kärlek är inte synonymt med att man ska duga oavsett hur man bär sig åt mot andra människor.
Det som gör mig mest ont när jag läser artikeln är hur den framställer föräldrarna som ensamt ansvariga för hur det går för deras avkomma i livet. Det är en fruktansvärt okunnig och stämplande åsikt. Och den är tyvärr ganska vanlig. Tyvärr är det inte så enkelt att man som förälder har den makten. Ett barn är ett eget frö fullt av möjligheter, men sannolikt också sårbarheter. Det är mänskligt att vilja tänka att om man bara gör på ett visst sätt så kommer det att gå bra för barnet. Och enligt denna konsekvensetiska anda så har alltså föräldraomsorgen brustit när det går snett. Det är säkert lugnande att tänka så när man kämpar med sin barnuppfostran och själv inte har stött på alltför stora problem, men det är också ett oerhört övertramp mot alla de föräldrar i vårt land som har det besvärligt med sina barn.
På Insidan i dagens DN fortsätter man på temat och beskriver föräldrarådgivning. En av familjerådgivarna som beskrivs är Ingegerd Gavelin och hon intar en väldigt försiktig hållning i artikeln och tycks mera förstärka föräldrarnas egen kompetens än att komma med råd, vilket är glädjande. Jag tror nämligen att flertalet föräldrar är kompetenta men att problemet är att de inte tror det själva. Och med dagens åsiktsströmningar som ger föräldrarna hela skulden för barnets framtida utveckling är det lätt hänt att man börjar tvivla och känner sig misslyckad. Tankegångar som förresten inte är helt olika de som Freud hade i början av sin karriär...
Ha det så gott och kommentera gärna!
Vänliga hälsningar
Åsa-Helena
PS En intressant artikel med Ingegerd Gavelin kan du läsa om du följer länken nedan:
