Friskfaktorer och Formsnack

Har haft en jättehärlig dag efter flera tråkiga jobbiga dagar, där jag mest har känt mig stressad och olustig, så det var välkommet.
Morgonen började med ett härligt spinningpass där jag lade fokus på uthållighet idag. Jag hoppas att mina deltagare också tyckte att det kändes bra. När jag nu kommer in på spinningen kan jag inte låta bli att tänka på alla dumma oigenomtänkta riktlinjer som kommer ut inom gruppträningen med jämna mellanrum. En ny sak man presenterade på ett konvent häromsistens (nämner inga namn platser eller liknande för att skydda de inblandade) så var det att man inte fick cykla stående på grepp två. Nä för det fanns tydligen deltagare som svankade med ryggen när de gjorde denna övning!... Och detta kunde alltså inte instruktören justera hos deltagarna om så var fallet?

Nåja jag kontrar med en intressant fallstudie med titeln: Cykling på elitnivå kan ge arteriell insufficiens. Specialistläkarna Francis Rezk och Christer Drott beskriver ett fall med en cyklist som drabbats av s.k. knickbildning av arteria iliaca som är ett stort blodkärl som passerar höftböjaren. Detta medför att blodförsörjningen till benen blir kraftigt försämrad. Denna företeelse finns rapporterad hos ett 200-tal cyklister såväl elitåkare som motionärer. Orsaken anses bero på att man sitter med höftleden kraftigt flekterad när man cyklar. Mot bakgrund av detta vore det tvärtom vara mycket välmotiverat att använda en stående position på grepp två för att sträcka upp och underlätta blodgenomströmningen i arteria iliaca.


Älskade spinning

Nåväl efter den sköna spinningen hade jag lite personlig träning med en klient och fick sen hur lyxigt som helst skjuts av Svenne till skolan där vi idag gick igenom Affektfobiterapi. Jättespännande och lärorikt och vi hade en väldigt stimulerande föreläsare som verkligen fångade vårt intresse. Just skam har hon forskat om och det är verkligen en spännande affekt. Skammen kan få oss att såväl bli aggressiva och utåtagerande men också att vända allt inåt och bli osynliga och eftergivna. Skammen kan också göra att vi anklagar oss själva och i vissa fall också skadar oss själva. Många mobbare på skolor och arbetsplatser använder skammen som redskap för att trycka ned andra men har inte sällan själva ”skamskador”.  Detta kan kanske inte vara en tröst för er som har råkat ut för mobbare av den här typen, men det kan åtminstone ge en förklaring. Mobbarna själva inser eller törs sällan erkänna för sig själva att det är det här det handlar om. Barn som söker tröst hos stöd hos sina föräldrar och möts av en avvisande attityd när de visar sig behövande utvecklar ofta en otrygg anknytning med ”skamskador”.  

Nåja efter denna spännande skoldag bar det iväg till thaiboxningslokalen och jag körde med på nybörjarpasset där. Det var jättekul och jag körde med en mycket trevlig kille som pushade och kom med konstruktiv kritik och positiv feedback.


Efter det bar det av till favoritfiket Rittan med Svenne för en latte och en macka.  Ja, en bättre dag får man nog inte tror jag.

Ha det så gott så hörs vi!

Kram Åsa-Helena

Den stora favoriten bland mina styrketräningsböcker är Frédérik Delavier. Boken Styrketräning- en anatomisk guide är helt fantastisk och jag kan rekommendera denna varmt. När jag fick se att samme författare tillsammans med (Michael Gundill) hade gett ut en bok om hemträning så beställde jag denna genast. Tyvärr är inte den här bokens upplägg lika pedagogiskt och lättöverskådligt. Dock finns det en hel del matnyttigt och informativt men jag fastnar i att man strävar så hårt efter att bevisa sin tes om att hemträning är det bästa. 
 
Man driver tesen att hemträning är mycket mer effektivt och motiverande än gymträning och argumenterar på ett sätt som jag inte kan låta bli att dra på smilbanden åt. Så här skriver man under rubriken Det mest effektiva är att träna hemma:  "Omgivningen inbjuder till hård träning. Visserligen kan det vara trevligare att träna på ett gym än hemma, men en trevlig omgivning gör knappast träningen mer effektiv. Det kan ofta vara precis tvärtom. Många som går på gym är egentligen inte där främst för träningens skull. De fördriver tid där eller går dit för att umgås. De som tränar seriöst ses som utbölingar där!" Vidare skriver man: " Resultaten är viktigast. Styrketräning är mer än ett tidsfördriv, det är något som ska göras seriöst och inte tas lättvindigt på. Man tränar för att nå resultat, inte som förströelse. Men tyvärr är det just den här typen av seriösa medlemmar som gymmen försöker undvika. På gymmen framhåller man de lekfulla sidorna av träningen på bekostnad av effektiviteten. det är därför dessa gym också hellre satsar på utrustning som är flashig än som är bra."  

Jojo man anar en stark luthersk anda. Ve och fasa om man skulle ha roligt när man tränar eller rent av umgås på köpet. Hemska tanke! Nej låt oss låsa in oss var för sig och träna på med våra hemträningsprylar. Varför ska man sitta bekvämt och köra bicepscurls med en z-stång på gymmet när man kan använda en hantel som man obekvämt greppar på utsidorna och sitter med på en köksstol med handlederna helt krökta och gör precis samma sak?.....  



Ha det gott! Åsa-Helena

Var i morse på vårdcentralen där jag är listad och fick en påminnelse om hur torftigt ett läkarbesök är idag. Jag hade bokat tid för att få en grundlig utredning av min trötthet och kraftlöshet. Jag hade särskilt sagt till att jag behövde en lite längre tid för att jag hade mycket att diskutera. Jag hade förberett mig noga och skrivit upp alla mina symptom och mina undringar. Redan efter någon minut såg jag att den kvinnliga läkaren började se stressad ut. Jag kunde riktigt se hur hon tänkte SKIT OCKSÅ! Det blir ju flera remisser och det som tar så himla lång tid att fixa!
”Ja det var mycket det. Det blir svårt att hinna med på en akuttid” sa hon med en bister min.
”Akuttid? Men jag bokade ju tiden för två och en halv vecka sedan och sa särskilt till om att det var mycket att gå igenom”
”Morgontider är akuttider” upplyste hon mig om.
”Jaha?”
”Du radar ju upp en massa saker och jag måste faktiskt ställa en hel del frågor till dig också.”
”Absolut! Var så god!”
Sedan följde en lång rad frågor om mina tidigare undersökningar och när dessa var osv. Men allvarligt talat, vem kommer ihåg när man gjorde sin senaste gastroskopi om man har gjort så många som jag under årens lopp?

Till slut blev jag lite trött och bara svarade att jag faktiskt inte mindes. Jag upplyste också den kvinnliga läkaren om att jag alltsedan jag listades på vårdcentralen för femton år sedan ALDRIG har träffat samma läkare. Då log läkaren lite ansträngt.

Min ryggkota i bröstryggen klämmer på en nerv sedan många år tillbaka och nu ville jag ha en remiss för röntgen och se hur det står till med detta. Det kunde läkaren inte ta itu med idag utan det fick jag boka ny tid för. Hon ville undersöka detta mer ingående. Detta kan jag köpa. Om hon vill undersöka detta GRUNDLIGT vill säga.

Efter knappa 10 minuter var jag ute igen och jag skulle nu ta en nummerlapp och vänta på provtagning. Vilka prover som var beställda fick fråga provtagningssköterskan om. Hon berättade om några stycken men sa att det var en hel massa. Det är som om vi patienter inte ens behöver vara delaktiga.

Det hela känns så oerhört fattigt. Om man nu har en vårdcentral där personalomsättningen är så hög att man som patient inte kan ha en s.k. PAL (patientansvarig läkare) vem blir då ansvarig? Och varför tar man inte och läser journalen innan, så att man vet lite om patientens historia och kan ägna sig åt en aktuell anamnes istället för att ställa tusen frågor om det gamla?

På det här sättet blir vården oerhört ineffektiv och det är så tydligt att man ifrån vårdcentralens sida bara är intresserad av att få tillräckligt många patientbesök. Familjeläkarens tid är förbi och i Läkartidningen konstaterar man att patienterna ofta är mycket pålästa nuförtiden, tack vare Internet. Nej, skulle jag vilja påstå, för att vi patienter inte känner oss trygga med våra läkare. Det finns inte längre någon som ser till helheten så vi är tvungna att leta efter information på egen hand. Det är min slutsats. Varför det har blivit så här är inte för att vi har privatiserad vård, nej det beror på att vissa aktörer är förbaskat snikna och ska ha feta vinstmarginaler.

Jag vet att det går att bedriva privat vård på ett bra och patientorienterat sätt. Jag jobbar nämligen själv på en sådan enhet. Och jisses vad jag stolt och tacksam jag är för det!

Hälsningar Åsa-Helena

Jag funderade just på vilka nyårslöften jag skulle vilja ge mig själv. Det jobbiga var att det var så mycket jag skulle vilja bli bättre på, så listan blev JÄTTELÅNG! Men sen kom en punkt som liksom suddade bort allt det andra och det var ATT BLI NÖJDARE! Då behöver man ju inga nyårslöften förutom det...
Det satsar jag på!

HA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR SÅ SYNS VI PÅ BLOGGEN ELLER NÅGON ANNANSTANS!
KRAM ÅSA-HELENA


Hagaparken i vacker vinterskrud nyårsafton

Veckans käftsmäll går till de stelbenta byråkrater som har nekat 13-årige Fredrik som har autism och ADHD att få gå i den skola som han har gått i under tre år efter att ha blivit mobbad och hamnat i slagsmål i den skola han gick i tidigare. Trots intyg ifrån barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) så ska nu pojken tillbaka till sin gamla skola. Föräldrarna som vägrar att skicka sin pojke dit hotas nu av böter!!!
Trots upprepad kritik ifrån skolinspektionen som menar att pojken ska få gå i sin resusskola så struntar man i detta på Stockholms grundskoleavdelning. Det är dags för kraftiga sanktioner mot kommuner som inte rättar sig efter skolinspektionens beslut. Beslutet är redan fattat säger man bara och hänvisar till detta. De ansvariga borde se sig själva i spegeln och skämmas djupt.

Tvärilsken Åsa-Helena

Läs mer på:
http://www.dn.se/sthlm/solbergaskolan-ann-katrin-averstedt-skolinspektionen-1.951937

Det kan vara så att jag är trött och lite extra gnällig, men jag tar mig friheten att vara det om ni ursäktar. Jag läste DN i morse och kom över en artikel med titeln Må kraften vara med dig. I denna artikel så berättar en idrottspsykologisk rådgivare och kommunikolog (vad det nu är, har ingen aning). Hon säger att man ska assa (associera )  och dissa (dissociera). När det händer något bra ska man vara i nuet med alla känslor men när det händer något negativt ska man dissa. Man ska undvika att gå in med sina känslor och man ska undvika att bli förbannad. Samtidigt står det i artikeln att man tappar energi genom att leva osant mot sig själv??? Är det inte att vara osann mot sig själv när man inte ska gå in i negativa känslor utan bara positiva? Som beteendevetare hävdar jag faktiskt att alla känslor fyller viktiga funktioner och jag köper inte de där resonemangen om att det alltid ska kännas så bra och vara så positivt. För mig är det förljuget och ger en skev bild av hur livet är. Det är skit i bland och man blir ledsen eller arg och så är det bara, och jag är helt övertygad om att det är meningen att det ska vara så och att vi lär oss något av det. Jag skulle snarare vilja påstå att fler människor mår dåligt just för att de flyr ifrån sina känslor än bejakar dem. Ilska kan ju dessutom också vara en stark drivkraft. Är det inte bättre att vi frågor oss varför vi blir arga och ledsna än att dissociera. Ordet dissociera betyder sönderdela och inom psykologins värld brukar begreppet användas i sammanhang där exempelvis en person blir utsatt för något så traumatiskt att han dissocierar och låtsas att han är någon annan eller någon annanstans. Och så farligt är det väl inte att känna negativa känslor eller?


Ilska och andra negativa känslor fyller
viktiga funktioner och undertecknad tänker
fortsätta att bli ilsken ibland...

Länsstyrelsen har numera börjat begära in läkarintyg per automatik när en person med ADHD ansöker om körkortstillstånd. Detta ser jag bara som ytterligare ett tecken på hur personer med neuropsykiatriska funktionshinder stämplas i onödan.
För den oinvigde som endast känner till att ADHD innebär koncentrationsproblem och kanske också tror att alla personer med ADHD har impulskontrollproblem och får "DAMP-ryck" så kan jag ha en viss förståelse för att man tror att det är en god idé att begära läkarintyg.

Vi som har lärt oss mer om problematiken vet ju att personer inom ADHD-klustret inte är en homogen skara människor utan är, hör och häpna, individer med individuella brister och styrkor. Precis som det är för alla människor! Att personer med ADHD har koncentrationsproblem kan ställas i kontrast mot att de ofta också har en otrolig förmåga att hyperfokusera på ex. dataspel och liknande, vilket snarast gör dem synnerligen lämpliga som bilförare.

Och vad är det för sorts läkarintyg man vill ha in då? I breven skriver man att man vill veta om personen medicinerar och så vill man ha ett läkarintyg ifrån behandlande läkare. Och vad ska det intyget innehålla, kan man undra. Vilka tester och undersökningar kommer att krävas?

Jag kontaktade en av länsstyrelsens läkare för att höra vilken typ av intyg som krävdes och här bekräftades mina värsta farhågor. Det skulle vara en läkare som kände sig "kompetent att uttala sig i den här typen av frågor". På min fråga om vilka tester som skulle genomföras svarade läkaren att det inte krävdes utan en läkare skulle göra bedömningen om huruvida personen var lämpad att köra bil!! Några kognitionstester, syntester eller övriga uppmärksamhetstester var det inte tal om.  Här kan man tala om meningslös byråkrati. Och okunnighet!

Vore det inte bättre att man överlät kontrollen till folk som verkligen vet vad som krävs för att köra bil, nämligen körskolorna? Borde inte de märka om en person har brister i sin förmåga att köra bil? Ibland brukar det talas om att det sker en medikalisering i samhället och det kan jag verkligen skriva under på.

Det som gör mig riktigt förbannad är det faktum att man nu vill utsortera personer med ADHD som en risk i trafiken när man samtidigt har obefintliga drogkontroller. Man räknar med att ca 5-10 % av vår befolkning har problem med vår kära omhuldade våldsdrog alkoholen och då kan vi ganska lätt inse att det kör omkring många onyktra människor på våra vägar.  Sen har vi ju även andra droger och läkemedel som kraftigt inverkar på vår förmåga att köra bil.

Kanske vore det bättre att lägga de samhällsresurser, som nu kommer att krävas för alla intyg som ska utfärdas, på nykterhetskontroller på våra vägar istället?

Många hälsningar
Åsa-Helena

Dokumentation från en FoU-cirkel 2002 om stöd till unga vuxna med missbruksproblem med ett stort avsnitt om GHB