Friskfaktorer och Formsnack

I det senaste numret av Forskning om funktionshinder pågår (nr 1/09) redovisar man ny forskning om ADHD som faktiskt gör mig riktigt upprörd. Här berättar man om en avhandling utförd av Carin Tillman, forskare i psykologi under rubriken Den svårfångade intelligensen. I ingressen skriver man: "Diagnosen ADHD har tidigare kopplats ihop med bristande mentala kontrollfunktioner. Nu visar ny forskning att barn med ADHD dessutom har något lägre intelligens än normalutvecklade barn."

Trevligt! Då har vi stämplat de här barnen ännu mer. De är inte bara stökiga och har svårt att koncentrera sig, löper stor risk att bli fängelsekunder utan de har också lägre intelligens! Man kan lätt trassla in sig i olika etiska resonemang och dess olika inriktningar så jag ska försöka undvika detta. Jag ska inte förfäkta idéer om att forskning som direkt blir till men för vissa grupper ska undvikas, eftersom jag är för en fri och öppen forskning. Tillmans intentioner är förhoppningsvis goda men det hjälper tyvärr inte de barn som nu blir utpekade som mindre intelligenta än normalpopulationen.

Det är inte det faktum att Tillman forskar på detta område som stör mig, utan det är på det sätt som hon presenterar sina forskningsresultat på. Jag skulle vilja påstå att hon använder statistiken på ett utomordentligt manipulerande sätt. I artikeln säger hon: "Resultaten tydde först och främst på att barn med ADHD har lägre intelligens än barn utan denna diagnos. Men jag vill understryka att det är en relativt liten skillnad i intelligens det handlar om. Intelligensnivån hos barn med ADHD ligger väl inom gränsen för normalvariationen. Inte heller alla barn med ADHD har lägre intelligens men på gruppnivå upptäcker man ofta en sådan skillnad."  

Något som också är slående är hur invändningsfritt begreppet intelligens används, trots att detta alltmer har kommit att omvärderas. De har hittills främst varit de exekutiva funktionerna som man har sett att barn med ADHD har svårt med p.g.a. av att de har lätt för att bli distraherade av stimuli runt omkring dem, men nu vill man alltså göra en koppling till nedsatt intelligens. Tillman ska fortsätta att forska om hur stress, oro och ångest kan påverka exekutivt fungerande och hon avslutar med att berätta att hon gärna skulle vilja studera hur de exekutiva funktionerna hos barn med ADHD påverkas av de ångestrelaterade problem som dessa barn kan ha. OK nu har vi alltså fått tre nya variabler att räkna med. Kanske hade det varit på sin plats att utreda dessa innan man tar fram storsläggan och konstaterar barnen med ADHD hade lägre intelligens?

Som motvikt känns det lägligt att nämna de två studenter vid Handelshögskolan i Stockholm som valde att undersöka ett antal av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer med frågeformulär, intervjuer och neuropsykologiska tester. Tjugonio personer deltog, med det gemensamt att de hade startat minst två företag som fortfarande var noterade på börsen. Av dessa var det nio som uppfyllde barndomskriterier för ADHD (33 % mot förväntat 4 %). Utöver dessa nio var det ytterligare sex personer som hade en neuropsykiatrisk diagnos nämligen dyslexi. Över hälften hade alltså en neuropsykiatrisk barndomsdiagnos. I ett avseende skiljde sig gruppen från övriga deltagare och det gällde förmågan till fokuserad uppmärksamhet. Flera av deltagarna uppnådde här helt osannolika resultat - aldrig tidigare uppmätta testprestationer trots att tusentals personer testats tidigare.

Sverige har förmodligen många individer med neuropsykiatriska funktionshinder att tacka för sitt välstånd, men tyvärr är det sällan detta kommer fram i media utan det är bara jämmer och elände. En annan aspekt som sällan kommer fram är att tack vare den här stigmatiseringen så vill inte människor ha en neuropsykiatrisk diagnos. Av förståeliga skäl. Många föräldrar har nu börjat begära ny utredning för att bli av med barnets diagnos. Detta påverkar ju även kunskapsläget. Om människor inte vill ha en diagnos så blir ju forskningsunderlaget skevt, eller hur? Dessutom syns ju inte alla de människor som har klarat sig bra i livet, trots neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, i statistiken.

Läs artikel

http://csjobb.idg.se/karriar.nsf/All/ACA75D4889B2B0A2C1256A2A0045C986?OpenDocument

Läs uppsatsen i fulltext

http://www.esbri.se/uppsats2_2001.pdf

Själv har jag följt debatten och forskningen kring ADHD under många år och jag hör till de som har vägrat att välja sida mellan Christopher Gillberg och Eva Kärfve eftersom jag anser att båda har rätt. Att välja någondera sidan blir alltför ensidigt. Diagnostänkandet bara ökar allteftersom det ställs krav på diagnoser för att man ska få hjälp. Man ska tänka i kluster istället för heterogent, vilket blir helt galet. Ju mer jag har lärt mig om neuropsykiatriska funktionshinder desto mer inser jag hur olika problemen kan se ut för olika individer. 

Jag kan själv inte förstå att det ska vara så oerhört viktigt att sortera in människor i kluster när det faktiskt finns en annan väg att gå. Varför kan man inte se till de enskilda individernas särart och hjälpa dem med det just de har svårt för, utan att de ska tvingas få en diagnos?

Är det inte dags att börja arbeta med att få ut information och kunskap till föräldrar, skola och samhälle som är konstruktiv och inte stigmatiserande?

Vänliga hälsningar Åsa-Helena

Vi människor är utrustade med ett fantastiskt organ-nämligen hjärnan. Den hjälper oss bl.a. att strukturera alla dessa enorma mängder av information som vi översköljer varje dag. Vi drar slutsatser och hittar strategier utifrån dessa, men ibland leder våra hjärnor oss till fördomsfullt tänkande och rena kränkningar av människor. När det gäller långtidssjukskrivningar av personer med smärtproblematik blir detta särskilt tydligt. Först har vi svårigheterna med fenomenet smärta. Hur gör man när den inte syns på röntgen och annan av medicinarkåren erkänd utrustning? För kallade man alla dessa människor (företrädesvis kvinnor) som var drabbade för svid-värk-och brännkärringar. Numera har man upptäckt diagnosen fibromyalgi tack vare att man bl.a. kan se neuroendokrina förändringar och nu finns den plötsligt. Nu är den en diagnos.

Det lustiga är att med det nya sättet att se på människor som söker sjukersättning p.g.a. smärta, så betraktar man dem per automatik som lögnare och sen ska de bevisa hur sjuka de är. Det är väl självklart tänker du kanske, men om du tänker på vårt rättssystem så är det precis tvärtom. Där är du oskyldig till motsatsen har bevisats, men när det gäller försäkringskassan är du en lögnare och simulant till motsatsen har bevisats. Att hamna i en sådan sits är ju sjukdomsalstrande i sig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så anser inte jag att den bästa lösningen alltid är att bli sjukskriven, men det är inte samma sak som att man ska betraktas som fullt frisk. Man kanske behöver gå ned i tid för ett tag för att kunna rehabliliteras eller så kanske man faktiskt behöver få hjälp med att byta arbete.

Något som man bortser ifrån är dock det faktum att människor inre resurser (copingförmåga) är högst varierande. Vissa blir helt handikappade av en smärtproblemtik och andra kan ha ett hyfsat normalt liv med arbete, familj och fritid. När jag tidigare arbetade i ett arbetsmarknadsprojekt stötte jag ofta på personer som var runt 55+ och hade fått problem i rörelseapparaten. Inte sällan var de överviktiga och hade en ganska usel fysik. Många var också rökare. När de hade drabbats av sina smärtproblem hade de redan en ganska inaktiv livsstil och blev ännu mer inaktiva när smärtproblemen började.

I Storbritannien har försäkringskassan börjat använda en ny lögndetektor. Den ska kunna avslöja personer som simulerar att de är sjuka genom att analysera deras röster när de ringer till försäkringskassan. I TV programmet Vetenskapsmagasinet intervjuar man två svenska forskare inom området som hävdar att tekniken är rent nonsens. Man kan lika gärna singla slant! Företaget som utvecklat den nya lögndetektorn har svarat med att stämma forskarna för förtal. Om det är några som ska stämma för förtal så är det alla personer som kränks och utmålas som lögnare och simulanter.

Programmet sändes:
SVT2 måndag 16 mar 2009 kl 20.00
SVT24 onsdag 18 mar 2009 kl 21.30
SVT2 onsdag 18 mar 2009 kl 23.55
SVT2 lördag 21 mar 2009 kl 14.00

Jag vill dock nyansera mitt inlägg med att tillägga att jag absolut inte förfäktar ideér om att det är en enkel uppgift som personalen har på Försäkringskassan. Jag själv skulle inte klara av sådana arbetsuppgifter. Vi skulle sannolikt inte heller ha haft den här utvecklingen om inte folk hade missbrukat våra trygghetssystem. Det vore naivt att påstå något annat. Frågan är bara hur många "oskyldiga" som ska betala för detta.

I SVTs Vetenskapsmagasinet sände man igår ett intressant program som bl.a. handlade om depression.

Över en halv miljon svenskar äter medicin mot depression, och de senaste åren har förskrivningen bara ökat. Men frågan är om alla som tar medicinerna verkligen är deprimerade eller bara är nedstämda. Ingrid Carlberg, journalist och författaren till boken "Pillret" intervjuas och hon pekar just på att all medial uppmärksamhet kring depression och de antidepressiva läkemedel som finns har medfört att många patienter söker hjälp och dessutom kräver att få antidepressiva läkemedel. Forskare hävdar nu att tillgången på mediciner har lett till att också normala mänskliga känslor som nedstämdhet och sorg felaktigt börjat klassificiceras som sjukdomar. Och frågan är vad det är vi i så fall medicinerar bort. I och med socialstyrelsens nya direktiv om att förstahandsvalet vid måttlig depression bör vara psykoterapi, håller dock trenden på att vända.

- Någon anledning måste det ju finnas till att vi människor går omkring och blir så ledsna hela tiden, säger Åsa Nilsonne, professor i psykiatri som undersöker depressionens evolutionära betydelse. Vad hon har kunnat se i forskningen av tvillingpar så ska i vart fall inte depression påverka hur många barn man skaffar.
Själv framhåller hon nedstämdhetens betydelse i kommunikationen, och menar att genom att vara ledsna signalerar vi till omgivningen att vi behöver hjälp. Den amerikanske sociologen Allan Horwitz menar att depression, sorg och nedstämdhet är en naturlig broms som slår in när vi behöver sakta ner och reflektera. Ignorerar vi de känslorna är risken att fallet till slut blir hårt.

Även:
SVT24 onsdag 18 mar 2009 kl 21.30
SVT2 onsdag 18 mar 2009 kl 23.55
SVT2 lördag 21 mar 2009 kl 14.00

"Det är inte så enkelt. Övervikt och fetma är ett av de allvarligaste hälsoproblemen i vårt samhälle. Hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga. Omkring var tionde uppfyller dessutom kriterierna för fetma.
För dem är det inte "bara äta mindre och minska på kalorierna". De är människor, inte termodynamiska maskiner.

Om en diet med den ena eller andra inriktningen kan hjälpa överviktiga människor att minska i vikt, så är det värdefullt. De får bättre hälsa, till och med om de bara går ner fyra kilo.

Tyvärr är bantningsbranschen helt förmörkad av fanatiker som hejar på den ena eller andra dieten. Några drivs av sina kommersiella intressen, andra är bara religiöst övertygade om att pyttelite fett eller jättemycket fett är enda rätta vägen.

Nu kan vi en gång för alla slå fast att de har fel allihop. Eller vi kan vara hyggliga och säga att alla har rätt. Bantningsdieter fungerar, om man håller dem.

Det gäller dieter med väldigt lite fett, som bland annat den svenska sjukvården och Viktväktarna tidigare har propagerat för. Men det gäller i precis lika hög grad dieter med mycket fett."

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/alla-fick-ratt-om-bantning-1.810649