Friskfaktorer och Formsnack

I det senaste numret av Forskning om funktionshinder pågår (nr 1/09) redovisar man ny forskning om ADHD som faktiskt gör mig riktigt upprörd. Här berättar man om en avhandling utförd av Carin Tillman, forskare i psykologi under rubriken Den svårfångade intelligensen. I ingressen skriver man: "Diagnosen ADHD har tidigare kopplats ihop med bristande mentala kontrollfunktioner. Nu visar ny forskning att barn med ADHD dessutom har något lägre intelligens än normalutvecklade barn."

Trevligt! Då har vi stämplat de här barnen ännu mer. De är inte bara stökiga och har svårt att koncentrera sig, löper stor risk att bli fängelsekunder utan de har också lägre intelligens! Man kan lätt trassla in sig i olika etiska resonemang och dess olika inriktningar så jag ska försöka undvika detta. Jag ska inte förfäkta idéer om att forskning som direkt blir till men för vissa grupper ska undvikas, eftersom jag är för en fri och öppen forskning. Tillmans intentioner är förhoppningsvis goda men det hjälper tyvärr inte de barn som nu blir utpekade som mindre intelligenta än normalpopulationen.

Det är inte det faktum att Tillman forskar på detta område som stör mig, utan det är på det sätt som hon presenterar sina forskningsresultat på. Jag skulle vilja påstå att hon använder statistiken på ett utomordentligt manipulerande sätt. I artikeln säger hon: "Resultaten tydde först och främst på att barn med ADHD har lägre intelligens än barn utan denna diagnos. Men jag vill understryka att det är en relativt liten skillnad i intelligens det handlar om. Intelligensnivån hos barn med ADHD ligger väl inom gränsen för normalvariationen. Inte heller alla barn med ADHD har lägre intelligens men på gruppnivå upptäcker man ofta en sådan skillnad."  

Något som också är slående är hur invändningsfritt begreppet intelligens används, trots att detta alltmer har kommit att omvärderas. De har hittills främst varit de exekutiva funktionerna som man har sett att barn med ADHD har svårt med p.g.a. av att de har lätt för att bli distraherade av stimuli runt omkring dem, men nu vill man alltså göra en koppling till nedsatt intelligens. Tillman ska fortsätta att forska om hur stress, oro och ångest kan påverka exekutivt fungerande och hon avslutar med att berätta att hon gärna skulle vilja studera hur de exekutiva funktionerna hos barn med ADHD påverkas av de ångestrelaterade problem som dessa barn kan ha. OK nu har vi alltså fått tre nya variabler att räkna med. Kanske hade det varit på sin plats att utreda dessa innan man tar fram storsläggan och konstaterar barnen med ADHD hade lägre intelligens?

Som motvikt känns det lägligt att nämna de två studenter vid Handelshögskolan i Stockholm som valde att undersöka ett antal av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer med frågeformulär, intervjuer och neuropsykologiska tester. Tjugonio personer deltog, med det gemensamt att de hade startat minst två företag som fortfarande var noterade på börsen. Av dessa var det nio som uppfyllde barndomskriterier för ADHD (33 % mot förväntat 4 %). Utöver dessa nio var det ytterligare sex personer som hade en neuropsykiatrisk diagnos nämligen dyslexi. Över hälften hade alltså en neuropsykiatrisk barndomsdiagnos. I ett avseende skiljde sig gruppen från övriga deltagare och det gällde förmågan till fokuserad uppmärksamhet. Flera av deltagarna uppnådde här helt osannolika resultat - aldrig tidigare uppmätta testprestationer trots att tusentals personer testats tidigare.

Sverige har förmodligen många individer med neuropsykiatriska funktionshinder att tacka för sitt välstånd, men tyvärr är det sällan detta kommer fram i media utan det är bara jämmer och elände. En annan aspekt som sällan kommer fram är att tack vare den här stigmatiseringen så vill inte människor ha en neuropsykiatrisk diagnos. Av förståeliga skäl. Många föräldrar har nu börjat begära ny utredning för att bli av med barnets diagnos. Detta påverkar ju även kunskapsläget. Om människor inte vill ha en diagnos så blir ju forskningsunderlaget skevt, eller hur? Dessutom syns ju inte alla de människor som har klarat sig bra i livet, trots neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, i statistiken.

Läs artikel

http://csjobb.idg.se/karriar.nsf/All/ACA75D4889B2B0A2C1256A2A0045C986?OpenDocument

Läs uppsatsen i fulltext

http://www.esbri.se/uppsats2_2001.pdf

Själv har jag följt debatten och forskningen kring ADHD under många år och jag hör till de som har vägrat att välja sida mellan Christopher Gillberg och Eva Kärfve eftersom jag anser att båda har rätt. Att välja någondera sidan blir alltför ensidigt. Diagnostänkandet bara ökar allteftersom det ställs krav på diagnoser för att man ska få hjälp. Man ska tänka i kluster istället för heterogent, vilket blir helt galet. Ju mer jag har lärt mig om neuropsykiatriska funktionshinder desto mer inser jag hur olika problemen kan se ut för olika individer. 

Jag kan själv inte förstå att det ska vara så oerhört viktigt att sortera in människor i kluster när det faktiskt finns en annan väg att gå. Varför kan man inte se till de enskilda individernas särart och hjälpa dem med det just de har svårt för, utan att de ska tvingas få en diagnos?

Är det inte dags att börja arbeta med att få ut information och kunskap till föräldrar, skola och samhälle som är konstruktiv och inte stigmatiserande?

Vänliga hälsningar Åsa-Helena