Paul Gilberts Compassion Focused Therapy- något vi och världen behöver
Under min legitimationsutbildning hade jag och mina kurskamrater det stora privilegiet att få undervisning i Compassion Focused Therapy av självaste Paul Gilbert himself, något jag är oerhört tacksam för. Om det är något världen och vi själva behöver så är det compassion och det är också en mycket användbar ansats i det psykoterapeutiska arbetet.
Gilbert tar i sin teori upp det biologiska evolutionsperspektivet med den gamla och den nya hjärnan. Den gamla hothjärnan har företräde, vilket innebär att denna inte sällan kan hamna i olyckliga ”loopar” med den nyare hjärnan med sina pannloobsfunktioner, som kan såväl tänka abstrakt och skapa skräckscenarier som tänka bakåt och grubbla. Gilbert menar att såväl oro som grubbel aktiverar vår hothjärna, som i sin tur kan aktivera känslor av såväl hjälplöshet, hopplöshet och ångest. Motmedlet är att aktivera ”the compassionate mind” , den medkännande hjärnan, där man först bör arbeta med sin skam. Han använder ordet de-shaming avskamning eller avskamma på svenska. Detta är ett område jag brinner starkt för då jag ser skamproblematik som något mycket vanligt och som ställer till stort lidande.
Som kontrast till alla ”bli-din-egen-lyckas-smed och alla-kan-lyckas förespråkare betonar Gilbert att det är många, många faktorer vi inte kan påverka. Vi kan inte välja vilka föräldrar vi får och var vi föds. Vi kan inte heller hjälpa vad vi får för gener i genlotteriet. Gilbert går så långt att han tydligt uttrycker för sina patienter att det inte är deras fel att saker inte har blivit som de har tänkt sig. Utöver de redan nämnda uppväxtfaktorerna har vi också vår ofullkomliga hjärna att brottas med som lätt kan hamna i sina loopar. Däremot har vi ansvar för vad vi gör med det vi har och framförallt bör vi frammana vår egen medkännande inre röst (eller kommentator). Liksom Wachtel menar Gilbert att loppet inte är kört för att man har haft en jobbig barndom och uppväxt.
Gilbert använder en hel del imaginära tekniker som är väldigt effektiva, (så vitt jag vet utifrån de jag har använt mig av). Gilbert betonar att det är mycket viktigt att man har fokus på känslor och inte missar detta viktiga, till favör för att utreda vilka tankar patienten har, vilket Gilbert menar skiljer sig ifrån KBT. Jag förmodar att Gilbert refererar till en behavioristisk inriktning av KBT vilket inte jag riktigt känner igen i mitt eget utövande. Jag kan dock hålla med om att det finns en fara med att KBT tillåter patienten (och terapeuten) att befinna sig mycket ” i huvudet” om terapeuten inte är uppmärksam på huruvida patienten undviker affekter under samtalen.
Affektperspektivet Gilbert framför har starka likheter med Mc Culloughs affektfobibehandling Short-Term Dynamic Psychotherapy (STDP) och även med Diana Foshas Accelerated Experential Dynamic Psychotherapy (AEDP), vilket jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Gilbert talar också om att många patienter är rädda för positiva affekter som ett försvar mot skam och besvikelser m.m. Även Wachtel med sin korttidsfokuserade psykodynamiska psykoterapi fokuserar på att avskamma men det gör faktiskt de allra flesta inriktningar på ett eller annat sätt. Det finns ett lite andligt perspektiv i Gilberts teori då han har med mindfulness med tydliga referenser till buddhismen.