Krönika om sakernas tillstånd
Det är länge sedan jag skrev ett inlägg nu, alldeles för länge sedan men, livet har kommit emellan. Det beror inte på att det inte har funnits något att blogga om, tvärtom ämnena som har poppat upp i mitt huvud har varit överväldigande många.
Ett av de mest återkommande ämnena är, om ni ursäktar uttrycket, hur ”den lilla människan” far illa av myndigheternas hantering. Jag har många patienter som vittnar om denna sorgliga verklighet som många människor lever i idag. Tänk dig själv att du blir arbetslös och du skickar in alla papper och blanketter enligt konstens alla regler. Du får tillbaka ansökan med begäran om komplettering. Intyget ifrån din förre arbetsgivare var inte rätt blankett. Din förra arbetsgivare förstår inte vad det är man vill ha ifrån A-kassan. Du sitter i telefonkö ytterligare en förmiddag och får till slut klart för dig vilken detalj det är som saknas. Det har nu gått 8 veckor sedan du skickade in din ansökan. Du sänder in ansökan på nytt. Veckan därpå ringer du och sitter ännu en gång och väntar i eoner av tid för att komma fram och den här gången meddelar handläggaren att det kommer att ta ca 14 veckor tills du får din första utbetalning. Du hörde rätt. FJORTON VECKOR!!!!!
När maten är slut och du inte har kvar något att sälja går du till socialen för att begära försörjningsstöd. Där får du beskedet att du måste sälja bilen. Du försöker förklara för handläggaren att bilen är belånad över sitt värde med ägandeförbehåll och du förklarar att du p.g.a. kronisk smärta behöver din bil för att orka handla, skjutsa barnen på träningar m.m. Spelar ingen roll. Bilen ska säljas. Det tar dig en månad att bli av med bilen och du får sälja till ett mycket kraftigt underpris och nu ligger du efter med två månadshyror på din lägenhet. Några pengar över ifrån bilen blev det inte. Handläggaren på socialtjänstens försörjningsstöd förklarar att man nu ska göra en bedömning av ditt ärende och detta beräknas ta två till tre veckor.
Jag blir förbannad när jag tänker på det här. SKITFÖRBANNAD! Jag trodde att vi betalade A-kassa för att vi skulle slippa hamna på bar backe om vi blir arbetslösa, men icke. Det är inte alls ovanligt att folk får betalningsanmärkningar p.g.a. denna HELT OACCEPTABELT långa handläggningstid. En del hinner bli vräkta. Idag läser jag i tidningen Metro att över 1600 utförsäkrade svenskar är ute ur systemet och Försäkringskassan vet inte hur de försörjer sig. ”Man kan ju hoppas att de har kommit i arbete men vi vet ingenting egentligen” säger en analytiker på Försäkringskassan. Nä så bekvämt!
Jag är inte naiv och ser och hör själv personer som fuskar och inte vill arbeta och skyller på åkommor som vi alla drabbas av förr eller senare och som knappast kan vara grund för sjukskrivning eller sjukersättning. Men vems är felet att detta har fått fortgå? Är det verkligen rätt att straffa människor som arbetar och gör rätt för sig och människor som är sjuka på riktigt? Att inte ha lyckats komma ut i arbetslivet är inte en sjukdom. Det kan förvissa utvecklas till sjukdom, men det är ingen sjukdom i sig. I ett samhälle finns det massor med viktiga uppgifter som måste skötas, men det finns en hake. Det är arbetsuppgifter med låg status. Vi har nämligen drivit fram ett samhälle som tycker att det verkliga arbetet som har skapat och skapar välstånd, nämligen produktionen – är något fult. Det är väldigt konstigt för det är faktiskt alla människor som har utfört lågstatusuppgifter som har skapat detta välfärdsland, som nu dock tycks vara på dekis.
Jag undrar bara hur det ska gå för alla våra ungdomar som ska ut i arbetslivet och tror att man kan få välbetalda arbeten på direkten och aldrig i livet skulle kunna tänka sig att ta ett städjobb eller liknande. Många av oss vuxna har också varit duktiga på att curla våra barn och vi har vant dem med en standard som kommer att bli mycket svår att leva upp till. Jag själv är inget undantag. Jag menar inte att vi nödvändigtvis har vant barnen vid lyx men vid en standard som är svår att uppnå för en ung människa som ska stå på egna ben för första gången. Bara att ordna en bostad är ju en grannlaga uppgift idag. Kan man sen inte ta ett arbete med okvalificerade arbetsuppgifter utan att tappa ansiktet så blir det ju etter värre.
Nu mitt i snökaoset pratar man om att kalla in militären för att skotta snö när man har hur många arbetslösa som helst! Jag förstår inte logiken. Jag menar givetvis inte att alla kan skotta snö men av en halv miljon(!) människor borde väl några kunna fixa det?
Åsa-Helena