Har vi alla blivit känslofobiker?
Det kan vara så att jag är trött och lite extra gnällig, men jag tar mig friheten att vara det om ni ursäktar. Jag läste DN i morse och kom över en artikel med titeln Må kraften vara med dig. I denna artikel så berättar en idrottspsykologisk rådgivare och kommunikolog (vad det nu är, har ingen aning). Hon säger att man ska assa (associera ) och dissa (dissociera). När det händer något bra ska man vara i nuet med alla känslor men när det händer något negativt ska man dissa. Man ska undvika att gå in med sina känslor och man ska undvika att bli förbannad. Samtidigt står det i artikeln att man tappar energi genom att leva osant mot sig själv??? Är det inte att vara osann mot sig själv när man inte ska gå in i negativa känslor utan bara positiva? Som beteendevetare hävdar jag faktiskt att alla känslor fyller viktiga funktioner och jag köper inte de där resonemangen om att det alltid ska kännas så bra och vara så positivt. För mig är det förljuget och ger en skev bild av hur livet är. Det är skit i bland och man blir ledsen eller arg och så är det bara, och jag är helt övertygad om att det är meningen att det ska vara så och att vi lär oss något av det. Jag skulle snarare vilja påstå att fler människor mår dåligt just för att de flyr ifrån sina känslor än bejakar dem. Ilska kan ju dessutom också vara en stark drivkraft. Är det inte bättre att vi frågor oss varför vi blir arga och ledsna än att dissociera. Ordet dissociera betyder sönderdela och inom psykologins värld brukar begreppet användas i sammanhang där exempelvis en person blir utsatt för något så traumatiskt att han dissocierar och låtsas att han är någon annan eller någon annanstans. Och så farligt är det väl inte att känna negativa känslor eller?
Ilska och andra negativa känslor fyller
viktiga funktioner och undertecknad tänker
fortsätta att bli ilsken ibland...