Har vi alla blivit känslofobiker?
Det kan vara så att jag är trött och lite extra gnällig, men jag tar mig friheten att vara det om ni ursäktar. Jag läste DN i morse och kom över en artikel med titeln Må kraften vara med dig. I denna artikel så berättar en idrottspsykologisk rådgivare och kommunikolog (vad det nu är, har ingen aning). Hon säger att man ska assa (associera ) och dissa (dissociera). När det händer något bra ska man vara i nuet med alla känslor men när det händer något negativt ska man dissa. Man ska undvika att gå in med sina känslor och man ska undvika att bli förbannad. Samtidigt står det i artikeln att man tappar energi genom att leva osant mot sig själv??? Är det inte att vara osann mot sig själv när man inte ska gå in i negativa känslor utan bara positiva? Som beteendevetare hävdar jag faktiskt att alla känslor fyller viktiga funktioner och jag köper inte de där resonemangen om att det alltid ska kännas så bra och vara så positivt. För mig är det förljuget och ger en skev bild av hur livet är. Det är skit i bland och man blir ledsen eller arg och så är det bara, och jag är helt övertygad om att det är meningen att det ska vara så och att vi lär oss något av det. Jag skulle snarare vilja påstå att fler människor mår dåligt just för att de flyr ifrån sina känslor än bejakar dem. Ilska kan ju dessutom också vara en stark drivkraft. Är det inte bättre att vi frågor oss varför vi blir arga och ledsna än att dissociera. Ordet dissociera betyder sönderdela och inom psykologins värld brukar begreppet användas i sammanhang där exempelvis en person blir utsatt för något så traumatiskt att han dissocierar och låtsas att han är någon annan eller någon annanstans. Och så farligt är det väl inte att känna negativa känslor eller?
Ilska och andra negativa känslor fyller
viktiga funktioner och undertecknad tänker
fortsätta att bli ilsken ibland...
Från försäkringskassan till socialen när sjuktalen ska minskas
MVH Åsa-Helena
Riktlinjer om depression försenas
Kognitiv beteendeterapi fick ju en framskjuten placering när det gäller depressionsbehandling och det gillas väl varken av läkemedelsindustrin och av dem som ägnar sig åt att skriva ut pillren eller de som råkar ha en annnan inriktning än KBT...
Det trista är ju att det inte blir en samsyn utan att åsiktslägren hamnar på motstående sidor. Ibland är det faktiskt nödvändigt med läkemedelsbehandling och KBT i kombination med läkemedelsbehandling ger bättre effekt än båda var för sig. Personligen anser jag att det något sunt över ett tänkande som inte i första hand har piller som behandling av depression. Det är en tilltro till individens egna resurser att kunna självläka med assistans av en terapeut.
Psykiatrin får hård kritik
1. Ökat antal vårdplatser inom barn och ungdomspsykiatrin. Det borde ha åtgärdads för evigheter sedan!!
2. Ökad tillgänglighet för patienter som söker hjälp på eget initiativ. Tröskeln är för hög idag.
3. Ökade satsningar på utveckling av behandlingsmetoder inom psykiatrin.
4. Stora satsningar på hållbara vårdstrukturer som strävar efter så kort vårdkedjor som möjligt
Patientföreningar sponsrade av läkemedelsindustrin- inget nytt under solen
Ett mord med bil är inte allvarligare än ett bokföringsbrott eller skadegörelse
Det här är ett hån anser jag. Det här visar hur lite två människoliv är värda. Det finns som jag tidigare har påpekat en förfärlig massa drogpåverkade bilister i trafiken och det är faktiskt dags att något görs åt detta. Ett första steg är att personer som misstänks vara alkoholister ska tvingas ha alkolås i sina bilar. Tyvärr spelar det inte någon roll för personer som inte ens har körkort. Det jag vänder mig emot är fråntagandet av personligt ansvar för var och en som sätter sig bakom ratten på en bil. Många är vaneförbrytare och samma tidning berättar om Kjell som har åkt fast 40 gånger för rattfylleri! Han är amfetaminist och kör bil varje dag berättar han.
Det finns många alkoholister och drogmissbrukare som INTE sätter sig bakom ratten och kör när det är påverkade, så uppenbarligen finns det en valmöjlighet. Jag är inte ute efter hämnd eller förfäktar idéer om att långa straff skulle minska brottslighet, MEN ibland måste kanske allmänheten kanske skyddas från människor som är rent livsfarliga? Och kanske skickar 16 månaders fängelse fel signaler?
Åsa-Helena
