Är det inte tid för compassionjournalistik nu?
Jag tänker mycket på hur otryggheten kryper in i mitt medvetande mer och mer nu för tiden. Jag gillar inte att läsa nyheterna, för jag har hela tiden en känsla av att det är falskt, att det finns en agenda och att det fattas något viktigt. Sen plötsligt slog det mig att det som fattas är ju helt enkelt compassion och då i synnerhet self-compassion. Self-compassion är ett begrepp som används i många olika sammanhang men det jag tänker är Paul Gilberts definition. En viktig grund i denna teori och förhållningssätt är att vi först måste känna in och förstå vårt eget lidande för att kunna känna in förstå andras. Vi behöver också förstå hur vår hothjärna fungerar.
Vi lever i otrygga tider med globaliseringseffekter och krig med efterföljande flyktingkatastrofer och ekonomisk nedgång. Tider som ständigt aktiverar våra hothjärnor. Och detta är en naturlig biologisk reaktion som vi har med oss genom evolutionen. Man kan förenklat uttrycka det som att vi har tre system: hot/stressystemet med adrenalin som signalsubstans och stresshormonet kortisol som respons på stress, och vi har motivations/prestationssystemet som driver oss framåt med signalsubstansen dopamin i spetsen och sen har vi trygghetssystemet som är kroppens återhämtningssystem och aktiveras när vi ”bara är” och tar det lugnt. Detta system är kopplat till oxytocin och endorfiner och det väcker välbehag, lugn och värme i oss.
Hot/stressystemet och motivations/prestationssystemet är självaktiverande. Dessa behöver inte medvetet kultiveras av oss. Hothjärnan har alltid förtur vilket innebär att om ett hot dyker upp (kan vara ett yttre eller inre) så kopplas de andra systemen bort. När vi är hothjärneaktiverade har vi inte tillgång till pannloben och hippocampus i samma utsträckning som när vi inte är hothjärneaktiverade. Detta innebär att vår förmåga att fatta kloka och genomtänkta beslut minskar och minnesfunktionen i hippocampus är också nedsatt. Det är därför vi har svårt att uttrycka oss ”fint” när vi är arga eller upprörda.
Trygghetssystemet behöver däremot kultiveras. Vi kan aktivera detta själva genom att visa oss compassion med ett förhållningssätt av värme och vänlighet. Paul Gilbert framhåller att vi alla har ett bagage och att livet även innebär lidande och sorg. Vi vill ogärna erkänna detta men, vi kommer alla att drabbas av det. Det ingår i livscykeln. Vi kan inte heller välja vårt DNA, våra föräldrar, platsen där vi föds och inte heller den samhällsstruktur vi växer upp i. Kort och gott, det är mycket som inte är vårt fel.
Så nu till den bärande tanken i mitt inlägg. Eftersom vi idag vet att vi människor har en gammal hothjärna som stänger av de nyare ”klokare” delarna, borde väl samhället anpassa sig efter detta? Vi borde minska de onödiga hoten helt enkelt. Det som spontant kommer upp främst är dagens journalistik som helt är inriktad på vår hothjärna. Korta artiklar med en tydlig avsikt att uppröra har blivit vardagsmat. Människor tycks inte orka läsa långa faktarika artiklar som belyser flera infallsvinklar och tidningarna och journalisterna har tuffa tider och måste fånga läsarens uppmärksamhet. Ofta presenteras lösryckta citat tagna ur sitt sammanhang. Det är som en nyhetsförmedling med obehandlad ADHD (OBS inte sagt som något nedsättande utan bara för att illustrera den bristande impulshämningen). Jag tror att allt hänger ihop. Man kan inte läsa långa artiklar med hothjärnan aktiverad och man hinner inte heller reflektera. Det som händer är att våra binjurar fullständigt dräneras på kortisol och vi får aldrig tid att kultivera våra trygghetssystem.
Idén med glada nyheter har diskuterats och jag vill minnas att det även provats tidigare, men det fungerade inget vidare. För när människor läste de positiva rubrikerna tänkte de: Ja ha det var ju bra. Skönt! Och så köpte de ingen tidning.
Min tanke är inte att nyhetsförmedling ska vara världsfrånvänd eller ensidig, däremot anser jag att den borde innehålla compassionjournalistik (Min benämning). Med det menar jag att den i största möjligaste mån ska skildra människors lidande, problem och oro ur ett flerperspektiv. Tänk om vi kunde få lite mer hjälp att förstå alla inblandade. Gamla svenskar och nya svenskar, gamla och unga, rika och fattiga, storstadsbor och landsortsbor, offer och gärningsmän och också nästa steg att försöka avhjälpa och lindra. Att också respektera varandras åsikter och kunna diskutera utan att vara i hothjärnan är helt nödvändigt i en demokrati, men idag används skamningsmetoder och utfrysning. I synnerhet i sociala medier. Och vad händer med alla skammade och utfrysta människor med icke önskvärda åsikter? De måste givetvis slå tillbaka för att återerövra sin heder och om detta inte går så kommer hat och bitterhet garantera att växa sig starkt. Det är så lätt att hamna i hothjärnan och det krävs övning för att komma bort ifrån den. Vi behöver ur ett samhälleligt hållbarhetsperspektiv odla våra trygghetssystem. Vi behöver känna att vi alla hör ihop och att vi inte är ensamma och att vi alla är värda lika mycket. Då kommer vi kunna vara i trygghetssystemet även i samhället.
Tror i alla fall jag...
Vill du läsa mer om self-compassion och social hålbarhet så har du några länkar här.
http://www.compassionportalen.se/
http://www.compassionatemind.co.uk/
http://www.socialsustainability.se/
http://www.svd.se/nytt-center-ska-forska-om-godhet