Boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Har precis läst färdigt Ann Heberleins självbiografiska och självutlämnande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. I boken beskriver hon sin bipolära sjukdom och den ångest som hon ständigt bär med sig. Hon blandar sina egna självmordstankar med filosofiska teoretikers resonemang kring självmord som fenomen. Boken är precis som så många böcker idag mycket lättläst och lättillgänglig, men måste säga att jag inte blir klok på den. Jag grips bitvis och rycks med av den för att nästa stund reta mig på den. Mot slutet får jag känslan av att det här handlar om en person som är oerhört självupptagen och bitvis ganska omogen. Och att hon är det för att andra finns där och ställer upp. Hon visar också prov på att inte ha mycket empati för andra utsatta människor i boken och inte heller sin man som hon bedrar. Det finns något alltför välbekant med boken och det är känslan av att den verkligen är helt formad efter beställaren (läs förläggarens) önskemål, d.v.s. den är lättserverad i ett litet nätt format med ett beskedligt antal sidor, sådär alldeles lagom för att medtagas och inmundigas på pendeln eller bussen på väg till jobbet. Den värld hon lever i känner jag inte igen hos varken mig själv eller mina patienter. I den världen jag lever i så drar man inte in hundratusen spänn på en månad. I min värld söker jag fondmedel till mina patienter så att de ska kunna köpa en begagnad mobiltelefon, för något telefonabonemang är inte att tänka på. Inte utförsäkrad med försörjningsstöd i en förort till Södertälje...

Mer info om boken, läs Pia Bergströms recension nedan:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article4144487.ab
Visa fler inlägg
Visa fler inlägg
↑