Friskfaktorer och Formsnack

Jag blir faktiskt väldigt förbryllad när jag tänker på fenomenet ADHD och jag passar på att reflektera öppet kring ämnet här i min krönika och jag kommer framförallt att reflektera över några etiska aspekter.  Många minns vi när debatten och sedermera bråken mellan Christopher Gillberg och Eva Kjärve pågick. Polariseringen blev total och när stridsröken så småningom lade sig och Gillberg slängde sitt forskningsmaterial i papperstuggen tycktes det som att Eva Kjärve gick segrande ur striden. Det blev tyst om DAMP-begreppet och detta har sedermera försvunnit ur begreppsapparaten mer och mer, då det inte har blivit accepterat internationellt.

ADHD begreppet var det som blev kvar. Men vad hände då med de barn som de facto hade och har svårt att klara sig på dagis, lekis och skola? För de finns ju därute oavsett vad man kallar problemen för. Jo numera är teamen som utför utredningarna kraftigt nedbantade och tiden som avsätts likaså. Ofta får man betalt per diagnos som ställs! Många privata aktörer tjänar stora pengar på den här verksamheten, vilket jag tycker är tvivelaktigt. Att studera och bedöma ett barn kräver tid. Man kan inte förvänta sig att ett barn ska vara avspänt och sig själv vid ett enda möte med en vilt främmande person. Det är helt befängt och ändå är det vad som sker. Varför man tog bort de specialiserade teamen från sjukhusen begriper jag inte.

Jag har funderat mycket på begreppet ADHD, är det bra att använda detta? Eller borde man benämna problematiken specifikt och helt individuellt? Men problemet är ju egentligen inte ADHD-begreppet utan det faktum att diagnosticerandet tyvärr har medfört en stämpling av människor, ett stigma. Begreppet har blivit förknippat med någonting som enbart är negativt. Mycket beroende på att man har sett att individer med ADHD problematik är överrepresenterade på kriminalvårdsanstalter och behandlingshem. Det tragiska är att de individer som det har gått bra för kommer sannolikt inte till uttryck i statistiken.  

Jag tycker att den sociologiska aspekten är viktig. Jag brukar dra ett exempel: Tänk dig en bondson i det gamla bondesamhället som har ADHD-beteende. Han plöjer förmodligen åkrarna och får saker och ting gjort, eftersom han inte gillar att sitta still. Mycket ensamarbete som ofta kan passa bra för en person med hyperaktivitet. Han kanske inte är någon mästare på att genomlida en stillasittande söndag i kyrkan, men jag är rätt övertygad om att hans personlighetstyp skulle vara uppskattad i den typen av samhälle där mycket stillasittande ansågs vara lathet. I det moderna samhället ställs krav på att sitta still och klara av att interagera med massor av människor och intryck. Där gör kanske inte ovanstående individ sig gällande, utan kanske rent utav får problem. Det är faktiskt "normalitets bedömningar" på statistiska grunder man bygger dessa diagnoser på.  Samhället blir normsättare för vad som ska vara normalt.  Diagnostänket blir särskilt viktigt att reflektera över när det gäller medicineringen som förmodligen kommer att öka framöver.

Många sväljer också diagnostänket utan att reflektera över det, eftersom vi är vana vid diagnoser i medicinska sammanhang.  Men det man då glömmer är att psykiatrisk diagnosticering är något helt annat. DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) är en diagnoskatalog över alla nu kända psykiatriska sjukdomstillstånd och störninga,r och det är faktiskt så att här kan tillstånd faktiskt uppkomma och försvinna. (Ett exempel är t.ex. patologiskt rus som fanns tidigare). Jag ogillar också det faktum att du är tvungen att ha diagnos för att få hjälp, men detta är en djupt inrotad juridisk konstruktion i vårt samhälle. Om 3-6% av barnbefolkningen lider av ADHD så kan man ju faktiskt fundera över om det rör sig en avvikelse inom det normala eller?

Så sent som i torsdagens Dagens medicin rapporterar man att fler barn väntas få medel mot ADHD. När ett antal läkare tillfrågades om vad de tyckte om att alla barnläkare snart kommer att få skriva ut Metylfenidat (Concerta), så blir svaren ungefär i stil med "Ja i kombination med psykosocialt stöd. Här har vi ett problem, för vad menar man med detta? Att man ska sätta in bådadera? Vore det inte självklart att man provar med det enklaste minst ingripande (läs biverkningsfria) alternativet först? Detta sker inte idag. Det påstås på en del håll att man inte i första skedet föreslår medicinering. Detta är lögn eller ren okunskap. Jag har erfarenhet av fyra familjer i min absoluta närhet som har barn som har utretts för ADHD och samtliga erbjöds medicinering vi första återkopplingen efter att diagnos hade ställts. En familj erbjöds även neuroleptika till sitt barn.

Den som tror att lite Concerta bara "rättar till" det som felar, d.v.s. kanske lugnar ned och ökar barnets koncentrationsförmåga misstar sig. En mycket vanlig biverkning är den bristande aptiten som kan ge problem med kraftig avmagring. En annan biverkning som lite äldre barn som kan utrycka mer komplexa känslor och upplevelser brukar uppge är att de tappar sin kreativitet. Känslan av att kunna uträtta storverk försvinner. Om man betänker att många av dessa barn faktiskt inte blir en siffra i brottsstatistiken utan faktiskt skickliga entreprenörer så skulle man kunna anta att vi berövar ett antal barn möjligheten att ge sig på storslagna satsningar. Ett barn uppgav i en TV-dokumentär att medicineringen tog bort hennes "glitter", det som var hon. Så det finns en hel del etiska aspekter att fundera på.

Samtidigt måste man givetvis vara öppen för att alla är olika och ibland finns det säkert anledning att medicinera, men inte utan att ha provat med det grundläggande, nämligen att skapa en miljö som är bättre anpassad för barnet.

Ett annat faktum är att många barn som får ADHD diagnos även har andra diagnoser såsom Asperger syndrom, generaliserat ångestsyndrom, depressioner, bipolära tillstånd, personlighetsstörningar, psykosnära tillstånd och tvång och de löper också högre risk att drabbas av anorexi och missbruk. Detta gör att det blir väldigt svårt att tala om dessa individer som ett kluster med likande besvär, men ändå så är det precis vad som sker idag. Vi har också ytterligare en aspekt och det är att barn kan ha samma beteendeproblem och kognitiva problem men orsakerna kan variera. En otrygg hemmiljö, trauma m.m. kan ge samma symptom. Inte sällan har barn med ADHD även förälder/föräldrar med samma problematik och då är det kanske inte så lätt att ordna en optimal hemmiljö med mycket struktur.

Det finns också nya rön som visar att kosten kan ha stor betydelse (och jag kommer nu inte komma dragande med några kolhydratteorier) utan det har faktiskt visat sig att livsmedelstillsatser kan öka hyperaktivitet hos barn så det finns ju en rad faktorer som kan påverka ett barns beteende. Lär artikeln här: http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/8/8717/LKT0806s354_355.pdf

Jag vill avsluta denna tankfulla krönika med några kloka ord från Bruno Hägglöf, professor i barnpsykiatri vid Umeå Universitet som också intervjuas i ovan nämnda Dagens Medicin (nr 16/09 torsdag 16 april):
"Det som brister i vården av barn med ADHD är inte läkemedelsbehandlingen utan det psykosociala stödet"
Dessutom tror han att de nya riktlinjerna kommer leda till att urvalet och även uppföljningarna kommer att bli noggrannare.

Låt oss hoppas på det och låt oss också hoppas på ett tolerantare, människovänligare samhälle där alla människor kan hitta sin plats att blomstra på...

Vänliga hälsningar Åsa-Helena

Följande intressanta projekt genomförs för närvarande vid statens beredning för medicinsk utvärdering SBU.

"Datorbaserade metoder för att förbättra arbetsminnet vid ADHD

Projektledare: Agneta Pettersson

Kontaktperson: Agneta Pettersson

E-post till kontaktperson: pettersson@sbu.se

Planerat publiceringsdatum: Hösten 2009

Metod och målgrupp
ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) förekommer hos cirka 3-6 procent av alla barn i skolåldern. ADHD innebär bl a att barnet har svårt att koncentrera sig och att kontrollera sina impulser. ADHD kvarstår i vuxen ålder även om symtomen blir annorlunda.

En hypotes är att koncentrationsförmågan kan förbättras om arbetsminnet tränas upp. Arbetsminnet används t ex för att ta emot instruktioner, lösa problem, komma ihåg vad som ska göras härnäst, eller för att "hålla en röd tråd".

Ett sätt att träna arbetsminnet är med hjälp av interaktiva datorprogram.  Två sådana program har utvecklats i Sverige och ytterligare några i andra länder. Programmen börjar användas på flera håll i Sverige.

Frågeställning
Är datorbaserade metoder effektiva för att förbättra arbetsminnet hos personer med ADHD?"

För några år sedan var jag på en föreläsning i Neurovetenskap där man pratade om ett program man hade utvecklat för att förbättra arbetsminnet på barn med ADHD eftersom man hade sett att ett försämrat arbetsminne var något som bidrog till att barnen snabbt blev uttröttade och fick koncentrationsproblem. Programmet är utvecklat vid Karolinska Instituatet och heter Cogmed Working Memory Training. Detta har så vitt jag vet använts vid en hel del skolor. Programmet kräver att personalen utbildas i detta och en nackdel är att det är dyrt. Jag tror dock att det har varit framgångsrikt. Emellertid passade jag på att fråga om det fanns alternativ man som förälder kunde hitta för att träna detta på sina barn hemma och jag fick då rådet att man kunde testa minnesspelet simon. Bifogar här en länk om du vill testa. Är ganska kul jag fastande själv med det en stund och sonen utklassade mig totalt vill jag minnas...

http://www.freegames.ws/games/kidsgames/simon/mysimon.htm

Ha det gott Åsa-Helena

En stor del av vår befolkning har problem med trötthet. Har man haft problem med detta i mer än fyra veckor brukar man få rådet att uppsöka en läkare för att utesluta eventuell sjukdom. Trötthet kan bero på en rad olika orsaker: Depressioner, sorg eller krisreaktioner kan ge trötthet likaså sjukdomar såsom borrelia, HIV, cancer, störningar i ämnesomsättningen, diabetes m.m.

Något jag själv har noterat är den negativa spiral människor kan hamna i om de en gång har drabbats av en kronisk trötthet. Är man kroniskt trött sover man ofta mycket. Tyvärr blir detta ett olyckligt mönster. För mycket sömn kan nämligen också GE trötthet. Jag har träffat personer som sover 16 timmar om dygnet och det är alldeles på tok för mycket. Dessutom löper man stor risk att rubba kroppens dygnsrytm. En bättre metod är att ta en s.k. "powernap" som går till så att man exempelvis sätter sig i en bekväm fåtölj och håller en nyckelknippa i handen. Låt handen hänga utanför fåtöljen och sitt och vila och när du slumrar in så mycket att du tappar nyckelknippan i golvet så är det dags att gå upp igen.

Trötthet och utmattningskänslor är luriga för de är tätt förknippade med våra tankar och känslor och det finns all anledning att utforska detta vidare. Ett första steg är att iaktta situationer där man blir extra trött. Att arbeta med penna och papper är bra. Man börjar med att beskriva vilken situation det var och omständigheterna kring denna, sen går man vidare med att notera hur man tänkte och hur man kände och vad man gjorde. Inte sällan upptäcker man att man kanske lägger sig och vilar och därmed känner en tillfällig lättnad. Kanske somnar man och sover i en eller ett par timmar, vilket kanske rent av gör att man känner sig slö och mosig i det långa perspektivet. Ofta är tankar som ger en känsla av hopplöshet (sorg) med i spelet. Även katastroftankar "Ska jag vara så här trött resten av livet?"

Mycket ofta orkar man inte motionera och laga bra mat och äta regelbundet. I det korta perspektivet ger det en lättnad men i det långa perspektivet är det bara någonting som förvärrar eller upprätthåller tröttheten. Det viktigt att komma ihåg att alla människor upplever perioder då de känner sig trötta. Har man hamnat i den här olyckliga spiralen känner man sig inte sällan som mycket bräcklig och det är lätt att hamna i en känsla av att man är så totalt olik alla andra. Att skapa normalitet och att normalisera är en viktig del i arbetet med att komma ur problematiken.

© Åsa-Helena Borkesand 2009. Citera gärna men ange alltid källan!

Ett problem jag ofta kommer i kontakt med i mitt arbete är sömnproblem och trötthet och det finns många missuppfattningar kring detta område. När det gäller svårigheter att somna in så finns det lite att tänka på.

Lite åtgärder man kan vidta:

• Motionera regelbundet
• Undvik kaffe och andra koffeinhaltiga drycker timmarna före sänggåendet.
• Gör en tydlig "inbromsning" före det är dags att gå och lägga dig. Undvik att arbeta med datorn eller ägna dig åt aktiviteter som kräver mycket uppmärksamhet och koncentration. Att kolla mailen precis innan du går och lägger dig är ingen bra idé. Det kan ju vara ett mail som faktiskt kräver både tid och eftertanke att besvara. Det gör du bäst när du är pigg. Det där med att kolla mailen precis före sängåendet är inte sällan ett säkerhetsbeteende. Sätt en deadline för när du ska kolla mailen.
• Dra ned belysningen där du befinner dig. På så sätt ställer du naturligt in kroppen på att det är dags att sova.
• Tänk på att om du har rutiner för hur du ska göra innan du går och lägger dig så blir detta tydliga signaler för kroppen att den ska varva ned.
• Ibland kan det bli en ond cirkel så att alla jobbiga tankar och problem kommer just när man ska sova. Det här är den allra sämsta stunden att lösa problem på. Skriv upp de mest oroande tankarna eller problemen på en lapp och spara dem till nästa dag då du är pigg och ser på det hela med fräscha ögon. Bättre tidpunkter för problemlösning kan exempelvis vara efter en promenad eller ett träningspass eller vid fikat. Kanske hamnar du också lätt i tankefällor?
• Låt tankarna segla förbi och notera dem utan att försöka värdera dem. Tänk dig att du är en forskare som bara har till uppgift att registrera dina tankar. Jaha nu tänkte jag så. På samma sätt som man brukade säga att man skulle räkna får kan man visualisera sina tankar. Se dem som ord som svischar förbi.
• Kan du inte somna efter 45 minuter till en timme är det meningslöst att ligga kvar. Gå då upp en stund och gör någonting avslappnande som inte kräver för mycket engagemang.
• Ha det svalt i rummet där du ska sova men ha det inte för svalt när du ska somna. Sänk temperaturen på elementet eller sätt fönstret på glänt  så att det blir svalt när du väl har somnat. Få människor somnar bra om de fryser eller tycker att det är ruggigt.
• Har du små barn som du måste upp till på natten, ha på dig varmt om fötterna så att du inte blir kall medan du är uppe. Detta för att du ska kunna somna in lättare.
• Om du inte har kunnat sova ordentligt under natten, försök att inte sova under dagen, för då kommer du lätt in i en ond cirkel. Då kommer du inte att vara trött när kvällen kommer den här gången heller.
• Det kan låta tråkigt med rutiner men det är viktigt för att kroppen ska kunna återhämta sig. Även om du är uppe sent på helgerna så behöver du faktiskt inte vända på hela dygnet. Idag vet man att skiftarbetare löper lika stor risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom som de som har för högt blodtryck, så det är onödigt slitage på kroppen.

© Åsa-Helena Borkesand 2009. Citera gärna men ange alltid källan!

Dokumentation från en FoU-cirkel 2002 om stöd till unga vuxna med missbruksproblem med ett stort avsnitt om GHB

Igår såg jag dokumentärfilmen Jag vill inte leva detta livet, som jag hade beställt. Filmen är filmad och producerad av Bo Harringer och Renzo Aneröd. Både som tonårsmamma och som tidigare anställd på enhet för missbruksvård av unga, är missbruksfrågor något som känns angeläget för mig. Den här dokumentären är en fristående fortsättning på dokumentären Under en blågul himmel (2004) som handlade om ungdomar i olika subkulturer i Göteborg. Harringer och Aneröd träffade under denna inspelning Sebbe och Jonny som redan då hade problem med droger och många vänner som mådde psykiskt dåligt. Något år efter att denna dokumentär hade kommit ut dog Johnny efter att ha hoppat från Angeredsbron och Harringer och Aneröd bestämde sig då för att göra en film om varför till synes normala ungdomar mår dåligt och dör i förtid i så stor omfattning. De upptäckte då att GHB var en stor orsak. GHB, gammahydroxybutyrat (kallas "gobbe" eller "kork" av dem som missbrukar drogen) av rengöringsmedlet GBL och är lätt att tillverka. GHB missbrukas mest i Göteborgsområdet som är det område där det missbrukas mest i hela världen. Efter en tids missbruk drabbas man av kraftig ångest vilket oftast leder till en mycket farlig negativ spiral. Man missbrukar mer för att slippa ångesten. GHB är utomordentligt lätt att överdosera. Effekten av GHB är svårförutsägbar. Det missbrukarna vill uppnå är ett rus där man känner sig glad, uppåt och potent, men det är mycket lätt att det slår över så att man plötsligt tuppar av. Det är inte svårt att inse hur utomordentligt farligt det är om en GHB påverkad person sätter sig bakom ratten på en bil. Bara en liten överdosering kan ge hjärtstillestånd. Filmen är ett mycket viktigt dokument över hur det ser ut med detta missbruk. Kanske förutsätts man ha sett Under en blågul himmel för att få en riktig bild av de bakomliggande faktorerna. En ensamstående mamma och en alkoholmissbrukande far växer fram i dialogen, men i övrigt får man ingen kunskap om de ungas situation. Ingen verkar ha ett arbete och någon stabilitet, men den ena killen Sebbe hade råd att åka omkring med en BMW... Henke är dock den som lämnar starkast avtryck och han summerar själv i en scen att han har hunnit med en volta, ett LVM och behandlingshem före tjugoårs ålder. Så tragiskt. Vissa scener är mycket starka och visar hur Henke i kampen mot sin ångest och hallucinationer har skurit sönder sin arm. Det hade dock varit givande att höra personernas egna uppfattningar om varför det blev som det blev, men nu lämnas man endast med en rad frågor. Kanske var detta också Harringers och Aneröds avsikt. Helt klart är det som de själva konstaterar inget lättlöst problem.
Se filmen på TV2 kl. 20.00 ikväll och återkom gärna med reflektioner.

Artikel om filmen finns i dagens DN (4 april) under TV och radio samt tidigare artikel finns att läsa på nedanstående länk.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomars-kamp-mot-missbruket-blev-film-1.792815


Länk till filmarna Bo Harringer och Renzo Aneröd på Filmateljén:

http://www.filmateljen.com/Jagvillintelevadettalivet.html

I den politiskt oberoende tidningen Socialpolitik nr 1 Mars 2009 kan man läsa en intressant artikel av Bitte Lundborg med titeln vårdkorven, som handlar om hur de välfärdspolitiska satsningarna görs. I artikeln intervjuas socionomen Yvonne Zätterman som leder kompetensutveckling inom socialpsykiatrin på Stora Sköndal och Gunnar Engström ordförande på Skyddsvärnet som menar att det finns stora resurser men att de används fel. Istället för att ge stöd innan problemen har växt till berg och att satsa på en värdig vård till gamla ser "vårdkorven" ut på diametralt motsatt vis. Ett tydligt exempel som läggs fram är att en missbrukare kan kosta samhället 12-15 miljoner kronor och för den summan kan en ungdomsmottagning ta emot 15470 besök. Det är väl inte orimligt att tro att åtminstone ett barn (sannolikt flera) kunnat räddas från ett liv som missbrukare i och med den hjälp och stöd de har fått på ungdomsmottagningen. Uträkningen kommer ifrån skriften Tänk långsiktigt!, utgiven av Socialstyrelsen 2004.

Evidensen viftas bort i den politiska diskussionen och Gunnar Engström beskriver hur han under sitt långa yrkesliv har mött politiker med schabloner som vänder kappan efter vinden. "Åsiktsmannekänger" kallar han dem träffande för och Engström visar hur tydligt det är att de struntar i evidensen på en några områden:

• "Forskningen visar att strängar straff inte minskar kriminaliteten. Ändå tas beslut om strängare straff. Antalet livstidsdomar har ökat från ca 100 år 2000 till ca 170 år 2008.
• Människor med psykisk sjukdom stämplas som farliga och våldsamma. Forskning och psykiatrisk erfarenhet visar att psykiskt sjuka inte är farligare än omgivningen de vistas i. För en psykiskt sjuk person som har växt upp i en familj med våld och missbruk kan det finnas risk att ta till våld vid en psykos, men det vanligaste är att psykiskt sjuka inte alls är våldsamma.
• Vårdkorven är ett exempel på att problem bara växer om inte hjälp och stöd ges tidigt. Det blir både svårare och dyrare att försöka hjälpa senare i livet. Ändå satsas inte tillräckligt på barn som behöver särskilt stöd i förskolan. Inte sällan tvekar personal att göra något, istället förväntar man sig att skolan ska ta hand om problemen. "
  

För mer information om tidningen och aktuella debatter http://www.socialpolitik.com/

I gårdagens Rapport på TV2 berättade man om den nya KBT satsningen och om den kritik som har riktats mot att man snabbutbildar befintlig vårdpersonal i en fem veckors kurs i KBT.

Jag blir både personligt och yrkesmässigt upprörd över denna nonchalans man visar inför ett så pass svårt och ansvarsfullt arbete som det innebär att vara kognitiv terapeut. Skulle någon vilja bli opererad av en snabbutbildad kirurg?  Åka flygplan med en snabbutbildad pilot? Förmodligen inte, men det är helt OK att låta en snabbutbildad person arbeta med din hjärna och dina mentala processer, enligt de styrande.

På det personliga planet ser jag det som ett hån mot mig och alla andra som har investerat mycket tid, engagemang och stora pengar på orienteringsutbildning och steg-ett utbildning och MYCKET mer för att kunna känna att man bedriver en verksamhet som man har tillräcklig kompetens för att bedriva. För den oinvigde tänkte jag dock reda ut begreppen en aning innan jag fördjupar mig i min kritik.

Vad innebär de olika titlarna egentligen?
En legitimerad psykolog är en person som har gått en femårig utbildning på universitetet och läst beteendevetenskap som bl.a. inkluderar grundläggande psykologi inom en rad olika områden och perspektiv, utredningsmetodik och vetenskaplig metod och statistik (dock ej lika omfattande som de som läser fristående kurser), man läser också in den s.k. steg-1 utbildningen i psykoterapi, (kallas numera ofta grundutbildning i psykoterapi) som kan inriktas på KBT eller psykodynamisk inriktning. En steg-1 utbildning är antingen ett och ett halvt år eller två år beroende på tempot på utbildningen och utbildningen innehåller praktik med eget klientarbete under handledning. För att bli legitimerad måste man också ha gjort en s.k. PTP som motsvarar läkarna AT ungefär.

En legitimerad psykoterapeut har en grundexamen och kan antingen vara beteendevetare, läkare, sjuksköterska, sjukgymnast eller socionom. Utöver detta har leg. Psykoterapeuter läst en orienteringsutbildning och en steg-1 utbildning och utöver detta har man varit verksam med psykoterapeutiska arbetsuppgifter i minst två år innan man har gått vidare med en treårig legitimationsgrundande steg-2 utbildning som brukar vara upplagd så att man arbetar parallellt med utbildningen.

En psykiater är en läkare som har läst en psykiatrisk påbyggnadsutbildning samt läst steg-1 utbildning. En psykiater får förskriva läkemedel.

Leg. Psykoterapeut är en skyddad titel men de lärde tvistar om enbart titeln psykoterapeut är skyddad. De flesta som har läst steg-1 utbildning men inte steg-2 kallar sig istället för terapeuter.

För egen del kallar jag mig följaktligen kognitiv terapeut för att människor ska förstå vad jag sysslar med, eftersom jag är steg-1 utbildad och inte legitimerad.

Av ovanstående framgår det säkert för de flesta att det rör sig om mycket omfattande utbildningar. En steg-1 utbildning är ingen billig historia utan kostar mellan ca 120 000 - 140 000 om man räknar med egenterapin. Steg-2 utbildningar (legitimationsgrundande psykoterapeututbildning) ges på universitet men även av privata utbildningshållare och väljer man det privata utbildningsalternativet får man räkna med 240 000 till och då ingår inte egenterapin.

Det är inte ett särskilt rättvist och förutsägbart utbildningssystem eftersom steg-1 utbildningarna inte ordnas via universiteten och därmed är kostnadsfria. Skattemässigt är det inte heller rättvist för det är inte självklart att du kan dra av utbildningskostnaderna om du bedriver egen verksamhet. Däremot lär stora vårdenheter utan problem kunna dra av detta för sin personal. Vi konkurrerar alltså inte heller på lika villkor. Ytterligare ett problem som uppstår är att jag som steg- 1 utbildad kallar mig för kognitiv terapeut men det kan vilken tjomme som helst göra utan någon som helst utbildning. För att jag ska få bedriva psykoterapiverksamhet måste jag också ha handledning som kostar mellan 700-1000 kr i timmen. Detta kan man dock också tumma på inom de större vårdenheterna.

En brist med steg-1 utbildningarna är att inträdeskraven är olika hos olika utbildningsanordnare och detta gör att det blir svårt att bedöma terapeutens kompetens för patienterna. Inte sällan stöter jag på människor som förfäktar idéer om att det inte spelar någon roll att man inte har någon grundexamen utan att man kan "bli bra ändå". Men då blandar man ihop begreppen. Jag har själv studerat med personer utan formell grundexamen och jag är övertygad om att de kommer att göra ett jättebra arbete med sina patienter. Det jag tror de missar är perspektivrikedomen, etiken, den vetenskapliga metodiken samt grundläggande psykologikunskaper. Många kan säkert införskaffa denna kunskap på vägen men det känns lite skakigt att inte säkerställa detta. Hela livet är förvisso en skola men många med mig brukar definiera att när de har genomgått en längre utbildning har de kommit till insikt om hur enormt komplext området är och hur lite de egentligen vet, och det tycker jag är en bra utgångspunkt.

Det ger förhoppningsvis en ödmjukhet och en hälsosam försiktighet.

Mot bakgrund av det ovan sagda hoppas jag att fler än jag reagerar på de absurt låga kraven man ställer på kommande KBT-behandlare.

"Till sist, det är djupt tragiskt att det finns så många missförstådda patienter i Sverige, så många missade enkla diagnoser och säkert många onödiga och dyrbara sjukskrivningar. Vi läkare måste försöka lyssna bättre på våra patienter och söka ställa diagnos på det okända för att söka bot, lindring och tröst. Men det är beklämmande att det ska behöva ske i offentlighetens rampljus där risken för "etiska senkomplikationer" är uppenbar."

"Bland barn ökade övervikten kraftigt från 1980-talet till 2000-talet men nu tycks ökningen plana ut. Idag är 15-20 procent av alla barn överviktiga och 3-5 procent är feta. Barns matvanor har förbättrats, fler äter frukt och grönsaker medan konsumtionen av läsk och godis har sjunkit markant under senare år. Bland ungdomar i årskurs 9 minskar andelen rökare liksom alkoholkonsumtionen och användningen av narkotika. Ökningen av andelen vuxna med övervikt och fetma var störst på 1990-talet och ser nu ut att avstanna. I åldrarna 16-84 år är hälften av männen och nästan 40 procent av kvinnorna överviktiga eller feta. Fetma förkortar i genomsnitt livet med 6-7 år. De allra senaste åren förefaller energiintaget via maten minska för första gången på decennier. Alkoholkonsumtionen har ökat sedan början av 1990-talet och högst alkoholkonsumtion har män i åldern 20-24 år. Den alkoholrelaterade dödligheten minskar bland män i åldern 25-64 år och ökar i åldrarna över pensionsåldern. Bland kvinnor ökar alkoholdödligheten i åldrarna 65-74 år medan den varit i stort sett oförändrad i åldern 45-64 år. Narkotikadödligheten minskade på 2000-talet efter att ha ökat dramatiskt under decennier.

Hälsoutvecklingen bland ungdomar oroande

Flera olika indikatorer pekar på att psykisk ohälsa är särskilt vanligt bland yngre kvinnor men att den ökar bland båda könen. Andelen självmordsförsök ökar kraftigt bland unga kvinnor, och allt fler unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest och för alkoholförgiftning. Under sista åren har dödligheten bland unga män ökat något till följd av en liten ökning i flera dödsorsaker, nämligen skador, alkoholrelaterade dödsorsaker och möjligen även självmord.

Hälsan är ojämnt fördelad

•·         Hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes är vanlig are bland lågutbildade.

•·         Rökning minskar i alla grupper utom bland kvinnor med enbart grundskoleutbildning.

•·         Överlevnad i bröstcancer är lägre bland kvinnor med lägre utbildning.

•·         Svår värk och dåligt allmänt hälsotillstånd är betydligt vanligare hos arbetare än hos tjänstemän.

•·         Ensamstående kvinnor med barn har mer besvär av värk, oftare nedsatt psykiskt välbefinnande, röker mer och överviktiga är vanligare.

•·         Astma och födoämnesallergier är vanligare bland barn till föräldrar i lägre socialgrupper. De får dessutom allvarligare symtom av sin astma än barn i högre socialgrupper.

•·         Tandhälsan är betydligt sämre hos socioekonomiskt svaga grupper. Många anser sig inte ha råd med den tandvård de behöver.

•·         Ensamstående kvinnor är en våldsutsatt grupp och 15 procent av alla ensamstående kvinnor med små barn har utsatts för våld i hemmet.

•·         Risken för våld är större bland kvinnor med fysiska och psykiska funktionshinder samt äldre med få sociala kontakter.

•·         Våld och skador drabbar oftare barn i familjer med låga inkomster.

•·         Det är vanligare bland lågutbildade att äldre vårdas av sina anhöriga. De som har högre utbildning köper i större utsträckning dessa tjänster.

•·         Vissa grupper avstår oftare än andra från att hämta ut sina läkemedel: ensamstående med barn, arbetslösa, personer med sjuk- och aktivitetsersättning, personer med ekonomiskt bistånd och de som har höga avgifter för läkemedel. Ensamstående kvinnor med barn avstår i tre gånger så hög utsträckning som befolkningen i sin helhet. "

Utdrag från sammanfattning från folkhälsorapport 2009, Socialstyrelsen

Saxat från socialstyrelsens hemsida:
"Landets kommuner måste bli bättre på att uppmärksamma föräldrar med missbruksproblem. Det konstaterar Socialstyrelsen i årets lägesrapport om individ- och familjeomsorgen (IFO). Den belyser i år hur frågor om missbruk kommer in i individ- och familjeomsorgens olika områden. Alkoholkonsumtionen ligger numera på en hög nivå och andelen storkonsumenter liksom antalet berusningstillfällen har ökat bland män och kvinnor i de flesta åldersgrupper. I de yngre åldrarna håller könsskillnaderna i drickandet på att suddas ut. Konsekvenserna av en hög alkoholkonsumtion berör många delar av individ och familjeomsorgens arbete. Vad innebär den t.ex. för föräldraskap och barns uppväxtmiljö, för ungdomars alkoholvanor samt för risken för ökat våld?

- Tecken på missbruk och beroende hos föräldrar behöver uppmärksammas, i utredningar om barn och unga och familjerättsärenden, men även allmänt i handläggning av t.ex. ekonomiskt bistånd, säger Håkan Ceder som är överdirektör på Socialstyrelsen.

- Det behövs medvetenhet, tydlig ledning samt strukturer och rutiner för samarbetet mellan olika delar av individ- och familjeomsorgen. IFO tycks ha särskilt svårt att ge våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem adekvat hjälp, fortsätter Ann-Britt Thulin på Individ- och familjeenheten vid Socialstyrelsen."

I Sverige beräknar man att mellan 300 000 och 500 000 personer har alkoholproblem, men få söker vård för sina problem. Alkoholproblem kan vara allt från lindriga till mycket svåra. Mot bakgrund av detta är det lätt att räkna ut att en väldig massa barn är drabbade av den här problematiken i form av föräldrar som dricker.

Nationalekonomen Anders Johnson har i flera undersökningar beräknat den sammanlagda samhällsekonomiska kostnaden av alkoholkonsumtionen. Enligt hans senaste undersökning från 2003 uppgår kostnaden till 150 miljarder kronor per år. Även om summan han kommer fram till är omtvistad så är nog de flesta överrens om att det rör sig om sjukt stora pengar. Och då ska vi inte tala om mänskligt lidande!