Föräldraskap idag är minsann inte så lätt
Jag träffar många människor i mitt arbete som kurator som känner stor osäkerhet över hur de ska utöva sitt föräldraskap. Idag finns det så mycket motstridig information om hur ett gott föräldraskap utövas och jag blir lite frustrerad över hur okritiskt många förståsigpåare uttalar sig om detta. I media finns det gott om experter. Vi har Nannyakuten som fick stort genomslag och så har vi Jesper Juul med sin (som jag uppfattar det ganska psykoanalytiska åskådning ) för de som räknar sig till de lite mer intellektuella och hemsidor och forum m.m.
Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt att man kan följa andras råd och så grejar det sig. Det här en liten tankemodell jag har skissat upp för att få en överblick över olika fostringsstilar.
|
UPPFOSTRINGSSTIL |
RISKER |
|
INGA GRÄNSER |
otrygghet, utveckling av berättigande schema där man har svårt att ta hänsyn till andras behov |
|
GRÄNSER IBLAND-GER EFTER FÖR TJAT |
Är t.o.m. sämre än att vara helt släpphänt. Ger en stark förstärkning hos barnet att tjata sig till det han eller hon vill ha |
|
ENDAST SAMTAL OM BRA OCH DÅLIGT BETEENDE |
Kan säkert fungera hos vissa barn som klarar detta ansvar och som klarar verbal kommunikation. |
|
MEDELVÄG? BE OM URSÄKT STÄLLA TILLRÄTTA SAMTAL |
Ser ju mycket bra ut på pappret och kan säkerligen fungera för en hel del barn men finns det inte andra faktorer som påverkar utvecklingen hos ett barn? |
|
HÖG GRAD AV KONTROLL |
Har faktiskt inte visat några imponerande resultat i forskning utan tvärtom faktiskt |
|
AUKTORITÄRT
|
Kan fungera i korta perspektivet hos vissa barn genom att de lyder av rädsla, men ger ingen vidare träning i kommunikation och förhandling. Barn med neuropsykiatriska funktionshinder eller uppförandestörning eller trotsbeteende svarar negativt på denna stil |
|
BESTRAFFNING |
Bestraffning har tvärtemot vad många tror visat sig vara en ganska usel metod. |
|
AGA
|
Aga är en metod som ofta kommer upp på tapeten vid diskussioner. ”Jag fick en örfil när jag var barn och jag tog inte skada av det” är vanliga påståenden. Först kan man fråga sig hur man vet att man inte tog skada? Sen kan man ju se det som att det faktum att man är villig att slå sitt barn är ett uttryck just för denna skada. Det borde vara självklart i ett upplyst samhälle som Sverige att aga är en värdelös metod. Om man slår sitt barn så visar man barnet att konflikter löser man genom våld. |
Sen tillkommer ju alla individfaktorer och då blir det ju än mer komplext. Sårbarhetsmodellen tycker jag på ett bra sett illustrerar detta.
SÅRBARHETSMODELLEN enligt Perris & Perris (fritt och förenklat återgiven)
Denna modell tar hänsyn till faktorer såsom:
- Före födelsen
- Biologi: Genetik Temperament
- Tidsålder: social, kronologisk och historisk tidsdimension. Social tidsdimension ex knubbig som barn =gulligt men jättejobbigt som tonåring. Kronologisk ex traumatisk livshändelse stor skillnad på om en människa förlorar sin mamma när det är tre år eller när det är vuxet och är 50 år. Historisk: ex vara frånskild på 50-talet eller 2010-talet eller vara homosexuell för tjugo år sedan jämfört med nu.
- Psykosocialt individens nätverk, anknytningsrelationer med de primära vårdgivarna, utvecklingspsykologi
- Kulturella faktorer: Normer, tabun, religion och värdegrund.
Detta är lite av vad jag funderar över när det gäller barnafostran. Det blir ganska uppenbart att man inte kan applicera en metod på alla barn. Jag tycker att det är dags för att alla experter som uttalar sig om barnuppfostran tittar sig ordentligt i spegeln och funderar på med vilken rätt och kunskapsgrund man uttalar sig. Man talar vitt och brett om att skam är skadligt för barn, men hur är det med alla vuxna som ”döms” vara roten till att deras barn kanske inte blir den där ”lyckade” medborgaren. (Vad det nu innebär?) Snacka om att bli skamskadade! Den naiva inställningen om att fostran är den enda faktorn bakom ett barns utveckling väcker stor ångest och osäkerhet hos många vuxna och jag tror att vi måste dra ned våra krav på hur vårt föräldraskap ska vara. Om inte så kommer vi skicka signaler till våra barn som talar för att föräldrar bara är personer som ska ta hand om mig och mina behov men behöver inte ha ett eget liv med egna behov.
En sak kan vi däremot vara ganska säkra på: Om tjugo år kommer vi skratta åt hur vi fostrade våra barn på 2010-talet!!
Kom gärna med synpunkter
Vänliga hälsningar Åsa-Helena