Årets ris och rostagare
Årets ristagare inom övervikt och fetma är flera stycken:
Först har vi den överviktsenhet som säger åt barnfamiljer att de inte ska låta sina överviktiga barn äta så mycket mat. Ni hörde rätt. Mat! Följande scenario fick jag berättat för mig. Tänk er en familj där en av de vuxna hade överviktsproblem. Tänk er att familjen hade flera barn, varav ett var överviktigt. Det överviktiga barnet vägdes varje dag och vikten skrevs in i en almanacka så att alla besökande kunde se detta. Det överviktiga barnet fick inte äta sig mätt. Alla andra i familjen fick ta mat flera gånger men inte det överviktiga barnet. Det blev mycket tårar och bråk vid matbordet men INGEN hade en tanke på att man kränkte och skamskadade barnet. Och varifrån kom "kostråden" jo ifrån en överviktsenhet "någonstans i Sverige". Jag blir så arg att jag skakar när jag tänker på hur det här barnet kommer att grundlägga ett otillräcklighetsschema som förmodligen kommer att försämra hans livskvalitet under resten av livet. När ska sjukvården fatta att övervikt handlar om så mycket mer än bara maten?
Ytterligare ristagare är alla kirurgkliniker som gör gastric bypass på löpande band och utan att någon kritisk granskning sker av de komplikationer som vårdpersonal så frekvent berättar om. Att man opererar allt yngre personer med allt lägre grad av fetma är illa nog, men det värsta är ändå att personerna inte har fått hjälp med en beteendeförändring FÖRE operationen utan det får de i bästa fall EFTERÅT! Det blir inte bättre av man sen framhåller att denna kirurgmetod är den enda effektiva metoden! Struntprat är det! (Snacka om lämpliga pristagare till "Årets förvillare" men visst det är en SNABB metod.) Sen kan man ju diskutera etiken i att operera människor som inte har lärt sig att äta och röra på sig på ett vettigt sätt. Så särskilt kroppsvänligt är det i vart fall inte.
Den sista som bör nämnas är de läkemedelsföretag som nästlar sig in verksamheter som sysslar med övervikt och fetma och menar att deras bantningspreparat visserligen inte ger så stor viktminskning MEN det blir en så bra motivation att fortsätta om man först går ned på tabletterna. "BULLSHIT" på ren svenska och ännu mer bullshit blir det när man påstår att olika kändisar håller sig smala genom att regelbundet äta deras piller. Sälj gärna era piller men ge fasen in att smyga in i dem i den offentliga sjukvården.
Årets ristagare inom hälso och sjukvårdsområdet
Denna grupp är en heterogen grupp skeptiker till fysisk aktivitet. Denna grupp känner sig på olika sätt hotade av att det har visat sig att fysisk aktivitet i många fall är lika verksamt som tabletter eller annan typ av behandling. För att verka "vetenskapligt kunniga" invänder man med argument som ska peka på bristande kvalitet på alla studier som har gjorts som visar att fysisk aktivitet är en effektiv behandling för många fysiska och psykiska besvär: "Det har inte gjorts någon blindstudie". Är ett vanligt argument. Men HUR i all världen gör man en blindstudie på träning? Ska man söva ned försökspersonerna och lägga dem i en maskin som tränar dem så att de själva inte märker om de har tränat eller vad???
Tröga organisationer måste omnämnas. Ett tydligt exempel är den intervju med en psykoterapeut jag läste i Sokraten, medlemstidning för Svenska föreningen för kognitiva och beteendeinriktade terapier. Psykoterapeuten berättade att när hon arbetade inom landstinget han hon i snitt med TVÅ patienter om dagen men när hon arbetade inom ett privat företag hann hon med SEX stycken! När hon arbetade inom landstinget kunde det ta henne tre timmar att få fram en journal!!! Denna tröghet är tyvärr alltför vanlig och det är patienterna som drabbas. Helt oacceptabelt!!
Den sista gruppen är en allmän grupp med revirtänkare som tycker att det är viktigare att befästa sina revir istället för att samverka. De är lika sorgliga och energisugande var de än drar fram.
Årets rostagare går till
Kollegor inom hälso- och sjukvården som är nytänkare och ser på hälsa ur ett helhetsperspektiv.
Kollegor som vågar tänka om
Kollegor och människor i allmänhet som vågar säga ifrån när saker och ting inte står rätt till och som vågar vara obekväma.
Du prestigelösa AT läkare som hjälpte mig med en suicidal patient i akut svår kris och ringde ett samtal som förhindrade att patienten blev vräkt ifrån sin bostad.
Ni handläggare på myndigheter med orimlig arbetsbelastning som ändå orkar bry er om den lilla människan.
Alla mina patienter och klienter som kämpar. Ni lär mig så mycket och ger mig så mycket och är självklara rostagare.
Ni har all min respekt.
God Fortsättning!
Önskar Åsa-Helena
Läkemedelsföretag står givetvis inte för objektiv information
Jag tycker att det är konstigt att läkemedelsföretag får fortsätta att blanda sig i/ starta patientföreningar, samt dela ut informationsmaterial om olika sjukdomar, till både patienter och läkare. Jag bevistar regelbundet läkemedelsgenomgångar där representanter berättar om sina läkemedel. Dessa genomgångar är oftast mycket bra och läkemedelskonsulenterna är kunniga och jag lär mig alltid något. Men när läkemedelsföretagen startar patientföreningar och finansierar "fakta" skrifter om olika sjukdomar då är någonting snett. Jag tycker att det rimligaste är att man regelbundet skapar en konsensus kring vilka läkemedel som bör användas för olika typer av diagnosgrupper och undergrupper inom dessa. Valet av läkemedel ska inte baseras på vilken läkemedelsrepresentant som gör bäst presentation eller ger bäst argument, utan skall grundas på en vetenskaplig utvärdering.
Nu senast läste jag en informationstext om depression ifrån ett läkemedelsföretag där man givetvis skrev att deras typ att läkemedel har en framskjuten roll. Kognitiv psykoterapi skulle enligt en figur sättas in när patienten hade "normal kontroll av stämningsläget"???!! I texten nämns inte kognitiv psykoterapi överhuvudtaget. Detta trots att Socialstyrelsen har gått ut i nationella riktlinjer och slagit fast att depression och ångest bör behandlas med kognitiv beteendeterapi. Detta är beklagligt och visar på att läkemedelsföretagen ger en felaktig bild av behandlingsarsenalen. KBT är inget undermedel och hjälper inte alla. Vid svåra depressioner krävs oftast farmakologisk behandling och sedan spelar ju patientens egna resurser och egna önskemål och uppfattningar en viktig roll. MEN! Är det inte en etiskt riktig utgångspunkt att erbjuda det mest biverkningsfria alternativet först?
I mitt arbete som kurator och kognitiv terapeut möter jag många patienter som lever helt stillasittande liv och sköter varken mat eller sömnvanor. Bara att få till en sådan viktig sak som nu också har fått behandlingsstatus, nämligen fysisk aktivitet, kan göra underverk för såväl sömnen som depressions och ångestnivåer. Om man sedan också erbjuder kognitiv psykoterapi som kan man komma fantastiskt långt och ofta behövs inte mer. Skillnaden mot att ge ett läkemedel är att patienten växer och känner att han eller hon har åstadkommit förbättringen på egen hand, vilket ökar känslan av egenmakt och det är stort.
Ibland möts jag av argumentet att det gäller att få tillbaka folk så fort som möjligt till arbetet och därför går det snabbast att skriva ut läkemedel istället för att vänta på en kuratorstid till patienten. Detta resonemang lämnar en hel del invändningar. Om långa väntetider är ett hinder så borde väl dessa undanröjas istället för att man istället väljer en "tyngre behandling". Många patienter upplever en lindring av sina besvär efter endast 3-4 samtal så terapi är en potent behandling och tar inte evigheter.
Ett annat argument är självmordsrisk. Upplever man att en patient har uttalade självmordstankar som dessutom låter konkreta så är detta mycket viktigt att beakta. Då ska man dock betänka att det vid insättningstiden av antidepressiva läkemedel finns en förhöjd självmordsrisk. Då ska man "noga observera patienten" eller "iakttaga försiktighet" och jag ställer mig frågande hur dessa klyschor kan efterlevas av en primärläkare som sliter med ett fullspäckat schema. Ska denne regelbundet ringa patienten och fråga: "Du tänker väl inte göra något dumt?" När det gäller självmordstankar så är min uppfattning att en mycket stor andel av människor som är drabbade av depression har självmordstankar men steget ifrån tanke till handling till handling är stort. Därför är det viktigt att man tar god tid på sig och pratar med patienten om detta och gärna också gör en överenskommelse om att man ger behandlingen en chans. Detta är mycket svårt för en läkare att hinna med.
De biverkningar som många av de antidepressiva läkemedlen ger såsom muntorrhet, viktuppgång, nedsatt sexlust, huvudvärk, illamående m.m. kan påverka livskvaliteten negativt, vilket ofta viftas bort av läkare och läkemedelsföretagen. Ett annat problem som jag stöter på som kurator och kognitiv terapeut är att om man har börjat med att medicinera med antidepressiva läkemedel och SEN påbörjar kognitiv psykoterapi så är det svårt att få en uppfattning om hur tankarna och känslorna såg ut när man sökte för besvären. Även detta talar för att börja med det minst skadliga först. Dessutom tror jag att läkemedelsföretagen skulle få fler "nöjda kunder" eftersom dessa patienter känner att de har provat med biverkningsfria metoder först och känt att dessa inte räckte till. Kanske är det dags för en behandlingstrappa även här?
Ni vet att ni är välkomna med synpunkter
Vänliga hälsningar
Åsa-Helena
