Stort och smått i Åsa-Helenas värld
Jag blir alldeles matt när jag tänker på vilket jäkla halvår har jag har haft. Usch! Hela historien med vårt vattenskadade badrum blev ju en riktig långkörare med flera flyttar och längre resväg till jobbet för mig, vilket resulterade i att jag blev riktigt utmattad, eftersom jag inte hann att sova ordentligt. Fem timmars sömn blev det under arbetsdagarna, som för övrigt har varit supertuffa eftersom min fina kollega Elisabeth slutade. Inte bra alls.
Jag tycker att det är så viktigt med att ha luft i maskineriet men det har varit stört omöjligt. I november gjorde jag slag i saken och gav mig på allvar ut för att hitta ett eget psykoterapirum och hittade till sist mina drömmars rum på Upplandsgatan 22. I ett boendekaos där vi bodde i kappsäck blev mitt fina rum en riktig oas och viloplats. Värt varenda krona.
Älskade sonen, Knallhatten som jag kallar honom har gett oss gråa hår och kommer säkert göra det i resten av våra liv, fick jobb och flyttade med buller och bång. Situationen blev helt ohållbar, sådär som den kan bli när det är dags att flytta och föräldrarna inte håller med om att livet är party tjugofyra sju. Tomt blev det. Tomt och lugnt. Vi behåller hans rum som det är ifall han måste mellanlanda. Inte på hans villkor den här gången dock... Han är inte en fena på att höra av sig direkt. Första veckan fick jag till sist SMSa och fråga om han levde!:-) Det är tufft att behöva sätta gränser och ultimatum, men absolut livsviktigt. Som tjatig förälder har man inget mandat att skapa förändring hos sitt vuxna barn. Det måste de få komma fram till själva. Och handen på hjärtat så lärde jag mig inte att städa ordentligt och laga mat förrän jag flyttade hemifrån och pengarna fick jag lära mig att hushålla med den hårda vägen.
Svenne och Knallhatten på den "gamla goda tiden". Jag säger om Knallhatten som Svenne brukar säga om mig. Honom har man inte haft det långtråkigt med;-)
Dock har alla åren med hästarna gjort mig väldigt ansvarsfull och plikttrogen. Mina hästar har jag alltid varit oerhört noga med. Jag kan tänka med tacksamhet på hur mycket livet med hästarna gav mig. Hästlivet är oerhört slitsamt men man blir också stark av det. Tyvärr kräver det totalt commitment och enorma summor pengar. Som vuxen tyckte jag att det priset var för högt.
Undertecknad in action på Fårdala ridskola. Gillar de coola 70-talsmärkena på kläderna. "Have a nice day" står det på ärmen. Jag det kan man ju ha när man klamrar sig fast för livet:-)
Kärleken till min första ponny Athos
Min fantastiska tränare Jenny Krigsman. Vilken fantastisk människa hon är! Hon är trebarnsmor och elittränande suverän thaiboxare, men framförallt en riktig vän och medmänniska. Det är unikt med oförställda människor idag. Det finns allför många hycklare därute, men här har vi äkta vara. Sjukt tacksam över att ha lärt känna henne.
Klubben One Chai Muay Thai - jag skulle vilja påstå att den har livräddande egenskaper. Så många människor har så mycket att tacka denna klubb för med Peter Wetzelmayr och hustrun Clara i spetsen. Just nu är Peter och Clara och barnen i Thailand och skall inom kort möta upp vår Sandra Bengtsson som ska gå Worldcup i Bangkok. Nyss blev hon europamästarinna och nu detta. Makalöst.
Nu har det redan hunnit bli augusti och jag har haft semester i två veckor av fyra. Det märks att allt har tagit på mig. Jag var helt slut de sista arbetsdagarna. Normalt brukar jag ägna den sista dagen åt att planera inför hösten, men inte den här gången. Fullt ös ända till sista timmen. Detta är något som kommer vara annorlunda i höst. Jag kommer att styra upp mitt arbete på helt annat sätt och det är bara jag som kan ta ansvar för detta. Tyvärr är det så med det psykosociala arbetet inom primärvården att det oftast bara är den som arbetar med det som känner till villkoren och svårigheterna med det. Det kan många gånger bli frustrerande att försöka förklara vad en psykoterapeut gör för kollegor som kommer ifrån en helt annan kultur där bara ett besök hos en psykolog eller psykoterapeut innebär att man har en allvarlig psykisk sjukdom.
Många frågar ofta varför jag arbetar där jag arbetar mitt i ett hårt soicoekonomiskt utsatt område med mycket komplexa fall. Svaret är enkelt: Ju jävligare folk har det desto mer resultat får en intervention. Ett begrepp som förklarar varför man inte huvudlöst hamnar i utmattning är compassion-satisfaction. Att hjälpa en människa ger mer än vad det tar. Det som däremot tär är om det inte finns tillräckliga resurser eller om jag har höga krav och låg egen kontroll. Så har det tack och lov inte varit för mig. Självomsorg är viktigt och jag har nu fått mer utrymme för att fokusera på den.
Ha det gott, jag återkommer inom kort och berättar om vad jag mer har haft för mig- nu när jag har tid att blogga:-)
“If you want happiness for an hour - take a nap
If you want happiness for a day - go fishing
If you want happiness for a month - get married
If you want happiness for a year - inherit a fortune; but
If you want happiness for a lifetime - help someone else.”
(kinesiskt ordspråk i Guy, J. D., & Norcross, J. C. (2007). Leaving it at the office.)