Friskfaktorer och Formsnack

Den här käftsmällen är djupt personlig. I februari misshandlades min nittonåriga son utanför kvarterskrogen alldeles intill. Han passerade en jämnårig man som hade fått fört sig att han hade något otalt med sonen och slog därför ned honom och slog och stampade på hans huvud så att han bröt käken på två ställen och förlorade en tand och fick sprickor i flera andra. När jag hade varit på sjukhuset åkte jag hem medan sonen opererades i flera timmar och jag passade då på att ringa polisen och höra hur jag skulle göra med anmälan. Den kvinnliga polisen tyckte att sonen kunde göra anmälan när han kom ut ifrån sjukhuset, men jag kunde ju gå till krogen och ta reda på vilka som varit vittne och ta deras tel. nr.!!!  Trots att jag invände att gärningsmannen kunde undanröja spår och tala med vittnen så tyckte hon ändå att detta var det bästa.

1. Jag skulle alltså som målsägandens mamma bedriva förundersökning???
2.Anmälan skulle alltså anstå tills sonen kom ut ifrån sjukhuset, trots att det borde förelegat s.k. fara i dröjsmål.

Slutresultatet då? Gärningsmannen går fri trots att sonen har kunnat namnge honom. Krogägaren vill inte vittna trots att han faktiskt försökte få bort gärningsmannen, och gärningsmannens kamrat som var där vill ju givetvis inte vittna mot sin kompis som dessutom är fotbollshuligan.

Som förälder har jag alltid förespråkat att man ställa upp och vittna och man ska anmäla brott och jag har i min naivitet trott att rättssystemet skulle fungera. Men jag har alltmer blivit klar över att det är gatans lag som gäller. Folk vågar inte längre vittna, men man tycks inte göra något för att stärka skyddet för vittnen.

Min son kunde ha dött om det hade velat sig illa och överallt finns en massa människor med samma erfarenheter som honom. Hur konstigt är det då att människor beväpnar sig?