Friskfaktorer och Formsnack

Förändring är nyckelordet i tiden. Det är mycket som ska förändras nuförtiden och det är tydligen inte mycket som är bra som det är. Vi ska förändra vår vikt, vi ska förändra vårt utseende med hjälp av kirurgi och styling, vi ska förändra vårt ekonomiska beteende och vi ska förändra hur vi bor. Kanske är det att kasta sten i glashus att kommentera förändringsiver när jag själv arbetar som kognitiv terapeut. Men låt mig då förklara vad jag menar.

Vi lever i ett västland med ännu så länge en hyfsad välfärd. En fantastisk välfärd om vi jämför med många andra länder. Vi har utslagning, marginalisering och människor som far illa i vårt land, men vi har ändå ett betydligt bättre välfärdssystem än många andra länder. Ändå är våra ohälsotal skyhöga. Vi talar alltså inte om sjukdomstal utan ohälsa. Och ohälsan går allt längre ned i åldrarna. Jag tror att en del förklaras i våra orimliga krav. Jag tror att vi har fått mallar och ideal som är omöjliga att leva efter och att uppnå. Och många ideal är ju dessutom artificiella!

Det slog mig särskilt när jag fick bege mig till biblioteket för att hitta bilder av nakna kvinnor och män som visades upp oretuscherade. Jag skulle använda mig av bilderna i terapier där patienterna har problem med sin kroppsuppfattning. Hur ser en normal människa ut egentligen? Det är den stora frågan. Hur får en normal människa egentligen se ut är en lika viktig fråga. På mångas näthinnor finns en idealbild som är rakt igenom bluff. Så därför går så många människor omkring och känner sig fula. Vi duger inte. Vi måste förändras.

Den kognitiva psykoterapin har fått tillskott av metoden ACT acceptance commitment theory som mer är inriktad på att stå ut och att acceptera sådant som inte är möjligt att förändra. ACT är ett mycket värdefullt tillskott i arbetet med psykisk ohälsa, inte minst hos smärtpatienter, se tidigare inlägg om detta. Men redan i den betydligt äldre 12-stegsmodellen som används för att behandla missbruk finns komponenter där man ber om kraft att acceptera sådant man inte kan förändra. Och det är ju faktiskt så. Allt kan vi inte förändra eller skulle kräva sådana insatser att vi kanske rent av skulle gå under på kuppen.

För en deprimerad person kan det också kännas skamligt att inte kunna glädjas över allt han eller hon faktiskt har. För vi har också krav på oss idag att vi ska må bra och vi har en stark läkemedelsindustri som gärna ser nya psykiatriska diagnoser födas. Gärna sådana som kan medicineras med redan framtagna mediciner. Här har vi också fött fram ett ideal som säger att vi ska må psykiskt bra jämt. Detta skapar ju tyvärr problem i sig, eftersom det inte längre blir ok att tala om att man mår dåligt då. Man vill ju inte bli sedd som ett offer, eller som svag...
Hur sjutton kunde det bli såhär? Ingen aning - men ordspråket "Upp och ned är livets gång" är tydligen helt borta...

Om du själv vill följa hur din hälsa varierar över tid så kan du gå in på http://www.healthwatch.se/ och registrera dig där. Du kan sedan, hur ofta du vill, fylla i ett formulär som bara tar några sekunder att fylla i och sedan kan du se i grafer över tid hur din hälsa och olika parametrar inom hälsoformuläret varierar. Programmet är skapat av Dan Hasson som är Med. Dr och författare till boken Stressa rätt.

Ha det bäst
Många hälsningar Åsa-Helena

Landstingets öppenvårdspsykiatri i sydöstra Stockholm privatiseras i mars och det är Carema- Hjärnhälsan som kommer att stå för driften. Bara 3 av 38 läkare har valt att följa med och många anställda är oroliga över patienternas välbefinnande, rapporterar dagens DN. Carema-Hjärnhälsan satsar på kognitiv beteendeterapi framför psykodynamisk inriktning vilket innebär att en del av den befintliga personalen har "fel" inriktning och därmed väljer att sluta.

Trots att jag själv är inbiten KBT/KPT are (kognitiv beteendeterapi och kognitiv psykoterapi) tycker jag ändå att det är beklagligt att man inte lugnar sig en aning med att göra "rent hus" med psykodynamiska inriktningen. Anledningen till att jag tycker det är enkel. Den psykodynamiska inriktningen har (kanske av en smula hybris?) tidigare underlåtit att utföra bra forskning på terapiformen och därför är det faktiskt svårt att jämföra effektiviteten av behandlingsformen med kognitiv inriktning. Inriktningen har ju också utvecklats avsevärt sedan Freuds dagar. Det finns en viktig och oundgänglig faktor i psykoterapi som man kallar allians och har man inte denna så spelar det ingen roll vilken metod man har. Denna faktor brukar man säga förklarar åtminstone 30 % av utfallet.

Har man patienternas bästa för ögonen så anser åtminstone jag att de också själva ska få välja vilken inriktning de vill ha.

Läs DNs artikel:  http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=881906&rss=2216

I dagens DN, under avdelningen jobb, har första sidan rubriken "Se upp för coachbluffarna".

Jag tycker att rubriken är intressant ur flera perspektiv. Först kan man undra vad som menas med bluff. De flesta är överrens om att det borde krävas någon form av utbildning i botten för att arbeta med människors personliga utveckling. Dock är ju problemet med coachning att utbildningsföretagen växer upp som svampar ur jorden och kursernas omfattning kan skilja milsvitt ifrån varandra och vem som helst kan kalla sig coach. Inte sällan stöter jag på personer som enbart stöder sig på egna upplevelser och erfarenheter, och tycker att detta är tillräckligt för att "hjälpa" andra människor. Egna erfarenheter ska inte på något sätt förringas, men de kan absolut inte ensamma stå för kunskapsgrunden.  

Den som tror att det räcker med sunt förnuft kan ställa till med mycket elände, ja jag skulle vilja gå så långt att jag kallar det för övergrepp. För hur kan man etiskt sett utgå ifrån att alla är som en själv? Under mina akademiska utbildningar har jag lärt mig att vara källkritisk, lärt mig vad ett vetenskapligt förhållningssätt är, lärt mig att vi människor är biasförsedda och att vi hellre tar till oss information som stödjer den redan befästa uppfattningen eller tvärtom. Jag har också förstått hur lätt det är att medvetet eller omedvetet manipulera människor, i synnerhet om de redan är under isen.

Att leda en människa mot förändring handlar inte om att se felet och fixa det med goda råd och glada tillrop.

Att leda en människa mot förändring handlar först och främst om att lyssna för att förstå hur individens livsvärld ser ut och sen ta reda på hur individen tycker att ett bra liv ska vara. Och det är ingen annan än individen själv som har rätt att definiera detta. Det finns inget rätt och fel. Idag översköljs vi av TV- program där människor i olika roller talar om för "mindre vetande" hur de ska leva sina liv. Det är enkla raka budskap som uttalas av dessa coacher med en självsäkerhet som är imponerande. Och det blir ju också bra TV. Radikala förändringar på kortast möjliga tid, precis som med så mycket annat idag.

Ofta hör man också kommentarer i stil med att coacher ska slussa vidare om det visar sig att klienten behöver psykoterapi?! Men hur kan man veta det om man inte har någon psykologisk eller psykiatrisk utbildning?

Mina egna insikter från mina möten med människor i behov av förändring kan inte sammanfattas bättre än med dikten nedan av Sören Kierkegaard.

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,

men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte,

att jag kan eller vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå,

att detta med att hjälpa

inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon."

Sören Kierkegaard 

(Hämtat från boken Den döde dansken av Steve Wicks)


Läs mer på:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=880877 Se upp för coachbluffarna
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=880874&rss=2216 "Jag ställde tydliga krav på erfarenhet och vetenskaplighet"

Vetenskapsjournalisten Ingrid Carlberg har skrivit boken Pillret som nu även finns på pocket och jag har med stort nöje och intresse läst och begrundat de 348 sidorna. Det är en allmänbildande historia om psykiatrins utveckling och striden mellan piller och prat där Carlberg grundligt och metodiskt redogör för hur psykiatrin har utvecklats genom historien. Hon beskriver de olika aktörerna inom svensk psykiatri d.v.s. patienterna, läkarna, forskarna, läkemedelsföretagen, myndigheter m.fl. och kastar ljus över förhållanden som gemene man kanske inte tänker på när de värderar den ständiga strömmen av medicinska forskningsresultat som publiceras i media.

Hon beskriver med intresse och värme forskares nyfikenhet och entusiasm över forskningsresultat inom hjärnans signalsystem som lagt grunden för utvecklingen av antidepressiva mediciner. Men även läkare som är skickliga marknadsförare och läkemedelsföretag som tävlar om att maximera sina vinster beskrivs på ett nyanserat sätt. Carlberg skildrar både läkemedelsföretagens skickliga marknadsföring och organisationer som är starkt kritiska mot läkemedel och fokuserar på deras biverkningar.

Jag är full av beundran över Ingrid Carlbergs gedigna hantverk där hon lyckas att på ett alldeles lysande sätt skildra alla de olika strömningar som påverkar vår syn på psykisk ohälsa idag utan att för den skull utmåla några som "skurkar". Hon ger en komprimerad exposé över psykiatrins utveckling och skildrar även komplicerade biologiska hjärnprocesser så att det blir begripligt för "vanligt" folk. Hon har grävt i material så massivt och otillgängligt att de flesta av oss aldrig skulle drömma om att försöka ta oss igenom det. Läs boken och jag tror att du precis som jag kommer att tycka att det var väl värt investeringen i tid och pengar.

Vänliga hälsningar Åsa-Helena


av Carlberg, Ingrid