Passar på att leva medan man kan..
Ibland är livet riktigt bra. Och så är det för mig just nu. Jag vet att det kan ändras på ett ögonblick. Jag om någon vet. Därför tränar jag mig på att gripa tag i det ljusa som finns omkring mig just nu i stunden. För stunden och nuet är egentligen det enda vi har. Det enda vi har löfte om. Allt annat är bara drömmar, planer och förhoppningar. De är fundamentalt viktiga för de flesta av oss men de är inga löften. Kanske är det just för att allt är så ovisst som så många vill gardera sig. Bunkra upp med pengar och kanske också makt. För att öka känslan av kontroll. Men så blir det problematiskt när denna jakt går ut över andra. Många andra. Nyligen läste jag Kristian Lundbergs Yarden. Jag blev alldeles tagen av den boken. Han beskriver så tydligt, hemskt och vackert hur det är att vara de andra. De som inte äger något. Inte ens ett människovärde. Lundbergs språk är så närvarande och direkt och fångar med en sån enkelhet grunderna i dagens mänskliga existens: Att äga eller ägas. Att vara fri eller ofri. Jag rekommenderar den verkligen varmt. Yarden har också blivit film och det ska bli spännande att se om de har lyckats fånga det boken uttrycker.
Äntligen har vi vårsol och ljus igen. Även om det är kallt i luften fortfarande så drog jag och Svenne till Plantagen och utrustade oss med planteringsset och fröer. Det känns dock lite ovisst hur vi ska göra med våra balkongodlingar för vi vet inte om vi kommer att vara hemma på semestern. Vi hade ju planerat en fyra veckors Thailandsresa, men nu verkar det inte som att Knallhatten får tillåtelse att vara borta om han får arbete inom aktivitetsgarantin. Det känns nästan som att folk ska straffas för att de inte har arbete. Jag förstår att man inte kan få betalt om man är borta, det är självklart men just att folk ska vara låsta och inte komma hemifrån år efter år, det känns taskigt. Varken jag eller Svenne skulle kunna njuta av vår semester om gossen inte får följa med. Så enkelt är det. Thailand är vårt ställe. Den trivsamma trions och inte något ställe för en dyster duo. Men, men tanken på ännu ett år utan sol och bad gör mig nästan galen. Så trött och sliten som jag har varit det här året.
Trivsamma trion. Svenne Knalhatten och jag.
Ny familjemedlem inköpt i fullständigt samförstånd. Det är något oerhört vackert och fridfullt med bonsaier tycker jag.
Jag kunde inte motstå att köpa dessa körsbärstomater, trots att det är väl tidigt att sätta ut dem på balkongen. De får väl stå i fönstret så länge.
På lördagsmorgonen tränade jag med Jenny som vanligt. Vi tränar vidare på det defensiva och det är så fruktansvärt svårt. Men jag vill lära mig det. Jag skulle vilja bli så bra att jag t.o.m blev glad om jag mötte en väldigt offensiv motståndare och var tvungen att vara defensiv. Men för att komma dit är det en lång väg... Jag gick väl inte hem och var supernöjd med dagens insats...
Träningspasset avslutades med säcktabata. Phu vad jobbigt
På söndagen var jag på sparringen och körde med duktiga Freja. Det var så kul och jag hade gärna kört längre. Vi övade boxning och hann inte köra så mycket fri sparring så jag lämnade klubben pigg och fräsch. Efter det fikade jag med Soffi, min vän sedan jag var tolv. Vi hade en riktig långfika och satt och pratade långt efter stängning på mitt kära gamla Rittan. Det är lustigt att vi alltid tycks hamna där trots ansträngningar att gå på andra ställen för omväxlings skull. Förmodligen beror det på att det är bäst helt enkelt:-)
Vi ska absolut sitta ute sa Soffi bestämt och körde en stare down på alla som försökte tränga sig knipa ett bord som såg ut att bli ledigt. Till sist vi vi tag på ett. Jobbigt att alla tänker lika när solen kommer fram. Utebord på Rittan...
Grillmacka. Perfekt med en latte till.
Och så en latte till. Ända tills även personalen skulle gå hem...
I morse hade jag och Svenne lyxen att ha sovmorgon. Svenne skulle sen på ett läkarbesök medan jag drog till gymmet och kämpade på, men huh vad tungt det var idag. Det var förmodligen en dålig idé att äta stor frukost med kaffe och sedan gå och träna. Kanske berodde det också på att jag har tränat ganska mycket den här veckan. Tung som en elefant var jag i alla fall. Sen ägnade jag och Svenne hela eftermiddagen och kvällen åt bokföring. Jojo vi vet hur man roar sig...
Det blir mycket träning nu. Detta för att jag verkligen inte kan förstå varför jag skulle låta bli. Jag blir helt enkelt en bättre människa av träningen. Så enkelt är det. På en middag frågade en av gästerna (lite försmädligt om ni frågar mig) varför THAIBOXNING? Jo det ska jag tala om: För att sporten i sig ställer krav på styrka, rörlighet, kondition, balans, explosivitet, koordination, timing, strategi, mod, lyhördhet, ödmjukhet och respekt. Och sen för att klubben jag tränar på befolkas av människor med stora hjärtan. Thats why...
Nu ska jag förbereda mig för min arbetsvecka i primärvården som börjar på tisdagar och slutar på torsdagar. Fullt upp är det men aldrig tråkigt.
Ha en härlig vecka!
Kram Åsa-Helena