Friskfaktorer och Formsnack

Nu startar jag min bloggserie Sluta krångla med maten där jag delar med mig av mina kunskaper och erfarenheter av många års arbete med kost, träning och psykoterapi. Här ger jag min syn på hur man kan arbeta med viktproblem, ätbeteende och kroppsuppfattning. Texten har sin grund i bokmanuskriptet Sluta krångla med maten (2009) men är reviderad och redigerad. 

Få företeelser väcker så mycket intresse som kost och vikt och många är alla de experter (självutnämnda och utnämnda av andra) som uttalas sig om hur man ska äta och leva för att gå ned i vikt. Tyvärr fokuserar de allra flesta på kosten men glömmer de allra viktigaste nämligen ätbeteende och motionsbeteende och tankar kring mat. Synsättet är närmast kemiskt och enligt min mening väldigt närsynt. Man talar sig varm om olika typer av dieter och om man ska döma av en hel del bloggar så skulle man nästan tro att det rörde sig om en religion. Man gör det väl lätt för sig om man tror att man ska råda bot på människors viktproblem genom att dra ned på kolhydraterna eller äta mer fett eller kanske bådadera. Övervikt och fetma är ofta bara toppen av isberget och kan därför vara symptom på en rad olika saker såsom stress, sömnstörningar, kronisk värk, psykisk ohälsa, ätstörning, läkemedelanvändning m.m.

Vi har också fått en ny sorts förnedrings TV som framställer överviktiga människor som karaktärslösa frossare. Och det ser ju så enkelt ut på TV. Det är bara att storma in i människors hem och rensa ut allt onyttigt och fylla på med nyttig hälsosam mat och tvinga ut dem i motionsspåret. 

Det tråkiga är att det inte är särskilt märkvärdigt att få människor att gå ned i vikt. De flesta som har viktproblem har lyckats gå ned i vikt vid ett flertal tillfällen, men tyvärr har de alltid gått upp igen. Jag känner t.ex. en man som har bantat ned sig 50 kilo TVÅ(!) gånger… Jag har också blivit kontaktad av deltagare i TVs bantningsprogram, och de har gått upp alltihop igen och mår mycket dåligt. Den psykologiska biten hann man visst inte med… Det är också min absoluta övertygelse att snabba viktnedgångar sällan blir bestående. Tvärtom uppmuntrar jag till att minska i vikt långsamt så att både kroppen och knoppen hänger med.

Maten och motionen är förvisso väsentlig men är detta de enda faktorerna bakom viktproblem och ätproblem? Mitt rungande svar blir nej. Jag skulle vilja påstå att dessa bara är toppen på isberget. Men hur är det med resten då? Hur skulle det vara om man gick till botten med varför människor överäter/respektive svälter sig? Vilka tankar och känslor leder fram till detta och vilka tankar och känslor ger ätandet i sig? Hur kan man förändra dessa? Vilka andra beteenden finns med i bagaget som kan påverka ätbeteendet? Hur ser det ut socialt hos människor? Kan man förändra någonting på det planet? Har alla samma genetiska förutsättningar för att vara smala?

Om ditt mål är att kunna äta och leva ett normalt liv utan att ständigt tänka på vad du äter och ångra det du har ätit och ständigt känna dig missnöjd med dig själv och din kropp, så är min förhoppning att min bloggserie ska kunna hjälpa dig en bit på vägen dit. Jag har skrivit texten utifrån dels mina egna erfarenheter av att ha haft stört förhållande till mat under närmare tio år av mitt liv och dels utifrån de kunskaper jag har fått av att ha arbetat med klienter med viktrelaterade problem som personlig tränare, kostrådgivare med kognitiv inriktning och på senare år som psykoterapeut där jag bl.a arbetar med patienter med ätstörning.

Jag slösade bort tio år av mitt liv på bantning när jag var ung. Jag utsatte min kropp, och säkert även min omgivning, för enorma påfrestningar. Min hela tillvaro gick ut på att äta så lite som möjligt och bli så smal som möjligt. Det är svårt att så här efteråt förstå hur man kunde göra livet så tråkigt och svårt för sig själv. Aldrig kunde jag slappna av och njuta av en måltid utan att tänka på hur många kalorier jag stoppade i mig. Jag lyckades säkert också förstöra aptiten för mina medmänniskor som jag oombedd upplyste om vilka enorma mängder kalorier och fett de stoppade i sig…

Jag var inte sjuk nog för att få diagnosen anorexia nervosa men hade det varit idag hade jag förmodligen fått diagnosen UNS dvs. atypisk anorexi som inte uppfyller kraven för anorexia nervosa där det finns en BMI gräns man ska ligga under. Samtidigt hade jag en oerhörd tur som lyckades ta mig ur det hela något sånär helskinnad, och med egen kraft dessutom. Jag fick med mig många oerhört viktiga erfarenheter i bagaget som jag har haft oerhört stor nytta av när jag har arbetat med personer med viktproblem och stört ätbeteende.

Den viktigaste lärdomen var nog att man måste bli vän med sig själv och sin kropp för att saker och ting skall fungera. Med ökad kunskap om hur kroppen fungerar kan man övergå från att kriga mot kroppen till att kriga med kroppen. Är du bussig mot din kropp så är den bussig mot dig.

Jag vill avsluta min inledning med min allra viktigaste drivkraft: Ingenting är hopplöst. Det finns så oerhört mycket man kan göra för att förbättra sin situation. Det kräver arbete och det kommer inte att gå fort,  men det funkar.

Kram Åsa-Helena