Jag- en postmodern psykoterapeut?
Numera har jag den stora äran att få tidskriften Psykoterapi hemskickad i brevlådan eftersom jag numera är medlem i Riksföreningen Psykoterapi Centrum. Tänk att jag som var en sån inbiten kognitiv terapeut åtta år senare skulle ha förändrat mitt synsätt så radikalt! Inte så att jag kastar ut den kognitiva psykoterapin ur min verktygslåda utan tänk så oerhört mycket rikare min arsenal har blivit sedan dess. Hur jag numera tänker är svårt att sätta ord på utan att bli långrandig. Och mitt i dessa funderingar läser jag då en artikel med titeln Psykisk ohälsa och psykoterapi- en idéhistorisk analys och framtidsvision av Tomas Wånge i nämnda tidsskrift och blir så glad. Glad av att läsa en artikel som så omsorgsfullt beskriver och försöker bredda vårt synsätt genom att förorda en multipel kunskapsteori för psykoterapin där man inte hierarkiserar olika kunskapskällor.
Det naturvetenskapliga tankesättet som vill kvantifiera och mäta har länge ansetts vara mer vetenskapligt än det kvalitativa. Så har det varit även inom psykoterapin, trots att något så komplext som psykoterapi behöver fler perspektiv än det kvantitativa. Wånge skriver: "När man får antibiotika blir verkan densamma oavsett vilken läkare som har utfärdat receptet. Så är det inte med psykoterapi, som varje gång blir en helt unik process som också formas av psykoterapeutens agerande och personlighet. Numera talar man även inom medicinen att behandling och medicinering ska "skräddarsys" för den individuella patienten. Några förordar likriktning med manualstyrda terapier, men frågan är väl varför detta är önskvärt?"
Wånge hänvisar till Sven Sjöqvist (2014) som i sin artikel Postmoderna influenser inom psykoterapin skriver att psykoterapin är aldrig "ren" utan är en blandning av juridiska ramar, administrativa krav, klientens behov, förväntningar, påverkan, influenser, etcetera, som vävs samman. Jag kunde inte låta bli att leta upp Sjöqvists artikel och läsa denna. Dessa rader fann jag mycket träffande:
"Den postmoderna psykoterapeuten förhåller sig öppen och nyfiken på såväl äldre metoder, som vidareutvecklingar och eklektiska eller integrativa blandningar av tekniker och teorier, där olika delar kombinerats samman till en ny kreativ enhet. Här handlar det i motsatts till tidigare generationers psykoterapi inte om att var renlärig utan kreativt öppen för nuet, för passionen, för upptäckandets och skapandets glädje."
"Det handlar också om att skräddarsy behandlingen: det som är en bra för en klient passar ibland inte alls en annan; behoven är lika skiftande som de klienter som söker hjälp hos den postmoderna psykoterapeuten. Men oavsett vem terapeuten möter kräver en postmodern psykoterapi en närvaro, öppenhet, flexibilitet och koncentration, ett stort mått av nyfikenhet och brinnanade passion inför uppgiften."
Jag tycks alltså vara en postmodern psykoterapeut :-)
Källor:
http://www.enigma.se/sjoqvist/dokument/Sjoqvist_postmod_140305.pdf
Wånge, T., 2015 Psykisk ohälsa och psykoterapi- en idéhistorisk analys och framtidsvision. Psykoterapi 2015/1 sid 30-37.