Del 27 Hothjärnan och dess för- och nackdelar

Vår hjärna är fantastisk och precis som med resten av kroppen och världen vet vi väldigt lite av det som finns att veta. När det gäller hjärnan sker det stora kunskapserövringar tack vare ny teknologi. Tack vare modern hjärnavbildningsteknik kan man studera hjärnan i realtid och se var aktivering sker. Det som står klart är att vi människor har en otroligt aktiv hothjärna. Evolutionärt sett är dessa delar de äldsta delarna medan pannloben utvecklades till det den är idag långt senare. Hotstimuli har alltid företräde och aktiverar den gamla hjärnan. Naturligtvis är detta väldigt funktionellt för oss eftersom vi förmodligen skulle blivit uppätna av rovdjur, ramlat ned för stup o.s.v. om vi inte hade haft denna blixtsnabba mekanism. Man brukar tala om ”den snabba smutsiga kanalen” vilket innebär att stimulit inte passerar de högre hjärnfunktionerna utan tar en genväg direkt till hjärnstammen som skickar signaler om att vi ska fly, slåss eller stelna till.

Vid stark aktivering av hothjärnan minskar aktiveringen av pannloben, där vi fattar våra kloka genomtänkta beslut, och samma sak sker med hippocampus som är ett minneskonsolideringsorgan vilket enkelt uttryckt hanterar inlagring och framplockning av minnen. Det är därför det är svårt att vara välformulerad när man är rasande eller väldigt rädd.       

Det autonoma nervsystemet brukar delas in i sympatiska och parasympatiska komponenter (Guyton & Hall, 2000). Det sympatiska nervsystemet aktiveras vid närvaro av adrenalin (bl.a. vid redan nämnda hotresponser), vilket medför en rad fysiologiska anpassningar för att klara de ökade kraven på organismen. Blodtrycket höjs, hjärtfrekvensen ökar, bronkerna utvidgas, pupillerna utvidgas, blodet omfördelas till förmån för hjärna och skelettmuskulatur medan andra organ får ett minskat blodflöde, blodglukoskoncentrationen ökar och blodet blir tjockare och koagulerar lättare m.m. Detta reaktionsmönster brukar kallas för ”the fight or flight reaction” (kamp och flyktreaktionen). 

Det har sedermera visat sig att varje typ av stress har sitt specifika hormonella uttryck (Sapolsky, 2003). En stressreaktion är kroppens sätt att snabbt mobiliserar resurser och kroppskrafter för att möta ett hot eller en fara. De dominerande effekterna av stressresponsen uppstår till följd av aktivitet i två separata system. Det ena är det sympatiko-adrenomedullära (SAM-systemet) och det andra är HPA- axeln. De centrala substanserna som verkar i systemen är de s.k. katekolaminerna adrenalin och noradrenalin respektive glukokortikoider främst i form av kortisol. Prefrontala kortex, hippocampus och amygdala är viktiga områden i hjärnan när det gäller stress (Nording, 2003).

Ofta skiljer man på aggressiva stressreaktioner och uppgivenhetsstress. Den aggressiva stressreaktionen utvecklas genom aktivering av amygdala och hypotalamus vilket medför aktivering av bl.a. det autonoma nervsystemet. Denna typ av stress är förknippad med irritabilitet, frustration, fientlighet och aggression. Den andra huvudtypen av stress, uppgivenhetsstress, utvecklas via strukturer såsom hippokampus, hypotalamus, hypofys och neuroendokrin aktivering av bl.a. binjurebarken (HPA-axeln). Denna typ av stress är förknippad med oro, dysterhet, uppgivenhet och depression (Währborg, 2002)

Vid vila aktiveras det parasympatiska nervsystemet och då sker närmast ett motsatt reaktionsmönster i förhållande till aktiveringen av det sympatiska nervsystemet; blodtrycket sjunker, hjärtfrekvensen sänks, pupillerna drar ihop sig, blodet dirigeras till inre organ såsom digestionsorganen, peristaltiken ökar, de flesta körtlar aktiveras utom svettkörtlarna m.m. (Guyton & Hall, 2000). Det är viktigt att komma ihåg att vi är skapta för att såväl det sympatiska som det parasympatiska nervsystemet ska aktiveras. Det är när det blir obalans i systemet vi kan utveckla stressrelaterad ohälsa.

Om betande zebror ser en skymt av en lurande fara såsom t.ex. ett lejon så kommer de att få exakt samma respons som människor. De kommer att reagera blixtsnabbt och springa för livet. De kommer att springa tills de inte längre tror att det finns något lejon kvar och sen kommer de, förutsatt att de har klarat sig undan, pusta ut och efter en stund kommer de återgå till tidigare verksamhet som t.ex. kan vara att beta gräs. 
Om samma sak skulle hända oss människor så skulle vi förmodligen reagera och agera som zebrorna fram till att faran antas vara borta. Men sen skulle våra reaktioner skilja sig avsevärt ifrån zebrornas. Vi skulle förmodligen direkt börja prata med varandra om hur farligt det är att vara på savannen. Vi skulle förmodligen diskutera om vi kunde organisera så att några vaktar om vi ska ut på savannen fler gånger. Eller så bestämmer vi oss helt enkelt för att aldrig gå ut på savannen igen. De flesta av oss skulle säkert fundera länge och väl på vad som kunde ha hänt. ”Tänk om lejonet hade fått tag i mig. Jag hade kanske blivit helt lemlästad!” Hemska bilder skulle säkert tona fram inför vårt inre. Kanske minns vi några hemska historier om människor som blivit attackerade av lejon. Kanske skulle vi drömma mardrömmar om lejon. Den gamla hothjärnan har företräde, vilket innebär att denna inte sällan kan hamna i olyckliga ”loopar” med den nyare hjärnan med sina pannlobsfunktioner, som kan såväl tänka abstrakt och skapa skräckscenarier som tänka bakåt och grubbla. Såväl oro som grubbel aktiverar vår hothjärna, som i sin tur kan aktivera känslor av såväl hjälplöshet, hopplöshet och ångest. Detta tycks inte drabba zebrorna som verkar vara betydligt bättre på att leva i nuet.


Hur får man då dessa system att vara i balans?
I del 23 om sömnbrist och stress gick jag igenom de grundläggande faktorer som kan leda till obalans, men hur kan man förändra dessa på djupet? Som psykoterapeut har det blivit ganska tydligt att oavsett vilken teoretisk inriktning psykoterapeuten har så är (låt vara om än lite förenklat uttryckt) målet att uppnå mindre aktivering av patientens hothjärna till förmån för aktivering av de regioner som är mer kopplade till känslor av lugn, trygghet, harmoni, intresse, nyfikenhet, glädje, stolthet m.m.

Paul Gilbert, grundaren av Compassion Focused Therapy (CFT) tar upp det biologiska evolutionsperspektivet med den gamla och den nya hjärnan. Motmedlet är att aktivera ”the compassionate mind”, den medkännande hjärnan, där man först bör arbeta med sin skam. Han använder ordet de-shaming  ung. avskamma på svenska. Detta är ett område jag själv brinner starkt för då jag ser skamproblematik som något mycket vanligt och som ställer till stort lidande. 

Som kontrast till alla ”bli-din-egen-lyckas-smed och alla-kan-lyckas förespråkare betonar Gilbert att det är många, många faktorer vi inte kan påverka. Vi kan inte välja vilka föräldrar vi får och var vi föds. Vi kan inte heller hjälpa vad vi får för gener i genlotteriet. Gilbert går så långt att han tydligt uttrycker för sina patienter att det inte är deras fel att saker inte har blivit som de har tänkt sig. Utöver de redan nämnda uppväxtfaktorerna har vi också vår ofullkomliga hjärna att brottas med som lätt kan hamna i sina loopar. Däremot har vi ansvar för vad vi gör med det vi har och framförallt bör vi frammana vår egen medkännande inre röst (eller kommentator). Liksom många andra psykoterapiforskare menar Gilbert att loppet inte är kört för att man har haft en jobbig barndom och uppväxt.

Vad har detta för betydelse när det gäller vikt- och ätandeproblematik?
Detta har stor betydelse för vikt och ätande problematik då mycket av detta handlar om ångestreglering och försök att uppnå välbefinnande genom ätandet. Skam, uppgivenhet, ensamhet triggar också vår hothjärna och påverkar vårt ätande och "ickeätande".

Gilbert, P., (2010) Compassion Focused Therapy London & New York Routledge

Sapolsky R., (2003) Varför zebror inte får magsår, Natur & Kultur, Stockholm.

↑