Den som väntar på något gott
Livet har gått i 180 länge nu. Jag har varit med om så mycket att det är material för flera böcker. Och det är ju bra, för jag älskar att skriva och förhoppningsvis kommer jag att få mer tid för det nu. Jag har äntligen skaffat mig ett eget rum för psykoterapi och skrivande. Ett rum som är bara mitt och där jag kan inreda helt efter egen smak och ha mina saker samlade. Bara tanken gör mig lycklig. Som ni vet bor vi i ett evakueringsboende i väntan på att man ska åtgärda den vattenläcka som upptäcktes i vår och grannens lägenhet. Tyvärr flyttas återinflyttningsdatumet framåt hela tiden så nu hoppas vi att åtminstone få fira jul i vår lägenhet. Det här har tagit på mig energimässigt. Då jag flänger omkring så mycket för övrigt, har jag ett starkt behov av att ha en bas där jag kan återhämta mig. Så har det inte varit nu. Därför är det extra välkommet med ett eget terapi- och arbetsrum.
De som känner mig vet att jag är väldigt svag för lila och och rosa så givetvis har jag hittat en soffa och fåtölj i en härlig ceriserosa färg. Naturligtvis så kan man inte bara rusa iväg och slänga fram en sedelbunt och få grejerna direkt utan det är beställningsvaror. Så klart! Så nu måste jag vänta på möblerna också. Suck!
Jag har som ni har märkt hunnit skriva lite samhällskritiska inlägg också. Och förslag på lösningar, som inte är så små men ändå.
Det vore ju så mycket enklare att vara tyst. För man tar alltid en risk när man uttrycker sina åsikter. I synnerhet idag. Stämplingen och smutskastningen av människor skrämmer mig mycket. Hatet och föraktet för oliktänkare. Och bestraffningarna i form av uteslutning. Skamningarna och bristen på eftertanke kring hur man behandlar andra människor, trots att uppsåtet sägs vara humanism och medmänsklighet. Den gäller tydligen inte alla. Jag har därför gjort ett medvetet val att inte vara tyst. Jag vill värna om vår demokratis grundvalar- nämligen yttrandefriheten. Jag har ett fantastiskt arbete som kurator och psykoterapeut där jag möter alla sorters människor. Jag arbetar ute i ett hårt socioekonomiskt utsatt transkulturellt område i Södertälje där jag får en djup insikt i hur människorna har det där. Därför känner jag ett ansvar att peka på brister i systemet. Jag vill också se och belysa flera sidor och inte bara en.
Älskade thaiboxning
Träningen känns roligare än någonsin och mycket är tack vare min nya PT Jenny Krigsman som är helt fantastisk på att förmedla sina kunskaper om thaiboxning som är så otroligt imponerande.
Vi jobbar med att jag ska få in känslan för rätt avstånd och att jag ska sträcka ut mina slag. Tänk att det ska vara så svårt! "Nej det är inte svårt", brukar Jenny bara lugnt kontra med. Och så bryter hon ned det hela och gör det begripligt.
Mina sparkar har jag verkligen kämpat med i flera år, men det var inte förrän Jenny kom in i bilden jag begrep vad det var som blev fel. Jag har använt en teknik som har gjort att jag har vridit kroppen som en skruv, vilket både har gjort att det har känts som om jag skulle gå av på mitten och sen har kraften hamnat åt helt fel håll.
Vi tränar massor på fotarbetet för det är ju grunden till allt. Har man ett bra fotarbete påde offensivt och defensivt och dessutom kan stå i rätt position i förhållande till motståndaren så blir det så oerhört mycket enklare.
Jag tränar på att hålla kvar min blick, för det upptäckte vi också att jag inte gjorde. Borde vara självklart tänker jag men, men... :-)
Ha en fantastisk vecka!
Kram Åsa-Helena