Friskfaktorer och Formsnack

Jag blir så arg när jag läser en artikel av Maciej Zaremba i gårdagens DN kultur. Artikeln har rubriken Är alla lika inför lagen eller gäller särskilda regler för familjen Grönfors i Vojakkala by?
Jag hörde talas om den romska familjen Grönfors i ett inslag i (jag tror att det var Insider). Där fick man veta att familjen Grönfors terroriserade alla sina grannar i Vojakkala by. Sen fick man se hur en man gick in på sin tomt för att hämta några bildäck. Mannen hade ställt en videokamera på biltaket och filmade det hela. Plötsligt blir han attackerad av en eller flera män och som hugger honom i huvudet med en yxa. Under filmen hör man den mycket svårt skadade mannen kämpande för sitt liv ringa efter ambulans. Det är bara tur att mannen överlever och han mister synen på ena ögat och man kan bara spekulera kring vilka mer men han har fått. Jag hade mycket svårt att sova den kvällen jag såg det inslaget. Jag var både chockad och ursinnig över något sådant kan och får hända och som många andra undrade jag hur en familj kunde få härja på det viset som beskrevs i inslaget. Jag tänkte på detta i flera dagar efteråt.

Nu läser jag Zarembas artikel och får en HELT annan bild av hur denna grannfejd har sett ut. Här finns en ganska stark komponent av rasism med spelet och en otäck anda som hämtad ur filmen Jägarna med. De personer som hade något att göra med familjen Grönfors blev snabbt utfrysta. Inte ens polisen vågade stå upp och berätta hur saker och ting låg till. Mannen som fick en yxa i huvudet var ingen duvunge. Han är själv dömd för dråp och har drogat en tioåring med en dödlig dos morfin. Han är dessutom ofta beväpnad. Gärningsmannen som höll i yxan beskrivs i den rättspsykiatriska utredningens om svagt begåvad med schizoida drag och man misstänker att han har Asperger syndrom. När han känner sig hotad reagerar han som en treåring.

Nåja missuppfatta nu inte detta inlägg som ett inlägg om skuldfrågan i den här historien, för jag har ingen som helst aning om vad som verkligen har skett och det är inte vad jag vill komma till. Jag vill peka på hur onyanserat det hela har målats upp. Min ilska riktar jag till den usla mediarapportering som vi tvingas leva med. Dagens journalister tvingas arbeta under mycket knapp tid och ska dessutom täcka upp det mesta. Det är inte så att en journalist kan ägna sig åt ett visst område och läsa in sig och hålla sig uppdaterad på detta område, utan numera ska man kunna lite om allt. Det blir inte så bra alla gånger. Tvärtom blir det ganska dåligt väldigt ofta. Att artiklarna också ofta tycks vara slarvigt hopkomna och inte känns genomarbetade är nog så tråkigt, men det värsta är att det inte tycks finnas något som helst intresse ifrån journalisternas arbetsgivare att sprida vederhäftig information. Istället kastar man ut totalt missvisande information vars största syfte tycks vara att röra upp känslor, piska upp stämningen och många är de som offentligt avrättas i media, utan någon som helst chans att försvara sig.

Det finns liksom ingen hederlighet kvar överhuvudtaget. Debatterna som bedrivs är så rumphuggna att de mest ställer till förvirring istället för att ge några insikter.

Att Alex Schulmans bloggidé gick ut på att göra folk arga är en sak för det är faktiskt inte nyheter han förmedlar, åtminstone inte sådana man förväntar sig i en dagstidning. Men nu är det ta mig fanken svårt att skilja på vad som är vad. Med vilken rätt får de leka med våra känslor? Och vad gör detta med vår hälsa? Jag är övertygad om att ett medieklimat av den här typen som vi måste stå ut med idag är direkt skadligt för oss. För vilka friskfaktorer finns det i att känna ilska, sorg och vanmakt? Och det är tydligen det vi ska suga i oss varje dag.
MVH Åsa-Helena