Jag vill inte leva detta livet- stark dokumentär som lämnar många frågor

Igår såg jag dokumentärfilmen Jag vill inte leva detta livet, som jag hade beställt. Filmen är filmad och producerad av Bo Harringer och Renzo Aneröd. Både som tonårsmamma och som tidigare anställd på enhet för missbruksvård av unga, är missbruksfrågor något som känns angeläget för mig. Den här dokumentären är en fristående fortsättning på dokumentären Under en blågul himmel (2004) som handlade om ungdomar i olika subkulturer i Göteborg. Harringer och Aneröd träffade under denna inspelning Sebbe och Jonny som redan då hade problem med droger och många vänner som mådde psykiskt dåligt. Något år efter att denna dokumentär hade kommit ut dog Johnny efter att ha hoppat från Angeredsbron och Harringer och Aneröd bestämde sig då för att göra en film om varför till synes normala ungdomar mår dåligt och dör i förtid i så stor omfattning. De upptäckte då att GHB var en stor orsak. GHB, gammahydroxybutyrat (kallas "gobbe" eller "kork" av dem som missbrukar drogen) av rengöringsmedlet GBL och är lätt att tillverka. GHB missbrukas mest i Göteborgsområdet som är det område där det missbrukas mest i hela världen. Efter en tids missbruk drabbas man av kraftig ångest vilket oftast leder till en mycket farlig negativ spiral. Man missbrukar mer för att slippa ångesten. GHB är utomordentligt lätt att överdosera. Effekten av GHB är svårförutsägbar. Det missbrukarna vill uppnå är ett rus där man känner sig glad, uppåt och potent, men det är mycket lätt att det slår över så att man plötsligt tuppar av. Det är inte svårt att inse hur utomordentligt farligt det är om en GHB påverkad person sätter sig bakom ratten på en bil. Bara en liten överdosering kan ge hjärtstillestånd. Filmen är ett mycket viktigt dokument över hur det ser ut med detta missbruk. Kanske förutsätts man ha sett Under en blågul himmel för att få en riktig bild av de bakomliggande faktorerna. En ensamstående mamma och en alkoholmissbrukande far växer fram i dialogen, men i övrigt får man ingen kunskap om de ungas situation. Ingen verkar ha ett arbete och någon stabilitet, men den ena killen Sebbe hade råd att åka omkring med en BMW... Henke är dock den som lämnar starkast avtryck och han summerar själv i en scen att han har hunnit med en volta, ett LVM och behandlingshem före tjugoårs ålder. Så tragiskt. Vissa scener är mycket starka och visar hur Henke i kampen mot sin ångest och hallucinationer har skurit sönder sin arm. Det hade dock varit givande att höra personernas egna uppfattningar om varför det blev som det blev, men nu lämnas man endast med en rad frågor. Kanske var detta också Harringers och Aneröds avsikt. Helt klart är det som de själva konstaterar inget lättlöst problem.
Se filmen på TV2 kl. 20.00 ikväll och återkom gärna med reflektioner.

Artikel om filmen finns i dagens DN (4 april) under TV och radio samt tidigare artikel finns att läsa på nedanstående länk.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomars-kamp-mot-missbruket-blev-film-1.792815


Länk till filmarna Bo Harringer och Renzo Aneröd på Filmateljén:

http://www.filmateljen.com/Jagvillintelevadettalivet.html

#1 - - Anonym:

#2 - - Amisa:

Jag har också sett dokumentären och den berör mig verkligen jättedjupt. Det tragiska är ju att dom är så unga när dom kommer i kontakt med drogen och att dom säkert då inte kan förstå riskerna dom utsätter sig för och hur snabbt tillvänjningen går. Man undrar ju också varför dom inte får någon missbruksvård trots att dom tar överdoser och/eller försöker skada sig själva. Hur hanterar sjukvården och socialen dom här fallen? Man får se hur dom kroppsliga såren tas om hand, men själen då?

#3 - - Anette Johansson:

Blev djupt rörd över denna dokumentär som så sarkt ger ett avtryck på hur många ungdomar har det i dag. Ångest, tappad livsglädje, ingen framtidstro och svårt att hantera sin vardag. Det går en tid i missbruket att hålle skenet uppe, sköta jobbet och manipulera föräldrar m.m. Men man går snabbt ner sig och med drogen GHB kommer snabbt ångesten tyngre än någonsin. Har själv en tonårsson som har hamnat i detta helvetet och dragit med sig hela familjen i " fallet ". Vi lever i dag alla i ett helvete som vissa dagar är bättre än nästa dag, men det tömmer verkligen familjen på allt vad det gäller förtroende, ork, energi och kraft att orka vidare.Hur mycket hjälp ska man som förälder bistå med och när är hjälpen bara att underhålla barnets missbruk? När ska man vända barnet ryggen och säga att jag älskar dig men jag kan inte acceptera det livet du nu väljer att leva?? När är det på håret att man utplånar sig själv för att ställa upp och hjälpa?? Hur mycket stryk ska den övriga familjen behöva ta innan man inser att det handlar om att rädda en och försaka tre eller tvärtom???? Så mycket frågor utan svar gör att det är svårt på gränsen till omänskligt att klara av detta. Vad finns vår hjälp som föräldrar att få??? Det finns dagar när även jag har haft funderingar på att hoppa från Angeredsbron.

#4 - - Åsa-Helena:

Hej Anette! Tack för din kommentar som berör mig minst lika mycket som filmen. Jag har också så många gånger slagits över den hopplöshet som många ungdomar känner. Herregud är det inte när man är ung man ska känna att hela världen ligger för ens fötter? Jag tycker du ställer så många viktiga frågor och visar på hur fruktansvärt jobbigt det är att försöka orka leva i en krigszon, för det är det bästa ordet jag kan komma på. Det finns också så mycket extra elände som också kommer på köpet på det personliga planet. Är jag misslyckad som förälder? Vad gjorde jag för fel? Mycket fördömande kommentarer av människor som inte vet bättre. Folk som tycker att de är fantastiska föräldrar bara för att deras barn inte har hamnat i kriminalitet och/eller missbruk. Jag blir så förbannad. Vid ett tillfälle konstaterade en sjuksköterska på en tidigare arbetsplats med illa dold belåtenhet att hennes barn inte hade hamnat snett utan hade blivit "bra människor", så något hade hon väl gjort rätt. Hon sa detta efter en utläggning med budskapet att föräldrarna var huvudorsaken till missbrukande ungdomar. Jag kunde inte låta bli att svara: ”Eller så hade du bara tur helt enkelt.”

Det är faktiskt också upp till individen. Man kan inte bortse ifrån detta. Det finns en naiv och kraftigt förenklad syn på föräldraskap, som utgår ifrån att alla individer är lika. Det man kan göra som förälder är att vara en god förebild som ger trygghet och kärlek. När barnet sen blir tonåring så är det faktiskt kamraterna som blir normgivare. Många pratar på goda grunder om vikten av att ha en hobby, men alla ungdomar känner inte sig hemma i idrottsvärlden eller i föreningslivet och vad ska man göra som förälder i det fallet? Låsa in barnet?

Och sen när ungdomen fyller 18 år och man inte ens har någon insyn i skolan, får info från socialtjänst, polis och vårdenheter utan oftast är den som vet minst, hur lätt är det då att göra något? Min egen copingmetod har alltid varit att läsa och skaffa kunskap. Det har gett mig en känsla av kontroll i svåra stunder i livet.

Även om det är en klen tröst så sker det ett flitigt arbete med att utveckla behandlingen av unga med drogproblem och eller kriminalitet. Problemet har ju varit att man inte har lyckats samordna arbetet och arbetat med alla områden som man måste ordna upp hos en person med missbruksproblem. Nu finns ex. s.k. MultifunC som är ett verkligt lovande program som just tar upp alla problemområdena och även tar ansvar för utslussning m.m. Jag kommer lägga in material om detta på bloggen för en ny färsk utvärdering är precis utförd.

Det du och din familj tvingas genomlida ÄR omänskligt lidande. Glöm inte att ni också har ett värde och har rätt att leva ett drägligt liv. Er son blir inte hjälpt av att ni går under. Om ni inte gör det redan, så gå och prata med en kurator eller psykolog på er vårdcentral. Det är så viktigt med ett bollplank. För mig är ni de verkliga hjältarna i vårt samhälle. Jag tänker på er!

Många kramar Åsa-Helena

#5 - - Åsa-Helena:

Hej Amisa!

Tack för din kommentar. Ja visst är det förskräckligt. När det gäller droger i allmänhet så är min erfarenhet att det stora flertalet som testar droger gör det före arton års ålder. Kanske är jag färgad av att ha arbetat på ungdomsenhet. När det gäller frågan om varför de unga inte får vård så är det först och främst alltid svårare om personen är myndig, eftersom det är en högre tröskel för LVM alt LPT. Sen så är ju kostnaden en viktig faktor. Missbruksvård är mycket dyr. Mellan två till fem tusen kronor DYGNET kostar det för kommunen att ha en person på behandlingshem, och trots att det är tvärt emot vad forskningen visar så får de unga ofta inte vara tillräckligt länge på enheterna. När det gäller GHB så är denna drog knepig också för att patienterna alltid körs till sjukhus och behandlingen är mer rent somatisk. Vid andra intoxer hamnar ju pat. inom missbruksenheterna direkt. Vet inte om detta kan bidra. Det är ju också en väldigt lokal drog så kunskapen om drogen är nog inte så utbredd.

↑