Århundradets antiklimax
Halloj på er alla!
Äntligen har man kunnat lämna jackan hemma men det satt ju verkligen långt inne! Bara för en vecka sen tog jag åter på mig handskarna för att det var så himla kallt att vänta på pendeln klockan sex på morgonen. Det känns som att hela våren bara drogs in.
Inget odlat har det blivit på vår balkong, men jag fuskade och köpte lite "färdiga" växter såsom plommontomat och en massa kryddväxter. Jag tappade lusten när det var så kallt och dessutom ska vi ju resa bort, så det här året skonar jag mina nära och kära ifrån att vara "växtvakter".
På arbetsplatsen i Södertälje är det sig likt. Klart att man måste elda upp en moppe när man har det tråkigt...
Men det är ju ett framsteg att det inte var en bil... Skämt åt sido. Så förbaskat onödigt och trist.
Roligt var det däremot att gå ut och äta med kollegorna på Bistro Beirut vid Hornsbergsstrand. Fantastisk utsikt och fantastisk mat och fantastiska människor.
Jag tycker också att mina kollegor var väldigt bra på groupies.
Underbara vyer ifrån Hornsbergsstrand
Den 5 juni var det meningen att jag skulle ha gått min första match i thaiboxning och jag hade satsat som bara den inför detta. Det var absolut inget märkvärdigt, utan en D-match var det tänkt att jag skulle gå, men självklart är det ju ändå jättestort för mig som börjat med sporten så sent att få tävla. Jag behövde också komma ned lite i vikt och det var verkligen ingenting som min kropp tyckte om. Jag gick all in och bet i hop, men jag hade så mycket olika krämpor att jag började kalla mig själv för krämpan. Först fick jag partiell ruptur i vaden och gick på behandling hos min duktiga naprapat Stefan Jadestig på Idrottsskadespecialisten. Sen fick jag så mycket smärtor i skenbenet att jag knappt kunde sparka. Till sist tog jag en Voltarenkur i samråd med mina kollegor som är läkare. Det tyckte inte min magkatarr om, utan blev jättejobbig så att jag inte tålde att bli teapad i magen. Men! Det där är ju sånt som hör till, så jag var fast besluten om att stå i ringen fit for fight oavsett. Vikten hamnade också där den skulle till sist och då fick jag veta att det inte fanns något motstånd till mig på tävlingen. Inte heller kunde vi ordna något på en annan tävling utan det blev helt enkelt ingenting för mig den här gången.
Jag blev så otroligt ledsen och och besviken. All träning och den satsning jag hade gjort hade ju verkligen tagit på mig hårt och att inte få tävla kändes förfärligt. Jag är tävlingsmänniska. Inte så att jag har ett fantastiskt stabilt psyke och allt det där, tvärtom, men det finns någonting i mig som behöver tävlingar och mål att jobba för. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Jag är rädd och nervös och kan ibland undra varför jag utsätter mig för allt, och sedan. när jag väl är där så är det underbart. När jag har tävlat är det som att flyga. Det finns få saker som är bättre än det. Att utmana sig själv göra saker som man inte trodde var möjligt. Att få bli anmäld till en match i thaiboxning var något jag knappt hade vågat drömma om, så därför var jag så otroligt tacksam över att Jenny ville ge mig chansen.
Nu såhär efteråt inser jag att jag nog har varit övertränad en längre tid och inte riktigt har känt efter. Min reaktion var att bara gå hem och ta en lång paus ifrån thaiboxningen i organiserad form. Det blev för mycket press och för mycket krav och för lite vila. Jag inser det nu. I början ville jag inte ens se åt thaiboxning. Leken försvann och då är det inte längre något som tillför något i mitt liv. Belastningar har jag tillräckligt av. Så nu gäller det att få tillbaka lekfullheten och glädjen igen.
Sista sparringen med Viktoria Jenny förbereder Viktoria för matchen.
Viktoria och Sanna tävlade på Tip Muaythai den 5 juni och Sanna gjorde en fantastiskt fin insats i sin första match som var i C-klass dessutom. Hon vann inte den här gången men hon krigade på kanonbra mot ett tufft motstånd. Viktoria gick in och visade vart skåpet skulle stå och vi skrek oss nästan hesa på kuppen. Jätteroligt och mycket välförtjänt seger och Jennys första seger som coach och tränare i egen klubb även om allt det praktiska med klubben inte är riktigt klart och denne tävling skedde i El Condors namn.
När jag hade deppat klart tog jag tag i det kreativa. Här är jag och Svenne på Sven-Harrys konstmuseum som ligger vid Vasaparken. Just nu pågår utställning med Zorn och Olle Olsson och på taket är det skulpturutställning av flera olika konstnärer.
Det visades film där vi fick veta att Sven-Harry är halvbror till Anna Wahlgren och att de båda hade en inte alltför trevlig far. Sven-Harry fick till sin stora besvikelse inte överta faderns stora byggföretag, fast att han hade utbildat sig till byggmästare och arbetat för fadern och även utbildat sig på Påhlmans handelsinstitut. Sven-Harry startade då ett eget byggföretag och skapade sig en stor förmögenhet och började att köpa in konst. Samlingen är värderad till 50 miljoner kronor och på sitt museum delar han med sig av den till allmänheten och uppfyllde också sin dröm om ett eget konstmuseum. Givetvis ritat och byggt av honom själv.
Olle Olssons oefterhärmliga stil. Tavlor man blir glad av.
Självklart måste jag experimentera med kameran när vi kommer in i ett rum fullt med speglar. Häftigt va?
Som en stark kontrast till den hårda träningsperioden har jag och Svenne tagit det lugnt och njutit av helgmorgnarna i lugn och ro. Vi har givetvis åkt in till favvofiket Rittan och vi har strosat runt och kollat i affärer. Här är vi i butiken Wexter på Karlbergsvägen. De säljer de finaste och mest naturtrogna växter man kan tänka sig och hade jag stor rymlig våning hade jag fyllt hela den med deras växter.
Vad sägs om att ha lite frukt på hyllorna?
Morsdag infann sig i år igen. Vi firade med svärmor Mona. Det är jobbigt med mors dag tycker jag. Ännu en jobbig bemärkelsedag som innefattar glädje för många men sorg för lika många tror jag.
Sen kom nationaldagen och jag tog en underbar promenad genom skogen i hagaparken och mötte upp Sophia för en härlig fika på Vasaslättens Café
Vid Kopartälten hade samlats lika många människor som till en gigantisk konsert. Jättehärligt. I dessa konstiga tider där vår flagga kopplas ihop med allt annat otrevligt än tacksamhet för vårt fina land så passade jag på att vifta lite extra.
Jag och Sophia. Vänner sedan tolv-årsåldern. I bland träffas vi alldeles för sällan men när vi väl träffas så är det som om ingen tid har passerat alls. Massor har hänt men vi möts lika självklart. Det är underbart med en sån vänskap som inte kräver att man rings och hörs varje dag för att den ska befästas, utan är stark av sig själv.
Ny stolt ägare till ett riktigt rejält ståstativ. Här ska det målas! Och ergonomiskt dessutom!
Eftersom jag är inne i en väldigt kreativ period där jag skriver massor och dessutom har börjat hungra efter att få måla igen, begav jag och Svenne mig till Konstnärernas centrallager för att inhandla dukar, färg och ett rejält stående staffli. Det var en härlig upplevelse att gå runt och känna på dukarna och kunna känna med fingertopparna vilen duk som var bra och dålig. Jag kände det så direkt och tvärsäkert, trots att det var så länge sedan jag höll på, på riktigt.
Den här morgonen hade den i butikspersonalen som hade nycklar försovit sig, så jag fick ett litet samtal med konstnären Love Enqvist som skulle arbeta i butiken, men varken hade nycklar, mobiltelefon eller något nummer i huvudet att ringa. Han hade glömt mobilen hemma och jag bistod med min, och till sist kunde Love genom detektivarbete få tag rätt personer. Jag kollade senare upp Love Enqvist som är utbildad på konsthögskolan samtidigt med Gunnel Wåhlstrand och han har gjort så mycket häftiga saker med olika uttrycksmedel. Ofta med foto och film men också annat.
Det största och mest uppmärksammade projektet tycks vara Diggers and Dreamers som beskrivs på hans hemsida så här: Diggers and Dreamers-Intentional communities in a new age, is a long-term project. It consist of photographs, lectures, sculptures, films, drawings and an artist book.
"Who decides our future in the post-utopian, post-Ideological present? Idealism has shown both its positive and negative sides. People who are unhappy with the gaps between their ideas and their reality have always experimented with the development of new communities, both exclusive and inclusive. Despite short-lived projects and occasionally power-mad leaders, intentional communities continue to be places where individuals can test new ideas and where the results of their experiments can be quickly seen." skriver han själv.
"Who decides our future in the post-utopian, post-Ideological present? Idealism has shown both its positive and negative sides. People who are unhappy with the gaps between their ideas and their reality have always experimented with the development of new communities, both exclusive and inclusive. Despite short-lived projects and occasionally power-mad leaders, intentional communities continue to be places where individuals can test new ideas and where the results of their experiments can be quickly seen." skriver han själv.
Mycket passande fann vi den här helt magnifika street art piecen på Fiskaregränd. Helt fantastisk att betrakta. Så mycket detaljer och finurligheter att till och med enbart skorna på bilden är som egna konstverk som skulle kunna stå för sig själv. Jag försökte Googla på vem/vilka som hade målat detta vackra men utan lycka. Det verkar som att Google blir allt sämre på att generera bra träffar nyförtiden i största allmänhet. Jag blir lite nyfiken på vad det är som är orsaken, men jag misstänker att det som vanligt handlar om att folk försöker manipulera sökresultat för egen vinning och just nu rår inte Google på detta.
Men en mycket viktig iakttagelse jag dock gjorde var att notera lastbilen som stod parkerad intill. PMS Crew. Vilka är med i det? Tja bland annat SAD Martin Burgos. Skulle ju kunna vara ett hett spår...
En liten sväng förbi Norrmalms möbler blev det också. Hit kan man gå för att bara få lite skön inspiration
Byråar man kan designa själv. Jättesmart och personligt. Den här lila godingen skulle jag inte ha något emot. Kanske dock hellre i grått enligt Svenne...
En ny karaff blev det i alla fall så att jag och mina klienter kan få lite vatten i sommarvärmen. Den lilla som nu har dykt upp...
Jag har dock fått uppleva några vackra solregn från min balkong och det är alltid lika häftigt. Mer skimrande blir inte färgerna än vid dessa tillfällen.
Nu ska jag ge mig iväg till gymmet intill och träna för husbehov njuta av söndagen och sen läsa nobelklassiker ifrån min nyinköpta samling noveller ifrån Novellix. Ett utmärkt och enkelt sätt att få i sig högklassig litteratur utan att alltid behöva ta sig igenom en tegelsten. Lätt att ta med sig också, vilket passar en pendelresenär som mig.
Ha det gott!
Många kramar från Åsa-Helena