Friskfaktorer och Formsnack

Jag har nu läst Eberharts böcker I trygghetsnarkomanernas land, Ingen tar skit i de lättkränktas land och nu sist Normalt - från vansinnesdåd till vardagspsykoser och jag känner att jag bara måste få kommentera dem.

Eberharts första bok tyckte jag var underhållande och en intressant vinkling i ungefär hälften av boken.  Efter det blev den lite tjatig och krystad och ja det må vara fånigt med cykelhjälm men det var inte så kul att hamna på akuten med halva ansiktet sönderslaget heller. Och konstatera att jag INTE hade haft hjälm…


Mycket stiligt...

Nåja åter till boken. Klar var en stark underton av vikten av det egna ansvaret och att svensken mer eller mindre har blivit bortklemad av samhället och inte lärt sig att ta eget ansvar. Det ankom alltså på samhället att skydda medborgarna ifrån sådant som de enligt Eberhart själva borde kunna hantera. Ok, det kan säkert ligga något i det i vissa fall och inte göra det i väldigt många fall. Tror jag…

Sedan läste jag boken Ingen tar skit i de lättkränktas land och blev ganska förvirrad.  I förtexten står det att mycket i hans bok bygger på resonemang av Steven Pinker som är en kanadensisk-amerikansk psykologiprofessor vid Harvard University med stark koppling till evolutionär psykologi se föresläsning på TED:  http://www.ted.com/talks/steven_pinker_on_the_myth_of_violence.html.

Under de första sidorna kritiserar Eberhart glidningen i diagnosen PTSD som tydligen har givits patienter ganska lättvindigt. Om det är på det viset kan jag bara instämma och beklaga att yrkesgrupper ”med rätt att ställa diagnos” kan vara så okunniga eftersom PTSD är ett mycket allvarligt tillstånd med väldigt tydliga handikappande symptom. Därefter kritiserar han behaviorismen d.v.s den inriktningen som menade att det mesta handlade om betingning och det lilla barnet bara var ett oskrivet blad, enligt Eberhardt. Ja tack och lov för det.

Sen går han vidare och raljerar över att folk borde sluta älta och sluta klaga på att bostadsbidraget är för lågt eller på att statssekreterare Lars Danielsson förmodligen inte var på jobbet när det var naturkatastrof i Asien. Det här gör mig riktigt förbannad faktiskt.
Nä det går an att sitta och tycka att bostadsbidraget är ett obetydligt problem när man är överläkare, men han tycks inte för ett ögonblick ha satt sig in i hur viktigt detta är för en ensamstående trebarnsmamma med skitlön. Det är enbart arrogant enligt mig. När det gäller Tsunamikatastrofen och avsaknaden av samordning och initiativförmåga ifrån de svenska myndigheterna, så verkar inte Eberhardt fatta vilka konsekvenser detta fick för de drabbade svenskarna.

De medicinska konsekvenserna av att människor hann få svåra infektioner och men för livet är tydliga, men också känslan av att myndigheterna fullständigt tycktes strunta i dem. Italienarna ställde kort och konsist in några passagerarflyg och bistod sina landsmän omgående. Tror inte Eberhardt att detta hade någon betydelse för hur de drabbade senare kunde bearbeta sina trauman? För egen del måste det vara helvetet på jorden att skadad sitta och vänta timme efter timme i flera dagar och kanske ha mist några anhöriga. För egen del skulle jag i alla fall ha känt mig betydligt bättre om jag vetat att man gjort sitt bästa ifrån myndighetshåll för att bistå och minimera omfattningen av traumat. 

                              

Sen skriver han väldigt motsägelsefullt om att man i vissa fall borde bli arg och reagera och konfrontera. När då?Vidare beskriver han i perspektivet hur mycket sämre folk hade det förr och att dessa människor sannolikt inte skulle ha känt sig kränkta för sådant som dagens människor känner sig kränkta över. Nä det är kanske inte så konstigt!? 

Boken tar också upp kritik mot dagens straffsatser och att hämndtanken har hamnat så i skymundan. Vi har blivit så snälla mot dem som beter sig som vilddjur och psykopatiska kräk att de kan utnyttja systemet hur länge som helst. Detta medför enligt Eberhardt att vi inte längre kan skilja på en kränkning och ett mindre obehag… Så detta tolkar jag som att hårdare straff borde införas.

Han kritiserar också psykoanalysen som har gjort till dogm att älta oförätter och menar att detta i hög grad har präglat vårt samhälle. Kort och gott så är budskapet att folk ska bita ihop och hålla käft, inse att livet inte är rättvist och se livet ifrån den ljusa sidan. Det sistnämnda med hänsyftning till att han citerar texten ifrån Monty Pyhongängets film Ett herrans liv.

                                       
                                             Bit ihop. Håll käft. Och tänk positivt...


I boken Normal. Från vansinnesdåd till vardagspsykoser skriver författaren om vem som är psykiatriskt frisk eller sjuk. Boken går igenom DSM-IV diagnoser med en rasande fart och är givetvis skrivet för en icke initierad allmänhet, men tyvärr kan jag inte tycka att han lyckas i sitt värv som folkbildare. I vissa avsnitt tar han upp behandlingsmetoder och andra inte. När det gäller sjukliga samlare så kunde han lika gärna ha hoppat över detta. Han beskriver an dam som hade samlat sin fina lägenhet full med saker, men han fortsätter inte och förklarar fenomenet och inte heller hur man behandlar detta
 

Eberhardt tycker att en vision om nolltolerans mot självmord är kontraproduktiv och där håller jag med honom fullständigt. En sådan vision medför bara att patienter blir ”heta potatisar” som ingen vill ta ansvar för. Hur många patienter har vi inte inom det psykosociala området som uttrycker livsleda av dem finns det en betydligt mindre grupp som uttrycker suicidplaner och det är dessa man remitterar till specialistpsykiatrin. Väl där är det inte alls säkert att de får/vill/behöver stanna. Att tänka sig att man ska låsa in alla människor som lider av suicidtankar är lika osmakligt som orimligt. Givetvis bör det vara allas vår strävan att minimera självmord så långt vi bara kan, men det är en helt annat sak.


Under avsnittet autismspektrumstörningar tar författaren upp lasermannen!!? Detta är en smula obegripligt,  för mig veterligt är han inte diagnosticerad utan ansågs lida av en antisocial personlighetsstörning. När Eberhardt sedan går in på autism så nämner han filmen Rainman och Dustin Hoffman som studerade den autistiske Kim Peek inför filmen. Peek lider av Savants syndrom (tidigare kallat idiot savant) vilket är ett förhållandevis ovanligt syndrom och inte väldigt typiskt för autism. Han går vidare och beskriver Anders en typisk asperger patient utan att förklara att det faktiskt inte finns någon ”typisk aspergerpatient”.  De som har läst lite neuropsykiatri vet att blanddiagnoser är vanliga och de individuella skillnaderna är så stora att det helt enkelt inte finns någon typisk ”Aspergare”. Diagnosen kommer också att tas bort helt i DSM-VI och sortera under autismspektrumstörning.  Eberhardts resonerar om huruvida personer med Asperger syndrom skulle anses farligare än genomsnittet och detta tycker han är tveksamt. Hade han varit lite mer påläst så skulle han kunnat svara ganska klart nej på detta. Han skriver dock: ” Det är många ensamma mördare som i media beskrivs som Aspergerpatienter. Detta är orättvist för de stackare som lider av störningen.”   Han beskriver dem som stackare!!? Hur förmäten får man bli?

                                     

Han skriver att det sker en onödig förskrivning av läkemedel för psykiatriska besvär. Naturligtvis tar han upp ADHD medicinering och menar att detta förskrivs i onödan. Min undran blir då om läkemedlet har förskrivits i onödan, så borde väl patienten inte heller få någon effekt?

Eberhardt tar upp ADHD på flera ställen i sin bok och jag blir inte riktigt klok på vad han menar för här helgarderar han sig verkligen. Han skriver om ADHD under kapitlet ouppfostrad eller sjuk: ”När man har gjort studier på barn med adhd och försökt utröna om det var dåligt föräldraskap som gjorde att mamma och pappa skrek på sina barn, eller om de skrek för att barnen faktiskt inte gick att styra fann man, efter behandlingen av barnen med centralstimulerande medel, att föräldrarna slutade skrika. Något som starkt talar emot dålig uppfostran i den undersökta gruppen. Så är det med en mycket stor andel av de uppmärksamhetsstörda barnen. Att vi behandlar ADHD är alltså utan tvekan positivt för många människor”  
 
              

Sedan går han vidare och kritiserar dagens skola med sin problembaserade inlärning och här har han mitt fulla stöd. Han citerar Harriet Maler i en debattartikel i SVD 27 okt 2010 ”Men sannolikt bidrar dagens skolsystem till att fler barn uppfattas som ofokuserade och att de har svårt att hänga med i undervisningen. Den nuvarande läroplanen har varken beaktat hur barn utvecklas i allmänhet eller vilka skillnader som finns mellan barn.”

                                      
Lite längre fram menar han dock att man måste ifrågasätta om, visserligen uppenbara, koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsproblem alltid beror på ADHD. Eberhardt menar att dessa symptom kan vara ett uttryck för dålig uppfostran och att barnen i dessa fall skulle må bättre av en ”super nanny”.  

Det som blir problematiskt med detta garderande resonemang är att det är föräldrarna som blir ”bovarna i dramat” Hur blev det då med citatet som han använt på första sidan av boken.
”Arv och miljö förhåller sig inte till varandra som hund och katt. Snarare som gin och tonic”.

                               
Det som tyvärr är så typiskt för dagens populärvetenskap är att den är  så inriktad på att den ska vara lättläst så allt djup försvinner. Eberhardt skriver själv att han skriver provocerande böcker och det gör han verkligen. Kärnproblemet med hans böcker är att han tycks utgå ifrån att alla har det som han och att det handlar om människors objektiva lidande och inte så mycket det subjektiva. För egen del är det individens subjektiva lidande som är mitt fokus. Som terapeut fastnar jag lite extra på alla de gånger han nämner och jämför psykoterapeutiska inriktningar och jag måste säga att penseldragen blir lite väl grova och lite anknytningsteori skulle ha suttit fint när han nu ändå var inne på uppfostran så mycket.

                                           
Det intryck jag får av hans böcker är att de är lätt till måttligt moraliserande, med en nedlåtande ton ifrån någon som vet så mycket bättre och kan skilja på vad som är riktiga problem och inte.


Ha det gott och njut av den nalkande våren!

Kram Åsa-Helena 

I området där jag arbetar är många människor arbetslösa och långtidssjukskrivna. Många lever på försörjningsstöd. Eller rättare sagt överlever på försörjningsstöd. Den ersättning man får ifrån försörjningsstödet räcker inte att leva på under någon längre tidsperiod, åtminstone inte om man vill kunna betala sina räkningar. Ofta beskrivs det att det är enkelt att leva på försörjningsstöd.  För egen del unnar jag knappt någon (skulle möjligen vara någon riktigt elak person i så fall) att behöva vara indragen i den obehagliga teknokratiska, byråkratiska karusell som uppbärande av försörjningsstöd innebär. Ständig ovisshet om när ersättningen ska betalas ut, handläggare som är sjuka, bortresta, vabbar, papper som ska lämnas in, elräkningar som är högre än socialbidragsnormen, m.m. Att leva på försörjningsstöd kräver styrka. Många av mina patienter eller snarast så gott som samtliga patienter jag träffar som kurator, har indikation på att få Fysisk Aktivitet på Recept. Frågan är bara vad de ska göra med detta recept när de inte ens kan få ett busskort av försörjningsstödet. Än mindre kan man få ett träningskort.

Min fråga blir hur det kan vara möjligt att staten utan att blinka med miljardbelopp subventionerar läkemedel som ofta inte har en tiondel av effekten man får ifrån fysisk aktivitet, men inte med en krona kan subventionera detta hälsopiller? Jag tycker att detta är upprörande! En del personer hävdar att det är upp till var och en att sköta sin egenvård där motionen ska ingå. Men vilket blir alternativet? Jo att det går alldeles utmärkt att skriva ut subventionerade läkemedel till soffpotatisarna som många gånger varken skulle ha behövt blodfettsänkare, blodtryckssänkare eller diabetesmedicinering. Kanske skulle de inte heller ha behövt värkmedicin eller antidepressiva. Trots att det finns massor av uträkningar som visar på stora vinster i reda pengar och i ökad hälsa, såväl självupplevd som uppmätt i medicinska hälsovariabler så kan man alltså inte subventionera detta. Ynkligt!
Många hälsningar Åsa-helena

Sverige är ett i mångt och mycket fantastiskt land men tyvärr finns här också en enorm feghet eller kanske är rädsla ett riktigare ord. Den rädslan kommer sig enligt mig av att vår åsiktsfrihet är ganska kringskuren. Det borde vara en självklarhet att var och en ska få uttrycka sina åsikter så länge man inte bryter mot lagen. Men så är det ju inte. Människor felciteras och döms för sina uttalanden som ofta bara är fragmentariskt återgivna. Med vår nya digitala värld kan allt vi uttrycker med dessa medier lätt spåras och läggas oss till last långt, långt senare. Den kan givetvis också hjälpa till att sprida desinformation och i vårt starka mediebrus vinner den som skriker högst och har det lättillgängligaste budskapet, samt givetvis goda kunskaper om webbpublicering



Därför blir det så särskilt hjältemodigt att polisen Gustaf Engström gick ut i DN och menade att stadens nolltoleranspolicy mot graffiti är estetisk censur. http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/polis-nolltolerans-mot-graffiti-ar-estetisk-censu Just att Engström är polis gör hans uttalande extra hedervärt, för han riskerar mer obehag. Detta ifrån en yrkeskår som har en hel del att jobba med när det gäller kåranda och vi-och-dom-tänk, vilket också snart visade sig vara riktigt.  Den ansvarige vid Stockholmspolisens klottergrupp, polisbefäl Jonas Elling skickade mail till kollegor och andra och kallade Engström för rötägg. Se http://www.dn.se/sthlm/polischef-kan-ha-manipulerat-mejl Han försökte sedan, när det hela uppdagades, att ta bort formuleringen ur mailet innan det lämnades ut. Han är nu polisanmäld.

Nåväl det finns ju fler betydligt värre händelser bara under år 2011. Ta bara att Art of the streets – rikssteaterns kulturevenemang inte fick annonsera med hänsyn till denna klotterpolicy.  Claes Thunblad från trafikkontoret i Stockholms stad vägrar debattera klotterpolicyn och tycker dessutom att en laglig klottervägg ska rivas. Gatukonstvandringsguiden Tobias Barenthin Lindblad sparkades av Stockholms kulturförvaltning efter att han har begärt att JK prövar stadens klotterpolicy. Stadsmuseet ansåg 2008 att den underbara graffitimålningen Fascinate skulle bevaras men ändå motsätter sig stadsbyggnadsnämnden sig detta med hänvisning till policyn.  Går vi tillbaka fem år så har vi förbud mot att kulturskolorna hade graffitikurser, man tog bort en graffitimålning inne vid ett café på en gymnasieskola, man vräkte graffitiutställningar och man stoppade tidningen UP Underground Productions ifrån att säljas på kulturhusets evenemang Distro.

Jag blir så förbannad när jag tänker på denna rent ut sagt vidriga censur och detta översitteri som verkligen inte borde få förekomma i en demokrati. Det enda nolltoleransen föder är ännu mera hat mot det etablissemang som mycket av graffitikulturen gör upp med. Graffitimålare eller writers som de kallas är en mycket heterogen grupp och även hur och vad de målar. Och var de målar. Att dra alla över en kam och straffa alla för att några målar olagligt är ju lika sjukt som att förbjuda all fotboll för att vissa huliganer slåss och förstör. Det denna policy också för med sig är att det blir mer slarviga målningar eftersom vaktbolagen CSG med flera vakar som hökar över writers som om de vore samhället värsta våldsverkare. Ett väldigt stort antal klottersanerare pumpar ut mängder med kemikalier och tjänar grova pengar på att sanera linjeväggar, brofästen och annan tjusig upplyftande gråbetong nattetid.

Detta är ju inte det värsta utan det är konsekvenserna av kriminaliseringen. Nämligen stigmatisering av såväl unga som deras föräldrar. Allvarligt talat har vi inte lite värre problem i vårt samhälle än klotter? Vårt rättssamhälle är i gungning och människor vågar inte längre polisanmäla brott. Polisen uppklarningsprocent blir allt lägre och allmänhetens tilltro till vår poliskår tycks också bli allt lägre se bara artikeln i Metro häromdagen -1465 poliser anmälda för brott i samband med ingripanden men bara 23 åtalades. Det tycker jag är viktigt om något.

Nåväl, i och med att gatukonstnären Banksy började uppmärksammas blev det helt plötsligt lite annat ljud i skällan, för nu kunde det finnas pengar i grejerna och då blev det helt plötsligt mer rumsrent. (Äcklig dubbelmoral är vad jag tycker att det är). För inte så länge sedan hölls en graffitiutställning som bevistades av en del kostymnissar som nu ville köpa konst. Nu börjar fler och fler röster även ifrån politikerhåll höjas om att policyn bör omprövas. Äntligen. Nu återstår det bara att man fattar att det behövs lagliga väggar, för det finns många som vill måla och vi är många som vill se snygga genomarbetade målningar.

Åsa-Helena 

När året närmar sig sitt slut har jag äntligen fått lite välbehövlig ledighet och kan hämta andan en smula. Jag ser tillbaka på ett händelserikt år och tänker med tacksamhet på hur mycket nytt jag har lärt mig. Jag åkte ju med min familj till Thailand i augusti och passade denna gång på att träna thaiboxning där. Det var en helt ny värld som öppnades för mig och jag blev alldeles förälskad i sporten. Väl hemma i Sverige började jag att träna i en klubb i Stockholm och tog också privatlektioner. Samma höst började jag också min så hett efterlängtade legitimationsutbildning i psykoterapi som visade sig vara en riktig lyckträff. Det finns ju så många olika inriktningar men just denna är integrativ och visade sig passa min filosofi som hand i handske. 
 

Många har säkert noterat de stora motsättningar som har rått mellan kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (vilket för övrigt är ganska unikt för Sverige eftersom de olika inriktningarna har fungerat sida vid sida i andra länder). På min utbildning finns nästan alla inriktningar representerade bland deltagarna vilket givetvis är oerhört berikande. Jag har fått lära mig om den psykodynamiska inriktningen och jag märker ju (nästan lite skamset) hur mycket kognitiv psykoterapi har hämtat därifrån. Kanske är det dumt att ens uttrycka sig så eftersom kognitiv psykoterapi utvecklades av Aron Beck som hade psykodynamisk utbildning. Klart är i vart fall att det finns stora synergieffekter i att få en helhet i den psykoterapeutiska skolningen. Målet för utbildningen är att vi terapeuter ska bli skickliga i att möta våra klienter och därmed kunna välja rätt metod för just den klient vi har framför oss. Spännande och mycket utmanande.

På samma sätt tänker jag med träningen. Jag vill möta mina klienter där de är i livet och jag vill ge dem en träning som passar deras målsättning och deras förutsättningar. För mig börjar alltid träningen med det funktionella. Kan man inte ta sig upp ifrån golvet eller knyta skorna så är det faktiskt inte enligt mig lämpligt att börja fokusera på tung styrketräning, utan det funktionella. Varför? För att dessa rörelseinskränkningar och muskelsvagheter på sikt leder till skador. För mig är det viktigt att mina klienter får de viktiga delarna i träningen nämligen: kondition, rörlighet och styrka. Man skulle kunna lägga till funktionell styrka och uthållighet men detta innefattar jag i de tre.

Klättring. Ytterst funktionellt...

För egen personlig del märkte jag denna höst hur fel det kan bli om man själv är lite mentalt utmattad och tränar för en tränare som för perfektionistisk och inte inser att man är nybörjare som dessutom hemskt gärna vill vara tillags. Jag var utarbetad och behövde träning med ett flow där jag fick vara i min bubbla och låta kroppen successivt anpassa sig till de nya kraven. Men istället blev det väldigt mycket ord och teknik och A4 blad med övningar att träna hemma. Träningen gav ingen positiv eftereffekt utan jag gick hem och kände mig nedstämd, tröt, ännu mer stressad och ganska värdelös. Ganska viktiga varningssignaler. Det här tycker jag illustrerar att en mycket skicklig tränare kan missa hur klientens liv ser ut och därmed missa hela målsättningen också. Det bör dock tilläggas att jag fick med mig flera nya bra övningar och tankar kring träning, därav en del MAQ (Muscle Action Quality) övningar som jag även kör med mina klienter.

Jag talade nyligen med en tränarkollega om fördelarna med att ha fått livserfarenhet och distans till träningen. Det är ganska underbart att kunna känna att jag har kommit långt ifrån den tjugoåriga tjej som tränade frenetiskt på Skip gym i Stockholm, hade massor av muskler och led av ätstörningar och var konstant missnöjd med sin kropp. Det är befriande att läsa professor Paul Gilberts konstaterande i boken Compassion focused therapy: ”In that study, we found that emotions of contentment and safeness were more strongly associated with lower depression, anxiety and stress, than were positive emotions of excitement or feeling energized.”

Det tål att tänka på!

God fortsättning!

Kram Åsa-Helena

Har haft en jättehärlig dag efter flera tråkiga jobbiga dagar, där jag mest har känt mig stressad och olustig, så det var välkommet.
Morgonen började med ett härligt spinningpass där jag lade fokus på uthållighet idag. Jag hoppas att mina deltagare också tyckte att det kändes bra. När jag nu kommer in på spinningen kan jag inte låta bli att tänka på alla dumma oigenomtänkta riktlinjer som kommer ut inom gruppträningen med jämna mellanrum. En ny sak man presenterade på ett konvent häromsistens (nämner inga namn platser eller liknande för att skydda de inblandade) så var det att man inte fick cykla stående på grepp två. Nä för det fanns tydligen deltagare som svankade med ryggen när de gjorde denna övning!... Och detta kunde alltså inte instruktören justera hos deltagarna om så var fallet?

Nåja jag kontrar med en intressant fallstudie med titeln: Cykling på elitnivå kan ge arteriell insufficiens. Specialistläkarna Francis Rezk och Christer Drott beskriver ett fall med en cyklist som drabbats av s.k. knickbildning av arteria iliaca som är ett stort blodkärl som passerar höftböjaren. Detta medför att blodförsörjningen till benen blir kraftigt försämrad. Denna företeelse finns rapporterad hos ett 200-tal cyklister såväl elitåkare som motionärer. Orsaken anses bero på att man sitter med höftleden kraftigt flekterad när man cyklar. Mot bakgrund av detta vore det tvärtom vara mycket välmotiverat att använda en stående position på grepp två för att sträcka upp och underlätta blodgenomströmningen i arteria iliaca.


Älskade spinning

Nåväl efter den sköna spinningen hade jag lite personlig träning med en klient och fick sen hur lyxigt som helst skjuts av Svenne till skolan där vi idag gick igenom Affektfobiterapi. Jättespännande och lärorikt och vi hade en väldigt stimulerande föreläsare som verkligen fångade vårt intresse. Just skam har hon forskat om och det är verkligen en spännande affekt. Skammen kan få oss att såväl bli aggressiva och utåtagerande men också att vända allt inåt och bli osynliga och eftergivna. Skammen kan också göra att vi anklagar oss själva och i vissa fall också skadar oss själva. Många mobbare på skolor och arbetsplatser använder skammen som redskap för att trycka ned andra men har inte sällan själva ”skamskador”.  Detta kan kanske inte vara en tröst för er som har råkat ut för mobbare av den här typen, men det kan åtminstone ge en förklaring. Mobbarna själva inser eller törs sällan erkänna för sig själva att det är det här det handlar om. Barn som söker tröst hos stöd hos sina föräldrar och möts av en avvisande attityd när de visar sig behövande utvecklar ofta en otrygg anknytning med ”skamskador”.  

Nåja efter denna spännande skoldag bar det iväg till thaiboxningslokalen och jag körde med på nybörjarpasset där. Det var jättekul och jag körde med en mycket trevlig kille som pushade och kom med konstruktiv kritik och positiv feedback.


Efter det bar det av till favoritfiket Rittan med Svenne för en latte och en macka.  Ja, en bättre dag får man nog inte tror jag.

Ha det så gott så hörs vi!

Kram Åsa-Helena

Den stora favoriten bland mina styrketräningsböcker är Frédérik Delavier. Boken Styrketräning- en anatomisk guide är helt fantastisk och jag kan rekommendera denna varmt. När jag fick se att samme författare tillsammans med (Michael Gundill) hade gett ut en bok om hemträning så beställde jag denna genast. Tyvärr är inte den här bokens upplägg lika pedagogiskt och lättöverskådligt. Dock finns det en hel del matnyttigt och informativt men jag fastnar i att man strävar så hårt efter att bevisa sin tes om att hemträning är det bästa. 
 
Man driver tesen att hemträning är mycket mer effektivt och motiverande än gymträning och argumenterar på ett sätt som jag inte kan låta bli att dra på smilbanden åt. Så här skriver man under rubriken Det mest effektiva är att träna hemma:  "Omgivningen inbjuder till hård träning. Visserligen kan det vara trevligare att träna på ett gym än hemma, men en trevlig omgivning gör knappast träningen mer effektiv. Det kan ofta vara precis tvärtom. Många som går på gym är egentligen inte där främst för träningens skull. De fördriver tid där eller går dit för att umgås. De som tränar seriöst ses som utbölingar där!" Vidare skriver man: " Resultaten är viktigast. Styrketräning är mer än ett tidsfördriv, det är något som ska göras seriöst och inte tas lättvindigt på. Man tränar för att nå resultat, inte som förströelse. Men tyvärr är det just den här typen av seriösa medlemmar som gymmen försöker undvika. På gymmen framhåller man de lekfulla sidorna av träningen på bekostnad av effektiviteten. det är därför dessa gym också hellre satsar på utrustning som är flashig än som är bra."  

Jojo man anar en stark luthersk anda. Ve och fasa om man skulle ha roligt när man tränar eller rent av umgås på köpet. Hemska tanke! Nej låt oss låsa in oss var för sig och träna på med våra hemträningsprylar. Varför ska man sitta bekvämt och köra bicepscurls med en z-stång på gymmet när man kan använda en hantel som man obekvämt greppar på utsidorna och sitter med på en köksstol med handlederna helt krökta och gör precis samma sak?.....  



Ha det gott! Åsa-Helena

Vi har säkert alla stött på negativa människor som kanske både har varit bittra och negativa och kanske också missunnsamma. Vi kanske rent utav har varit sådana själva stundtals, handen på hjärtat?  Att vara ledsen är nästan tabu att tala om. (Kanske det är därför personliga bloggar läses av så många d.v.s  bloggar där bloggaren vågar berätta om sitt dåliga mående och bekymmer?)

Men att vara lite sur och grinig och bitter är liksom lite lättare för då är man ju inte lika svag…
Som kurator och kognitiv terapeut möter jag många människor i kris som berättar om hur jobbigt det är att hela tiden behöva hålla uppe den glada fasaden och utstråla positivism fast att man mår hur dåligt som helst inombords. Ofta pyser depressionen ut i form av ilska och irritation.

Det finns en fara med alla dessa coacher som förordar positivt tänkande för det är att se på frågan på ett oerhört ytligt sätt och det är varken rättvist eller särskilt humanistiskt. Det krävs ingen rymdforskare för att räkna ut att man mår bättre psykiskt om man tänker positivt. Det som är det svåra och viktiga att få reda på är ju vad som ligger bakom negativa, depressiva och kanske bittra tankar. Kanske har man livsscheman med obevekliga normer som man inte klarar att leva upp till? Kanske har man livsscheman som säger att man är ensam och därför behöver massor av bekräftelse ifrån andra för att känna att man duger och inte är ensam. Kanske lider man i det tysta av att någon anhörig missbrukar, är sjuk eller bara mår dåligt över att livet inte blev som man hade tänkt sig. Att glättigt förespråka positivt tänkande är för mig som att börja bygga ett hus från taket.

Kram Åsa-Helena

 

Det finns en sak som retar upp mig ordentligt och det är att vi fortfarande på 2011 tror på något så urbota dumt som att kvinnor har en hinna som heter mödomshinnan. Den här myten har ställt till med så mycket elände och grundar sig bara på gammalt äckligt patriarkaliskt tänk och borde verkligen bara raderas ut. Att det fortfarande finns läkare som inte har civilkurage nog att förklara för sina patienter och allmänhet att detta är en myt och kommer ifrån religiösa och kulturella föreställningar och inte har något med verkligheten att göra, är riktigt sorgligt. Fattar de inte att de hjälper till att sprida en taskig kvinnosyn som inte borde höra hemma i ett samhälle som Sverige som säger sig vilja vara jämställt.

Se filmen Myten om mödomshinnan och bli förbannad och hjälp till att döda den här äckliga myten en gång för alla.
http://urplay.se/161351

Läs artiklar: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/asapetersen/article11473534.ab

http://www.dn.se/nyheter/myten-om-modomshinnan-ar-seglivad

Kram Åsa-Helena