Friskfaktorer och Formsnack

Det är med en viss tillfredsställelse jag idag konstaterar att läkemedlet Reductil dras in.
Jag har tidigare skrivit om hur jag ogillar att läkemedel smygs in i den offentliga sjukvården via patientföreningar och liknande. Detta läkemedel är ett utmärkt exempel på hur man från läkemedelstillverkarnas sida har lyckats att få med sitt läkemedel som "ett led i en livsstilsförändring", trots blygsamma resultat och inte ordentligt utredda risker. Man marknadsförde på senare tid preparatet som en motivationsfaktor för att inleda och fortsätta arbetet med viktnedgång. Som personlig tränare, kostrådgivare och kognitiv terapeut har jag ifrågasatt detta vid ett flertal tillfällen. Att blanda in viktminskningsläkemedel i arbetet för en livsstilsförändring känns helt enkelt fel eftersom det viktigaste i detta är att få klienterna att känna att de är de själva som har makten att förändra. Denna åsikt har inte varit uppskattad ifrån ivrare av detta preparat kan jag tillägga. Och tacka för de när det är deras sponsor jag är kritisk emot!  Jag ska inte gå in i några detaljer och vrida om kniven i såren, men låt mig bara lugnt konstatera att det var fler som kom fram till samma slutsats som jag.

Den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA rekommenderar nu att marknadsföringstillståndet för antiobesitasmedel som innehåller sibutramin, i Sverige Reductil, dras in. Nyttan är inte större än riskerna, enligt EMA den 21 januari. Läkare ska inte längre skriva ut läkemedel med sibutramin, patienter bör boka tid hos sin läkare för att diskutera alternativa viktminskningsmetoder. Apotek bör inte längre expediera recept på Reductil och andra läkemedel som innehåller sibutramin. Motsvarande rekommendation utfärdades av Läkemedelsverket den 21 januari.

Beslutet togs efter att EMA värderat en ny studie, SCOUT (Sibutramine cardiovascular outcome trial), som visar en ökad risk för kardiovaskulära händelser efter användning av sibutramin jämfört med placebo.


Fiskolja- De enda "piller" jag rekommenderar. Högpotenta och biverkningsfria.

Vänliga hälsningar
Åsa-Helena

Ett hjärteämne för mig har sedan många år tillbaka varit viktproblematik, och det är med bestörtning jag nu ser hur behandlingen av fetma utvecklas. Det är så märkligt att konstatera att fetmabehandling inte behöver följa en utarbetad behandlingstrappa, utan numera ställer man upp en fast BMI-gräns. Exempelvis BMI 30 för att komma till en övervikts/hälsoenhet och BMI-40 för överviktskirurgi. Man får ingen hjälp med ett BMI på 29!

Man skulle ju kunna tro att en person som ska gå igenom överviktskirurgi, något som verkligen få betraktas som den verkliga "storsläggan", först får gå igenom en behandlingstrappa där man ser över individens livssituation och psykiska mående i övrigt. Sen borde ju givetvis fysisk aktivitet på recept förskrivas och även ett möte med en dietist bokas.  Men icke så är det inte alls. Fetma är tydligen en helt annan fråga där man numera har gjort problematiken till en helt medicinsk fråga. Eftersom den enda lösning läkarvetenskapen har är kniven, så ökar nu fetmakirurgin lavinartat. Man talar mycket tyst om de komplikationer som kan tillstöta och de biverkningar man ändå får kalla det faktum att personerna inte kan äta på ett normalt sätt efter kirurgin. Man talar inte heller om hur många operationer som får göras om p.g.a. att patienten har överätit till den grad att kirurgin har blivit verkningslös.  

Man bortser ifrån det faktum att många med kraftig obesitas faktiskt lider av en ätstörning. Istället opererar man och konstaterar att problemet sen är "löst". Man går nu ut hårt med formuleringar om att överviktskirurgi är den "enda verksamma metoden för en bestående viktnedgång". Men hallå!! Alla som har lyckats gå ned i vikt i vikt på icke kirurgisk väg då? De finns faktiskt! Det här är rent ohederlig marknadsföring man bedriver och konstigt nog är det tydligen ingen som reagerar på den.

Det obehagliga är att nu man tullar på BMI-gränserna och de sänks nu stadigt och det är inte ovanligt med en gräns på 35 i BMI och dessutom opererar man nu allt yngre personer. Jag som arbetar i primärvården mötte helt nyligen en 16 årig flicka som berättade att hennes jämnåriga kamrat nu hade opererats och nu ville även patienten bli opererad. Hon redogjorde för rent livsfarliga levnadsvanor, men hävdade ändå att hon hade försökt allt. Är det verkligen etiskt att operera en person i så ung ålder som inte har grundläggande förståelse för en hälsosam livsstil? Operationen kan ju aldrig göras ogjord.

Nu är det dags att vi börjar ta krafttag för att se obesitas som ett i lika hög grad psykiatriskt problem och inte ett problem som helt ska behandlas av medicinen.  Självklart ska vi rädda liv. Men det vore väl rimligt att utarbeta en behandlingstrappa? Självklart ska vi inte låta folk dö bara för att vi till varje pris ska genomföra vår behandlingstrappa, men någonstans har problematiken hunnit utvecklats och det är där man ska börja. Som jag skrev tidigare så är ju vårdkorven fet på mitten. Man lägger inte resurser på unga och gamla och på preventivt arbete utan man sätter in storsläggan vid redan fullt utvecklad sjukdom och detta gäller även kriminalitet och missbruk.

Nu låter det kanske som om mina önskemål är utopiska, men det är egentligen hemskt enkelt. Det krävs inte mer än information om att man på terapeutisk väg kan arbeta med viktproblem och att man sedan som läkare remitterar sin pat. till kurator med KPT/KBT kompetens. Och kostnaden? Om man jämför med en gastricbypass operation som kostar ca 65000 kr så är kostnaden för terapi inte ens en tredjedel. Självklart är detta ett tufft arbete och patienten får verkligen jobba med sig själv och sin problematik, men å andra sidan så brukar synergieffekterna av att ha utvecklats som person och att ha lärt sig att göra medvetna val som är förankrade i en självkänsla som inte längre är villkorad vara väl värt mödan. Det känns också som ett betydligt mer respektfullt och etiskt sätt att bemöta människor på.

"Det är inte så enkelt. Övervikt och fetma är ett av de allvarligaste hälsoproblemen i vårt samhälle. Hälften av alla män och en tredjedel av alla kvinnor är överviktiga. Omkring var tionde uppfyller dessutom kriterierna för fetma.
För dem är det inte "bara äta mindre och minska på kalorierna". De är människor, inte termodynamiska maskiner.

Om en diet med den ena eller andra inriktningen kan hjälpa överviktiga människor att minska i vikt, så är det värdefullt. De får bättre hälsa, till och med om de bara går ner fyra kilo.

Tyvärr är bantningsbranschen helt förmörkad av fanatiker som hejar på den ena eller andra dieten. Några drivs av sina kommersiella intressen, andra är bara religiöst övertygade om att pyttelite fett eller jättemycket fett är enda rätta vägen.

Nu kan vi en gång för alla slå fast att de har fel allihop. Eller vi kan vara hyggliga och säga att alla har rätt. Bantningsdieter fungerar, om man håller dem.

Det gäller dieter med väldigt lite fett, som bland annat den svenska sjukvården och Viktväktarna tidigare har propagerat för. Men det gäller i precis lika hög grad dieter med mycket fett."

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/alla-fick-ratt-om-bantning-1.810649