Friskfaktorer och Formsnack

Jag har nu läst Eberharts böcker I trygghetsnarkomanernas land, Ingen tar skit i de lättkränktas land och nu sist Normalt - från vansinnesdåd till vardagspsykoser och jag känner att jag bara måste få kommentera dem.

Eberharts första bok tyckte jag var underhållande och en intressant vinkling i ungefär hälften av boken.  Efter det blev den lite tjatig och krystad och ja det må vara fånigt med cykelhjälm men det var inte så kul att hamna på akuten med halva ansiktet sönderslaget heller. Och konstatera att jag INTE hade haft hjälm…


Mycket stiligt...

Nåja åter till boken. Klar var en stark underton av vikten av det egna ansvaret och att svensken mer eller mindre har blivit bortklemad av samhället och inte lärt sig att ta eget ansvar. Det ankom alltså på samhället att skydda medborgarna ifrån sådant som de enligt Eberhart själva borde kunna hantera. Ok, det kan säkert ligga något i det i vissa fall och inte göra det i väldigt många fall. Tror jag…

Sedan läste jag boken Ingen tar skit i de lättkränktas land och blev ganska förvirrad.  I förtexten står det att mycket i hans bok bygger på resonemang av Steven Pinker som är en kanadensisk-amerikansk psykologiprofessor vid Harvard University med stark koppling till evolutionär psykologi se föresläsning på TED:  http://www.ted.com/talks/steven_pinker_on_the_myth_of_violence.html.

Under de första sidorna kritiserar Eberhart glidningen i diagnosen PTSD som tydligen har givits patienter ganska lättvindigt. Om det är på det viset kan jag bara instämma och beklaga att yrkesgrupper ”med rätt att ställa diagnos” kan vara så okunniga eftersom PTSD är ett mycket allvarligt tillstånd med väldigt tydliga handikappande symptom. Därefter kritiserar han behaviorismen d.v.s den inriktningen som menade att det mesta handlade om betingning och det lilla barnet bara var ett oskrivet blad, enligt Eberhardt. Ja tack och lov för det.

Sen går han vidare och raljerar över att folk borde sluta älta och sluta klaga på att bostadsbidraget är för lågt eller på att statssekreterare Lars Danielsson förmodligen inte var på jobbet när det var naturkatastrof i Asien. Det här gör mig riktigt förbannad faktiskt.
Nä det går an att sitta och tycka att bostadsbidraget är ett obetydligt problem när man är överläkare, men han tycks inte för ett ögonblick ha satt sig in i hur viktigt detta är för en ensamstående trebarnsmamma med skitlön. Det är enbart arrogant enligt mig. När det gäller Tsunamikatastrofen och avsaknaden av samordning och initiativförmåga ifrån de svenska myndigheterna, så verkar inte Eberhardt fatta vilka konsekvenser detta fick för de drabbade svenskarna.

De medicinska konsekvenserna av att människor hann få svåra infektioner och men för livet är tydliga, men också känslan av att myndigheterna fullständigt tycktes strunta i dem. Italienarna ställde kort och konsist in några passagerarflyg och bistod sina landsmän omgående. Tror inte Eberhardt att detta hade någon betydelse för hur de drabbade senare kunde bearbeta sina trauman? För egen del måste det vara helvetet på jorden att skadad sitta och vänta timme efter timme i flera dagar och kanske ha mist några anhöriga. För egen del skulle jag i alla fall ha känt mig betydligt bättre om jag vetat att man gjort sitt bästa ifrån myndighetshåll för att bistå och minimera omfattningen av traumat. 

                              

Sen skriver han väldigt motsägelsefullt om att man i vissa fall borde bli arg och reagera och konfrontera. När då?Vidare beskriver han i perspektivet hur mycket sämre folk hade det förr och att dessa människor sannolikt inte skulle ha känt sig kränkta för sådant som dagens människor känner sig kränkta över. Nä det är kanske inte så konstigt!? 

Boken tar också upp kritik mot dagens straffsatser och att hämndtanken har hamnat så i skymundan. Vi har blivit så snälla mot dem som beter sig som vilddjur och psykopatiska kräk att de kan utnyttja systemet hur länge som helst. Detta medför enligt Eberhardt att vi inte längre kan skilja på en kränkning och ett mindre obehag… Så detta tolkar jag som att hårdare straff borde införas.

Han kritiserar också psykoanalysen som har gjort till dogm att älta oförätter och menar att detta i hög grad har präglat vårt samhälle. Kort och gott så är budskapet att folk ska bita ihop och hålla käft, inse att livet inte är rättvist och se livet ifrån den ljusa sidan. Det sistnämnda med hänsyftning till att han citerar texten ifrån Monty Pyhongängets film Ett herrans liv.

                                       
                                             Bit ihop. Håll käft. Och tänk positivt...


I boken Normal. Från vansinnesdåd till vardagspsykoser skriver författaren om vem som är psykiatriskt frisk eller sjuk. Boken går igenom DSM-IV diagnoser med en rasande fart och är givetvis skrivet för en icke initierad allmänhet, men tyvärr kan jag inte tycka att han lyckas i sitt värv som folkbildare. I vissa avsnitt tar han upp behandlingsmetoder och andra inte. När det gäller sjukliga samlare så kunde han lika gärna ha hoppat över detta. Han beskriver an dam som hade samlat sin fina lägenhet full med saker, men han fortsätter inte och förklarar fenomenet och inte heller hur man behandlar detta
 

Eberhardt tycker att en vision om nolltolerans mot självmord är kontraproduktiv och där håller jag med honom fullständigt. En sådan vision medför bara att patienter blir ”heta potatisar” som ingen vill ta ansvar för. Hur många patienter har vi inte inom det psykosociala området som uttrycker livsleda av dem finns det en betydligt mindre grupp som uttrycker suicidplaner och det är dessa man remitterar till specialistpsykiatrin. Väl där är det inte alls säkert att de får/vill/behöver stanna. Att tänka sig att man ska låsa in alla människor som lider av suicidtankar är lika osmakligt som orimligt. Givetvis bör det vara allas vår strävan att minimera självmord så långt vi bara kan, men det är en helt annat sak.


Under avsnittet autismspektrumstörningar tar författaren upp lasermannen!!? Detta är en smula obegripligt,  för mig veterligt är han inte diagnosticerad utan ansågs lida av en antisocial personlighetsstörning. När Eberhardt sedan går in på autism så nämner han filmen Rainman och Dustin Hoffman som studerade den autistiske Kim Peek inför filmen. Peek lider av Savants syndrom (tidigare kallat idiot savant) vilket är ett förhållandevis ovanligt syndrom och inte väldigt typiskt för autism. Han går vidare och beskriver Anders en typisk asperger patient utan att förklara att det faktiskt inte finns någon ”typisk aspergerpatient”.  De som har läst lite neuropsykiatri vet att blanddiagnoser är vanliga och de individuella skillnaderna är så stora att det helt enkelt inte finns någon typisk ”Aspergare”. Diagnosen kommer också att tas bort helt i DSM-VI och sortera under autismspektrumstörning.  Eberhardts resonerar om huruvida personer med Asperger syndrom skulle anses farligare än genomsnittet och detta tycker han är tveksamt. Hade han varit lite mer påläst så skulle han kunnat svara ganska klart nej på detta. Han skriver dock: ” Det är många ensamma mördare som i media beskrivs som Aspergerpatienter. Detta är orättvist för de stackare som lider av störningen.”   Han beskriver dem som stackare!!? Hur förmäten får man bli?

                                     

Han skriver att det sker en onödig förskrivning av läkemedel för psykiatriska besvär. Naturligtvis tar han upp ADHD medicinering och menar att detta förskrivs i onödan. Min undran blir då om läkemedlet har förskrivits i onödan, så borde väl patienten inte heller få någon effekt?

Eberhardt tar upp ADHD på flera ställen i sin bok och jag blir inte riktigt klok på vad han menar för här helgarderar han sig verkligen. Han skriver om ADHD under kapitlet ouppfostrad eller sjuk: ”När man har gjort studier på barn med adhd och försökt utröna om det var dåligt föräldraskap som gjorde att mamma och pappa skrek på sina barn, eller om de skrek för att barnen faktiskt inte gick att styra fann man, efter behandlingen av barnen med centralstimulerande medel, att föräldrarna slutade skrika. Något som starkt talar emot dålig uppfostran i den undersökta gruppen. Så är det med en mycket stor andel av de uppmärksamhetsstörda barnen. Att vi behandlar ADHD är alltså utan tvekan positivt för många människor”  
 
              

Sedan går han vidare och kritiserar dagens skola med sin problembaserade inlärning och här har han mitt fulla stöd. Han citerar Harriet Maler i en debattartikel i SVD 27 okt 2010 ”Men sannolikt bidrar dagens skolsystem till att fler barn uppfattas som ofokuserade och att de har svårt att hänga med i undervisningen. Den nuvarande läroplanen har varken beaktat hur barn utvecklas i allmänhet eller vilka skillnader som finns mellan barn.”

                                      
Lite längre fram menar han dock att man måste ifrågasätta om, visserligen uppenbara, koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsproblem alltid beror på ADHD. Eberhardt menar att dessa symptom kan vara ett uttryck för dålig uppfostran och att barnen i dessa fall skulle må bättre av en ”super nanny”.  

Det som blir problematiskt med detta garderande resonemang är att det är föräldrarna som blir ”bovarna i dramat” Hur blev det då med citatet som han använt på första sidan av boken.
”Arv och miljö förhåller sig inte till varandra som hund och katt. Snarare som gin och tonic”.

                               
Det som tyvärr är så typiskt för dagens populärvetenskap är att den är  så inriktad på att den ska vara lättläst så allt djup försvinner. Eberhardt skriver själv att han skriver provocerande böcker och det gör han verkligen. Kärnproblemet med hans böcker är att han tycks utgå ifrån att alla har det som han och att det handlar om människors objektiva lidande och inte så mycket det subjektiva. För egen del är det individens subjektiva lidande som är mitt fokus. Som terapeut fastnar jag lite extra på alla de gånger han nämner och jämför psykoterapeutiska inriktningar och jag måste säga att penseldragen blir lite väl grova och lite anknytningsteori skulle ha suttit fint när han nu ändå var inne på uppfostran så mycket.

                                           
Det intryck jag får av hans böcker är att de är lätt till måttligt moraliserande, med en nedlåtande ton ifrån någon som vet så mycket bättre och kan skilja på vad som är riktiga problem och inte.


Ha det gott och njut av den nalkande våren!

Kram Åsa-Helena 

I området där jag arbetar är många människor arbetslösa och långtidssjukskrivna. Många lever på försörjningsstöd. Eller rättare sagt överlever på försörjningsstöd. Den ersättning man får ifrån försörjningsstödet räcker inte att leva på under någon längre tidsperiod, åtminstone inte om man vill kunna betala sina räkningar. Ofta beskrivs det att det är enkelt att leva på försörjningsstöd.  För egen del unnar jag knappt någon (skulle möjligen vara någon riktigt elak person i så fall) att behöva vara indragen i den obehagliga teknokratiska, byråkratiska karusell som uppbärande av försörjningsstöd innebär. Ständig ovisshet om när ersättningen ska betalas ut, handläggare som är sjuka, bortresta, vabbar, papper som ska lämnas in, elräkningar som är högre än socialbidragsnormen, m.m. Att leva på försörjningsstöd kräver styrka. Många av mina patienter eller snarast så gott som samtliga patienter jag träffar som kurator, har indikation på att få Fysisk Aktivitet på Recept. Frågan är bara vad de ska göra med detta recept när de inte ens kan få ett busskort av försörjningsstödet. Än mindre kan man få ett träningskort.

Min fråga blir hur det kan vara möjligt att staten utan att blinka med miljardbelopp subventionerar läkemedel som ofta inte har en tiondel av effekten man får ifrån fysisk aktivitet, men inte med en krona kan subventionera detta hälsopiller? Jag tycker att detta är upprörande! En del personer hävdar att det är upp till var och en att sköta sin egenvård där motionen ska ingå. Men vilket blir alternativet? Jo att det går alldeles utmärkt att skriva ut subventionerade läkemedel till soffpotatisarna som många gånger varken skulle ha behövt blodfettsänkare, blodtryckssänkare eller diabetesmedicinering. Kanske skulle de inte heller ha behövt värkmedicin eller antidepressiva. Trots att det finns massor av uträkningar som visar på stora vinster i reda pengar och i ökad hälsa, såväl självupplevd som uppmätt i medicinska hälsovariabler så kan man alltså inte subventionera detta. Ynkligt!
Många hälsningar Åsa-helena

Sverige är ett i mångt och mycket fantastiskt land men tyvärr finns här också en enorm feghet eller kanske är rädsla ett riktigare ord. Den rädslan kommer sig enligt mig av att vår åsiktsfrihet är ganska kringskuren. Det borde vara en självklarhet att var och en ska få uttrycka sina åsikter så länge man inte bryter mot lagen. Men så är det ju inte. Människor felciteras och döms för sina uttalanden som ofta bara är fragmentariskt återgivna. Med vår nya digitala värld kan allt vi uttrycker med dessa medier lätt spåras och läggas oss till last långt, långt senare. Den kan givetvis också hjälpa till att sprida desinformation och i vårt starka mediebrus vinner den som skriker högst och har det lättillgängligaste budskapet, samt givetvis goda kunskaper om webbpublicering



Därför blir det så särskilt hjältemodigt att polisen Gustaf Engström gick ut i DN och menade att stadens nolltoleranspolicy mot graffiti är estetisk censur. http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/polis-nolltolerans-mot-graffiti-ar-estetisk-censu Just att Engström är polis gör hans uttalande extra hedervärt, för han riskerar mer obehag. Detta ifrån en yrkeskår som har en hel del att jobba med när det gäller kåranda och vi-och-dom-tänk, vilket också snart visade sig vara riktigt.  Den ansvarige vid Stockholmspolisens klottergrupp, polisbefäl Jonas Elling skickade mail till kollegor och andra och kallade Engström för rötägg. Se http://www.dn.se/sthlm/polischef-kan-ha-manipulerat-mejl Han försökte sedan, när det hela uppdagades, att ta bort formuleringen ur mailet innan det lämnades ut. Han är nu polisanmäld.

Nåväl det finns ju fler betydligt värre händelser bara under år 2011. Ta bara att Art of the streets – rikssteaterns kulturevenemang inte fick annonsera med hänsyn till denna klotterpolicy.  Claes Thunblad från trafikkontoret i Stockholms stad vägrar debattera klotterpolicyn och tycker dessutom att en laglig klottervägg ska rivas. Gatukonstvandringsguiden Tobias Barenthin Lindblad sparkades av Stockholms kulturförvaltning efter att han har begärt att JK prövar stadens klotterpolicy. Stadsmuseet ansåg 2008 att den underbara graffitimålningen Fascinate skulle bevaras men ändå motsätter sig stadsbyggnadsnämnden sig detta med hänvisning till policyn.  Går vi tillbaka fem år så har vi förbud mot att kulturskolorna hade graffitikurser, man tog bort en graffitimålning inne vid ett café på en gymnasieskola, man vräkte graffitiutställningar och man stoppade tidningen UP Underground Productions ifrån att säljas på kulturhusets evenemang Distro.

Jag blir så förbannad när jag tänker på denna rent ut sagt vidriga censur och detta översitteri som verkligen inte borde få förekomma i en demokrati. Det enda nolltoleransen föder är ännu mera hat mot det etablissemang som mycket av graffitikulturen gör upp med. Graffitimålare eller writers som de kallas är en mycket heterogen grupp och även hur och vad de målar. Och var de målar. Att dra alla över en kam och straffa alla för att några målar olagligt är ju lika sjukt som att förbjuda all fotboll för att vissa huliganer slåss och förstör. Det denna policy också för med sig är att det blir mer slarviga målningar eftersom vaktbolagen CSG med flera vakar som hökar över writers som om de vore samhället värsta våldsverkare. Ett väldigt stort antal klottersanerare pumpar ut mängder med kemikalier och tjänar grova pengar på att sanera linjeväggar, brofästen och annan tjusig upplyftande gråbetong nattetid.

Detta är ju inte det värsta utan det är konsekvenserna av kriminaliseringen. Nämligen stigmatisering av såväl unga som deras föräldrar. Allvarligt talat har vi inte lite värre problem i vårt samhälle än klotter? Vårt rättssamhälle är i gungning och människor vågar inte längre polisanmäla brott. Polisen uppklarningsprocent blir allt lägre och allmänhetens tilltro till vår poliskår tycks också bli allt lägre se bara artikeln i Metro häromdagen -1465 poliser anmälda för brott i samband med ingripanden men bara 23 åtalades. Det tycker jag är viktigt om något.

Nåväl, i och med att gatukonstnären Banksy började uppmärksammas blev det helt plötsligt lite annat ljud i skällan, för nu kunde det finnas pengar i grejerna och då blev det helt plötsligt mer rumsrent. (Äcklig dubbelmoral är vad jag tycker att det är). För inte så länge sedan hölls en graffitiutställning som bevistades av en del kostymnissar som nu ville köpa konst. Nu börjar fler och fler röster även ifrån politikerhåll höjas om att policyn bör omprövas. Äntligen. Nu återstår det bara att man fattar att det behövs lagliga väggar, för det finns många som vill måla och vi är många som vill se snygga genomarbetade målningar.

Åsa-Helena 

Det finns en sak som retar upp mig ordentligt och det är att vi fortfarande på 2011 tror på något så urbota dumt som att kvinnor har en hinna som heter mödomshinnan. Den här myten har ställt till med så mycket elände och grundar sig bara på gammalt äckligt patriarkaliskt tänk och borde verkligen bara raderas ut. Att det fortfarande finns läkare som inte har civilkurage nog att förklara för sina patienter och allmänhet att detta är en myt och kommer ifrån religiösa och kulturella föreställningar och inte har något med verkligheten att göra, är riktigt sorgligt. Fattar de inte att de hjälper till att sprida en taskig kvinnosyn som inte borde höra hemma i ett samhälle som Sverige som säger sig vilja vara jämställt.

Se filmen Myten om mödomshinnan och bli förbannad och hjälp till att döda den här äckliga myten en gång för alla.
http://urplay.se/161351

Läs artiklar: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/asapetersen/article11473534.ab

http://www.dn.se/nyheter/myten-om-modomshinnan-ar-seglivad

Kram Åsa-Helena

Ibland slås jag över hur okunniga vissa experter tycks vara. Jag ska inte peka ut någon och ägna mig åt pajkastning, men det har vid flera tillfällen påståtts från ”kostexperthåll” att det inte är skadligt att vara hungrig. Efter att ha ägnat många år åt att skaffa mig kunskap om kost, träning och behandling av stört ätbeteende så blir jag faktiskt provocerad av sådana påståenden. Det visar på hur lite man har förstått om hur komplex bakgrunden är till viktproblem och stört ätbeteende.

Ceylan Holago, producent för Riksteaterns gatukonstevent hade låtit 13 st graffitikonstnärer måla 300 olika affischer som skulle sitta uppe på kulturtavlorna runt om i Stockholm fram tills att evenemanget börjar i mitten av Augusti. Detta stoppas nu. Bakom beslutet står enheten mot klotter på Stockholms stads trafikkontor vars chef Claes Thunberg är en av de ansvariga för att deras nolltoleranspolicy efterföljs. Denna innebär att man inte gör någon skillnad på vad som är konst eller skadegörelse och används nu för att stoppa informationen om det förestående evenemanget. Ytterligare ett skäl som anförs är att det tydligen ska ha funnits individer som har klottrat på vägen till  och från tidigare event! Jaha så för att vissa förstör så ska alla drabbas? Då tycker jag att vi ska förbjuda annonsering för alla våra fotbollsevenemang också. Där sker det både skadegörelse och misshandel och enorm nedskräpning och störande buller och trafikkaos i samband med evenemangen!

Holago menar att förbudet är ren censur och visst sjutton är det censur! Det är ju rent skrämmande att våra politiker tillåts förhindra kulturskolor att undervisa i graffitikonst, förhindra lagliga väggar som ett alternativ för olagligt målande och nu också kan förhindra marknadsföring av en konstform. Det är också stötande att såväl politiker som polisen påstår att lagliga graffiti väggar blir upplärningsplatser för graffitimålare som senare målar olagligt. Det stämmer för det första inte och sen är ju retoriken löjeväckande. Vi tillåter såväl filmer som litteratur som innehåller skildringar av våld och brottslighet. Vi tillåter kampsport. Och det med rätta i ett fritt demokratiskt upplyst land som förväntar oss att var och en kan skilja på fantasi och verklighet. Vi tillåter det trots att det finns vissa som går ut och fightas på stan och begår brott. Vi tillåter alkohol, vår högst omhuldade våldsdrog, som i en skrämmande hög utsträckning leder till enorma problem, psykiskt lidande och kostnader. Men ve och fasa för de lagliga graffitiväggarna!

Det är dags att våra politiker inser att graffiti och gatukonst är här för att stanna. Andra länder har insett att nolltoleransen inte fungerade och sätter nu upp lagliga väggar. I och med att Banksy blev megakänd för sin street art så börjar nu kostymnissarna intressera sig för gatukonst och graffiti vilket blev tydligt vid den senaste graffitikonstauktionen i Stockholm. Just att graffitin inte har gett några pengar, utan tvärtom kostat utövarna massor av tid och en massa pengar för färgen, har gjort det så obegripligt för utomstående. Men så fort det börjar kunna ge pengar så blir det helt plötsligt lättare rumsrent. Det tycker jag personligen är ganska stötande. I England råkade man sanera en Banksymålning på en skolgård och nu försöker man förtvivlat återställa denna!

Tågmålning i Barcelona

Sen har vi ju de enorma kostnaderna för saneringen som nolltoleransen kostar. Man ska alltså sanera ALLT och helst så fort som möjligt. Men det här är ju absurt! Man måste inse att det är inte konsten som är fel det är platserna! Målar man på en husvägg eller tåg så tror jag att de flesta tycker att det är skadegörelse. Frågar man istället folk vad de tycker om linjeväggarna d.v.s. de fula betongväggar som ramar in pendeltågsspåren så säger de flesta att de blir glada av de färgglada målningarna. Ja men hur skulle det se ut om det sprang en massa folk på tågspåren och målade! Ja men det gör de ju ändå! Skillnaden är att de kanske hinner se sig för lättare om de inte blir jagade av CSG Commuter System Group (ett vaktbolag) eller polisen. De kommer också kunna måla snyggare målningar om de får stå och jobba med dem. Skulle detta vara lagligt då menar jag? Nej men det skulle kanske inte vara PRIORITERAT. Och det skulle definitivt inte hällas ut tusentals rengöringsmedel för att sanera väggarna. Det är ju för fasen galet! Graffitimålarna bara väntar på att det blir sanerat och då slipper de riskera att någon blir sur för att de spitar (målar över) någon annans målning. Man kan säga att de sätter upp ny ren canvas åt målarna med sin sanering.


Det har forskats en hel del om den ”typiske graffitimålaren” men man har kommit fram till att det rör sig om en ytterst heterogen samling. En del vill inte vara en del av etablissemanget och tycker att alla som fogar sig efter det är ”sell outs”. De lever som outsiders och struntar i såväl lagen som skadestånd. Har man inga pengar så har man inte. Det går inte att lugga en fattig. Det bästa samhället kan göra är att bjuda in – inte knuffa ut.

Därför slår jag ett slag för Art Of the Streets som går av stapeln den 13-14 augusti på Södra Teatern där man också kommer att ha en öppen graffitivägg.
http://www.riksteatern.se/artofthestreets

Lite förklaringar
Graffitimålare eller Writers Använder sig av flera uttryck såsom tags = namnsignatur, throwups = hastiga målningar med ”slarvigt fyll”, målning, piece eller burner = större mer detaljerade målningar. Bombing innebär att man bombar ned platser eller tåg med tags och s.k. waves där man bara sprayar färg i en vågform. Brukar uppfattas som ful meningslös förstörelse av de flesta av oss.

Gatukonst= Street art Är inte detsamma som graffiti. Street art är ofta gjorda med schabloner, afficher, klisterdekaler m.m. Har även innefattat små roliga byggprojekt på oväntade platser. Kända svenska konstnärer är Akay och Klisterpeter som brukar kalla sig Bröderna Barsky. En konstform som betydligt lättare accepteras av allmänheten främst, tror jag själv, för att den så enkelt kan uppfattas och förstås. Banksys uppmärksammade konst är street art.

Läs mer på denna sida:
http://www.gatukonst.se/

Snart är år 2010 till ända och jag har knappt hunnit att blogga något alls, trots att det har varit såå mycket som jag hade velat blogga om. Tiden har tyvärr inte räckt till.

Det första ämnet jag vill ta upp är dock Försäkringskassan. Under året har jag träffat så många människor som har blivit mycket illa behandlade av Försäkringskassan eller rättare sagt det ”Nya systemet”.  (Jag tror säkert att många handläggare också har fått sin psykiska hälsa förstörd av dessa nya regler som de har att rätta sig efter).  Försäkringskassans nya direktiv innebär i korthet att alla personer som har tidsbegränsad sjukersättning försäkras ut. I många fall drabbas personer som inte ville acceptera sjukpension under de mera generösa reglernas tid. De hade nämligen en förhoppning om att kunna återgå i arbete. Dessa personer får idag ångra att de inte utan vidare sa ja tack till förtidspension. 

Vad händer med den som utförsäkras?
Som det är nu hänvisas många till socialtjänstens försörjningsstöd när de utförsäkras. De som har sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning från sjukförsäkringen erbjuds att delta i arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Jag citerar ifrån försäkringskassans hemsida: ”Arbetslivsintroduktionen innebär en koncentrerad utredning och kartläggning av dina förutsättningar och behov av stöd.” Det låter ju bra, men tyvärr finns det andra konsekvenser av att få aktivitetsstöd. Man kan inte få bostadstillägg och man får inte heller ut ersättning ifrån avtalsgruppförsäkring via ex. AFA och liknande. Detta innebär att många hänvisas till försörjningsstöd. Det låter kanske bra för den som inte vet vad detta innebär, men i realiteten så innebär det för alla som har krediter att dessa inte kan betalas. Försörjningsstödet täcker inte låneutgifter. Man blir alltså snart ”kund” hos kronofogden. Har man dessutom bil och är beroende av denna så stöter man på nästa stoppkloss. Har man bil ska man sälja denna innan man får försörjningsstöd.

Utförsäkrad två gånger
Jag har f.n. ett exempel på en patient som har blivit utförsäkrad TVÅ gånger och fått arbetslivsintroduktion TVÅ gånger och trots att man redan har kommit fram till att han saknar arbetsförmåga så utsätts han för detta igen. Den här patienten hade till sist så starka tankar på att ta sitt liv att jag fick remittera honom till specialistpsykiatrin för bedömning. Och det är tyvärr inte det enda fallet jag själv har erfarenhet av i år. I det här fallet var handläggaren själv så upprörd att han saknade ord för hur det kunde bli så här för den stackars patienten.

Det största dilemmat är krocken mellan medicin och juridik
Problemen finns inte hos enskilda myndighetsutövare, även om olämpliga sådana kan strö salt i såren. Problemet är de skrivningar som Försäkringskassan vill ha i läkarutlåtandena. De vill nämligen att det ska stå att individen har varaktigt nedsatt arbetsförmåga för all framtid. Det är här det blir problem. Så enkelt är det ju oftast inte. Inom psykiatrin kan det dessutom få helt förödande konsekvenser för en patient att läsa att läkaren inte ser några utsikter till förbättring hos patienten. Någonsin. Även inom somatiken så är det många åkommor som också är beroende av det komplexa samspelet mellan biologi, psykologi och social situation och att i ljuset av det skriva att någon saknar arbetsförmåga för all framtid är ju ganska vågat i många fall. Dessutom kan det vara negativt för patientens syn på sin framtid. Sen har vi också problemet med att läkaren ska ha kunskap om alla befintliga arbeten på en arbetsmarknad. I en artikel med titeln ”Läkarintyg om bedömning av arbetsförmåga klarar inte alltid rättslig prövning” i denna veckas nr av läkartidningen (2010-12-07 nr 49) skriver Ruth Mannelqvist, docent, universitetslektor, juridiska institutionen, Berndt Karlsson, med dr, överläkare och Bengt Järvholm, professor, överläkare; de båda sistnämnda yrkes- och miljömedicin, institutionen för folkhälsa och klinisk medicin samtliga på Umeå universitet, om problemet med detta. Man avslutar artikeln med en undran: ”Kanske borde lagstiftaren fundera på om inte andra aktörer, t ex Arbetsförmedlingen, kunde bidra med underlag till arbetsförmågebedömningen gentemot den reguljära arbetsmarknaden.”

Slöseri med resurser
Som läget är nu slösar vi bort mängder med resurser genom att läkare måste lägga ned stor tid och möda på intyg och utlåtanden till försäkringskassan. Tänker man på hur många aktörer som är inblandade i varje fall blir man ju nästan mörkrädd. De krångliga reglerna bollar patienterna mellan en rad olika ersättningssystem som alla har karenstider och handläggningstider där patienterna är helt utan ersättning. Sen ska vi inte tala om det lidande patienterna förorsakas genom den oro och ovisshet de får leva i.

Hälsningar Åsa-Helena

Häromdagen fick jag syn på ett företag som erbjöd ”KBT metoder och utbildning inom KBT” och döm om min förvåning när jag upptäcker att den som erbjuder detta inte själv har psykoterapeutisk utbildning inom kognitiv beteendeterapi. KBT är förvisso hett nu och det tycker även aktörerna inom hälsobranschen. Man blir ju dock lite matt när man tänker på alla års studier och alla pengar man har lagt ut för att bli en seriös terapeut med handledning och ansvar inför Socialstyrelsen, när andra aktörer bara sådär lite tjosan hejsan kan erbjuda KBT efter en lite käck kurs. Men ju mindre kunskap man har desto mindre inser man hur komplext det är.

Nu går Folkpartiet ut med att man vill tillgång till legitimerad psykolog för att kunna möta de behov som finns av bedömning, rådgivning, behandling och rehabilitering i primärvården. Det är positivt att de vill öka satsningen på att ge stöd för psykisk ohälsa men ack så tråkigt att de är så okunniga om vilka aktörer som har behandlingskompetens!  Vi är faktiskt flera som har behandlingskompetens!

Inom primärvården bedriver vi första linjens psykiatri och det är faktiskt specialistpsykiatrin som sköter diagnosticeringen. Psykologer får inte förskriva läkemedel. Detta görs av läkare och inom psykiatri företrädesvis av psykiater.  I mitt arbete som steg 1 -kurator arbetar jag med vitt skilda problemområden. Många behöver hjälp med myndighetskontakter av olika slag samtidigt som man mår psykiskt dåligt. Min erfarenhet är att det behövs en spindel i nätet som kan klara av många olika delar och underlätta kontakterna mellan lika aktörer . Många patienter upplever det mycket stressande att behöva träffa en massa olika människor och behöva berätta sin historia på nytt.  När det gäller psykologerna så har de själva hävdat att de är de som har utredningskompetens och det instämmer jag i. Därför anser jag att om det är något område där man borde satsa på psykologer särskilt så är det inom utredningsområdet. I vissa kommuner är exempelvis väntetiden på neuropsykiatrisk utredning två år!

Låt oss bara kort reda ut vilka som har kompetens och behörighet att bedriva kognitiv beteendeterapi. Grundkravet är minst steg- 1 utbildning. Denna grundutbildning har psykologer, psykiater samt steg-1 kuratorer. Den grupp som har längst utbildning inom psykoterapeutisk behandling är legitimerad psykoterapeut.

Det är tråkigt att psykologförbundet är så dåliga på att gå ut med denna information, utan mer vill exkludera andra yrkesgrupper. Varför håller vi inte ihop istället och framhåller att det är en ökad tillgång på psykoterapi som behövs. (I nuläget är det KBT som gäller) men jag håller det inte otroligt att PDT kommer tillbaka när man har fått mer forskning som stödjer metoden.

Vänliga hälsningar

 Åsa-Helena

Jag tycker att det är konstigt att läkemedelsföretag får fortsätta att blanda sig i/ starta patientföreningar, samt dela ut informationsmaterial om olika sjukdomar, till både patienter och läkare. Jag bevistar regelbundet läkemedelsgenomgångar där representanter berättar om sina läkemedel. Dessa genomgångar är oftast mycket bra och läkemedelskonsulenterna är kunniga och jag lär mig alltid något. Men när läkemedelsföretagen startar patientföreningar och finansierar "fakta" skrifter om olika sjukdomar då är någonting snett. Jag tycker att det rimligaste är att man regelbundet skapar en konsensus kring vilka läkemedel som bör användas för olika typer av diagnosgrupper och undergrupper inom dessa. Valet av läkemedel ska inte baseras på vilken läkemedelsrepresentant som gör bäst presentation eller ger bäst argument, utan skall grundas på en vetenskaplig utvärdering.

Nu senast läste jag en informationstext om depression ifrån ett läkemedelsföretag där man givetvis skrev att deras typ att läkemedel har en framskjuten roll. Kognitiv psykoterapi skulle enligt en figur sättas in när patienten hade "normal kontroll av stämningsläget"???!! I texten nämns inte kognitiv psykoterapi överhuvudtaget. Detta trots att Socialstyrelsen har gått ut i nationella riktlinjer och slagit fast att depression och ångest bör behandlas med kognitiv beteendeterapi. Detta är beklagligt och visar på att läkemedelsföretagen ger en felaktig bild av behandlingsarsenalen. KBT är inget undermedel och hjälper inte alla. Vid svåra depressioner krävs oftast farmakologisk behandling och sedan spelar ju patientens egna resurser och egna önskemål och uppfattningar en viktig roll. MEN! Är det inte en etiskt riktig utgångspunkt att erbjuda det mest biverkningsfria alternativet först?

I mitt arbete som kurator och kognitiv terapeut möter jag många patienter som lever helt stillasittande liv och sköter varken mat eller sömnvanor. Bara att få till en sådan viktig sak som nu också har fått behandlingsstatus, nämligen fysisk aktivitet, kan göra underverk för såväl sömnen som depressions och ångestnivåer. Om man sedan också erbjuder kognitiv psykoterapi som kan man komma fantastiskt långt och ofta behövs inte mer. Skillnaden mot att ge ett läkemedel är att patienten växer och känner att han eller hon har åstadkommit förbättringen på egen hand, vilket ökar känslan av egenmakt och det är stort.

Ibland möts jag av argumentet att det gäller att få tillbaka folk så fort som möjligt till arbetet och därför går det snabbast att skriva ut läkemedel istället för att vänta på en kuratorstid till patienten. Detta resonemang lämnar en hel del invändningar. Om långa väntetider är ett hinder så borde väl dessa undanröjas istället för att man istället väljer en "tyngre behandling". Många patienter upplever en lindring av sina besvär efter endast 3-4 samtal så terapi är en potent behandling och tar inte evigheter.

Ett annat argument är självmordsrisk. Upplever man att en patient har uttalade självmordstankar som dessutom låter konkreta så är detta mycket viktigt att beakta. Då ska man dock betänka att det vid insättningstiden av antidepressiva läkemedel finns en förhöjd självmordsrisk. Då ska man "noga observera patienten" eller "iakttaga försiktighet" och jag ställer mig frågande hur dessa klyschor kan efterlevas av en primärläkare som sliter med ett fullspäckat schema. Ska denne regelbundet ringa patienten och fråga: "Du tänker väl inte göra något dumt?" När det gäller självmordstankar så är min uppfattning att en mycket stor andel av människor som är drabbade av depression har självmordstankar men steget ifrån tanke till handling till handling är stort. Därför är det viktigt att man tar god tid på sig och pratar med patienten om detta och gärna också gör en överenskommelse om att man ger behandlingen en chans. Detta är mycket svårt för en läkare att hinna med.


De biverkningar som många av de antidepressiva läkemedlen ger såsom muntorrhet, viktuppgång, nedsatt sexlust, huvudvärk, illamående m.m. kan påverka livskvaliteten negativt, vilket ofta viftas bort av läkare och läkemedelsföretagen. Ett annat problem som jag stöter på som kurator och kognitiv terapeut är att om man har börjat med att medicinera med antidepressiva läkemedel och SEN påbörjar kognitiv psykoterapi så är det svårt att få en uppfattning om hur tankarna och känslorna såg ut när man sökte för besvären. Även detta talar för att börja med det minst skadliga först. Dessutom tror jag att läkemedelsföretagen skulle få fler "nöjda kunder" eftersom dessa patienter känner att de har provat med biverkningsfria metoder först och känt att dessa inte räckte till. Kanske är det dags för en behandlingstrappa även här?

Ni vet att ni är välkomna med synpunkter

Vänliga hälsningar

Åsa-Helena

Så var jag iväg på heldagsseminariet om de nya spelreglerna för sjukskrivning och rehabilitering. Det var intressant att lyssna på de olika föredragshållarna men jag slogs ganska tidigt av att man genomgående höll ett "från ovan perspektiv" på de här viktiga frågorna. Det blir nämligen så enkelt att bygga system när man inte med egna ögon behöver se hur sjuka människor kommer ikläm i det. Anna Hedborg har utrett arbetsförmågefrågan och hon konstaterar att det har varit en grannlaga uppgift. Och precis som någon konstaterade så är ju det här med sjukersättning och arbetsförmåga numera en politisk fråga och ingen medicinsk fråga. Och kanske är det bra, jag vet inte, för det tycks ändå inte spela någon roll för klyftan mellan Försäkringskassans bedömningar och läkarnas är fortfarande avgrundsdjup. 

Och INGEN av talarna tog upp vart alla människor som inte bedöms ha en arbetsförmågenedsättning som kommer att bestå hela livet ska ta vägen. För detta är ju nämligen kravet för sjukersättning. Ingen representant ifrån Arbetsförmedlingen var där och det var verkligen synd, för det är ju de som ska ta emot alla dessa människor som plötsligt anses arbetsföra. De ska "matchas mot den öppna arbetsmarknaden" och ingen har en aning om hur detta ska gå till. Vi har arbetslöshet för friska och välutbildade personer och nu ska alltså långtidssjukskrivna människor med arbetshinder ut i arbetslivet??? Inte heller diskuterades den enskildes möjligheter att få en rättssäker överprövning av ett avslag på sjukersättning. Jag kan inte för mitt liv förstå varför vi skattebetalare ska betala för dyra rehabiliteringsutredningar och undersökningar och specialistutlåtanden om de ändå inte har någon betydelse för prövning av sjukersättning.  

Jag lovade några av mina kroniska smärtpatienter att jag skulle ta upp detta när jag fick chansen och det gjorde jag också. Tyvärr fanns inga svar på frågan men jag blev under pausen kontaktad av en av talarna som hade skrivit ett debattinlägg om detta i tidningen Dagens Medicin. Han beklagade också att de här frågorna inte togs upp under seminariet.

Det trista är också att det finns många personer som tidigare har erbjudits förtidspension men som istället har velat arbeta i den utsträckning de har klarat av det. Dessa människor har idag förvandlats till helt friska individer på ett trollslag. Sjukersättning kan de glömma. Försörjningsstöd är vad dessa människor har att vänta sig.
Sensmoralen blir inte något vidare i det fallet.  Tyvärr finns det fuskare och folk som utnyttjar och har utnyttjat vårt trygghetssystem, det vore naivt att påstå något annat, men det sorgliga är att det nu är helt andra personer som får betala för detta.

Seminariet sändes idag torsdag 12/11-09 på SVT play och det finns inspelat att titta på på deras hemsida. Här är några av presentationerna

http://svtplay.se/v/1768503/24_direkt/nya_regler_for_sjukskrivning_-_marianne_granath__skl?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,1768507/sb,k108208,1,f,-1

http://svtplay.se/v/1768747/24_direkt/nya_regler_for_sjukskrivning_-_anna_hedborg__regeringens_utredare?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,1768503/sb,k108208,1,f,-1

http://svtplay.se/v/1768647/24_direkt/nya_regler_for_sjukskrivning_-_svenskt_naringsliv_och_lo?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,1768747/sb,k108208,1,f,-1

http://svtplay.se/v/1768772/24_direkt/nya_regler_for_sjukskrivning_-_lars_hjalmarson__svensk_foretagshalsovard?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,1768647/sb,k108208,1,f,-1

http://svtplay.se/v/1768758/24_direkt/nya_regler_for_sjukskrivning_-_bettina_kashefi__m____debatt?cb,a1366518,1,f,-1/pb,a1366516,1,f,-1/pl,v,,1768772/sb,k108208,1,f,-1

 

Ha det gott!

Vänliga hälsningar
Åsa-Helena

Jag blir väldigt beklämd när jag nu ser konsekvenserna av försäkringskassans nya hårda linje när det gäller sjukersättning. Nu ska människor som redan ha ett stort lidande med kronisk smärta behöva leva på försörjningsstöd. Få smärtpatienter kan bevisa att de har ont genom röntgen, MR, provtagning m.m. och räknar därmed inte som sjuka. I en debattartikel i Dagens Medicin skriver en läkare att Försäkringskassans nya regler när det gäller sjukintyg har skapat oacceptabla arbetsvillkor för läkarna som inte hinner med. Svåranvända datasystem bidrar ytterligare till arbetsbelastningen. Läkaren skrev också att tre läkare i Södermanland hade begått självmord. Försäkringskassans läkare ser de aldrig röken av och de ratar ofta sjukintyg och gör bedömningar utan att ens ha träffat patienten. Försäkringkassans handläggare har inte heller tillräcklig kompetens för att göra medicinska bedömningar men lägger sig ofta i hur patienterna har utretts och behandlats av läkarna.
På grundval av ovanstående dystra verklighet så får man verkligen hoppas på att stora satsningar nu görs på forskning om hur man kan diagnosticera och få fram "bevis" för att en patient har en smärtsjukdom. Frågan är bara hur de ska överleva fram tills dess?

Det finns vissa ämnen i vårt samhälle som blir ovanligt luddiga och man känner att det aldrig blir någon riktig klarhet i vad som gäller. Ett sådant ämne är ju mobiltelefoni och trådlösa telefoner. Jag vet att det pågick en debatt för flera år sedan, men sedan blev det ganska tyst. Jag och en bekant kom att diskutera ämnet. Denne berättade då för mig att det är minst lika stark strålning om inte starkare ifrån en trådlös telefon jämfört med en mobiltelefon. Jag bestämde mig för att kolla upp lite fakta kring detta. Dessvärre tycks det som om området fortfarande är oklart och man kan ju undra lite över detta. Varför tar det så himla lång tid? Viss forskning tyder på en förhöjd risk att få hjärntumörer men det är ännu inga alarmerande resultat. Personligen tycker jag att det är konstigt, men det har ju ingenting med fakta att göra. Det obehagliga är att vi är många som går med mobilerna tätt intill huvudet eller förvarar dem i en bröstficka eller byxficka, dvs. på ställe där vi har väldigt vitala organ, så det vore bra om det gick att få klarhet i detta.  Vanliga tips är att man ska prata mobil med handsfree och att man inte ska ha den trådlösa telefonens basstation i rum man vistas mycket i.

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2008/04/25/metaanalys-bekraftar-mobil/index.xml

http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/111D3AFF-1DC0-403C-BBF2-1F7F2F58F9E2/10744/2008112.pdf

http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/A4E29A85-97A6-46C9-8347-9E792285735C/3026/20051111.pdf

http://www.scb.se/templates/tableOrChart____187899.asp

http://www.sos.se/fulltext/114/2002-114-69/2002-114-69.pdf

http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Allmanhet/Magnetfalt--tradlos-teknik/Magnetfalt

http://www.bioinitiative.org/

http://www.rfcom.ca/programs/interphone.shtml

http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/

http://192.137.163.40/epcfs/FisFrameSet.asp?FHStart=ja&W=1280&H=800&modul=can