Friskfaktorer och Formsnack

            

Ibland blir jag lite trött i mitt arbete som kognitiv terapeut. Det är när Försäkringskassan kräver att en klient ska gå i KBT för sina besvär. Det kan röra sig om depression, ångest eller kronisk smärta. Den bakomliggande problematiken kan vara mycket komplex och mina patienter kan vara uppväxta i länder som inte alls har den terapikultur som Sverige har. Ofta sker våra samtal med hjälp av tolk, vilket både försvårar och förlänger behandlingen. Inga av dessa problem är oöverstigliga så länge patienten känner att han eller hon har kommit till terapeuten frivilligt. Tyvärr saknas ofta denna sista komponent. Det är inte ovanligt att patienter drar en lättnadens suck när jag förklarar att psykoterapeutisk behandling är helt frivillig. Många väljer att inte komma tillbaka för att de helt enkelt inte är motiverade eller orkar arbeta med sig själva i en terapi. Man kanske inte heller har någon tilltro till att "prat skulle hjälpa", som många uttrycker det. KBT är INTE bara prat utan kräver ett ordentligt engagemang ifrån såväl terapeut som patient. Om man går i KBT behandling bör man vara beredd att arbeta ordentligt med hemuppgifter och aktivt reflektera över sitt tänkande och beteende. Det kräver både mod och nyfikenhet och klienten och terapeuten behöver ha en god samarbetsallians. Mot bakgrund av detta blir det ganska tydligt hur absurt det är att bara rutinmässigt skicka iväg en klient till en terapeut. Man kan verkligen fråga sig om det överhuvudtaget är etiskt. Jag som terapeut hamnar i en mycket märklig situation där jag ofta under stor tidsnöd måste försöka få en bild av patientens problematik samt ska försöka "sälja in" min behandlingsmetod. Risken blir också att patienten ser mig som en "lakej åt Försäkringskassan". Samtidigt kan jag absolut förstå Försäkringskassans frustration över individer som uppenbart inte gör något åt att förbättra sin situation. Frågan är bara om det är deras sak att rekommendera behandling. Frågan är om det inte är för att de är just de som föreslår behandlingen som det blir så svårt? Den myndighet som står för försörjningen ställer ultimatum för en behandling som absolut bör vara frivillig?

Åsa-Helena 

I arbetet med människors psykiska ohälsa finns det oändligt mycket att lära sig och det är ju det som är tjusningen med arbetet. Det blir helt enkelt aldrig tråkigt eller rutinmässigt. Tungt kan det bli men aldrig tråkigt. Har precis varit på en konferens/utbildningsdag på Transkulturellt centrum i Stockholm och är full av nya tankar och intryck. Temat var hur alla människor utvecklar system för att skapa mening. Det kan röra sig om trossystem, värderingssystem och ritualiserande system. Man talar ofta om kulturellt perspektiv lite slarvigt men vad är detta? Ett sätt att se på det är att vi har följande komponenter: den biologiska, den psykologiska, den sociala och den ekologiska och den kanske viktigaste av dem alla - den existentiella meningsskapande.  Utan fungerande strategier och meningssystem är det mycket stor risk att vi drabbas av psykisk ohälsa.
  Ofta glömmer vi behandlare bort att ordentligt utforska den här dimensionen, trots att den är en mycket viktig hälsofaktor som ofta både utgör copingstrategi och hopp för individen. En person som ser religionen som sitt stora fundament och som drabbas av depression eller livskris kanske har slutat att utöva sin religion så som han eller hon egentligen vill. I den kognitiva psykoterapin ingår beteendeaktivering som en viktig komponent.  Att åter börja utöva sin religion i enlighet med sina värderingar kan ju också ses som en viktig och värdefull beteendeaktivering.
  Detta och mycket till avhandlades under eftermiddagen och det blev mycket intressanta tankeutväxlingar. Jag blev verkligen inspirerad och tackar arrangörerna och föreläsarna Valerie DeMarinis och Inger-Johanne Larsson för en givande eftermiddag.


Åsa-Helena

Tidningen Dagens medicin rapporterar denna vecka om en intressant ny metanalys. Där har man tittat på effektiviteten hos antidepressiva läkemedel hos personer med depression. Man har analyserat sex st. placebokontrollerade och randomiserade studier. I tre av studierna användes paroxetin dvs selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) och i tre studier användes det tricykliska antidepressivumet imipramin (avregistrerat i Sverige 2005).
Forskarna konstaterar att hos patienter med milda till allvarliga depressionssymptom så hade behandlingen liten effekt eller ingen effekt alls. Dock hade patienter med mycket allvarliga symptom stor nytta av behandlingen.
Forskarna skriver också att antidepressiva läkemedel ofta har utvärderats på patienter med allvarliga symptom, vilket förskrivare och beslutsfattare kanske inte alltid är medvetna om. Detta framgår givetvis inte i marknadsföringen av läkemedlen...

Studien presenterades i JAMA 2010;303:47-53

En stor del av vår befolkning har problem med trötthet. Har man haft problem med detta i mer än fyra veckor brukar man få rådet att uppsöka en läkare för att utesluta eventuell sjukdom. Trötthet kan bero på en rad olika orsaker: Depressioner, sorg eller krisreaktioner kan ge trötthet likaså sjukdomar såsom borrelia, HIV, cancer, störningar i ämnesomsättningen, diabetes m.m.

Något jag själv har noterat är den negativa spiral människor kan hamna i om de en gång har drabbats av en kronisk trötthet. Är man kroniskt trött sover man ofta mycket. Tyvärr blir detta ett olyckligt mönster. För mycket sömn kan nämligen också GE trötthet. Jag har träffat personer som sover 16 timmar om dygnet och det är alldeles på tok för mycket. Dessutom löper man stor risk att rubba kroppens dygnsrytm. En bättre metod är att ta en s.k. "powernap" som går till så att man exempelvis sätter sig i en bekväm fåtölj och håller en nyckelknippa i handen. Låt handen hänga utanför fåtöljen och sitt och vila och när du slumrar in så mycket att du tappar nyckelknippan i golvet så är det dags att gå upp igen.

Trötthet och utmattningskänslor är luriga för de är tätt förknippade med våra tankar och känslor och det finns all anledning att utforska detta vidare. Ett första steg är att iaktta situationer där man blir extra trött. Att arbeta med penna och papper är bra. Man börjar med att beskriva vilken situation det var och omständigheterna kring denna, sen går man vidare med att notera hur man tänkte och hur man kände och vad man gjorde. Inte sällan upptäcker man att man kanske lägger sig och vilar och därmed känner en tillfällig lättnad. Kanske somnar man och sover i en eller ett par timmar, vilket kanske rent av gör att man känner sig slö och mosig i det långa perspektivet. Ofta är tankar som ger en känsla av hopplöshet (sorg) med i spelet. Även katastroftankar "Ska jag vara så här trött resten av livet?"

Mycket ofta orkar man inte motionera och laga bra mat och äta regelbundet. I det korta perspektivet ger det en lättnad men i det långa perspektivet är det bara någonting som förvärrar eller upprätthåller tröttheten. Det viktigt att komma ihåg att alla människor upplever perioder då de känner sig trötta. Har man hamnat i den här olyckliga spiralen känner man sig inte sällan som mycket bräcklig och det är lätt att hamna i en känsla av att man är så totalt olik alla andra. Att skapa normalitet och att normalisera är en viktig del i arbetet med att komma ur problematiken.

© Åsa-Helena Borkesand 2009. Citera gärna men ange alltid källan!

Ett problem jag ofta kommer i kontakt med i mitt arbete är sömnproblem och trötthet och det finns många missuppfattningar kring detta område. När det gäller svårigheter att somna in så finns det lite att tänka på.

Lite åtgärder man kan vidta:

• Motionera regelbundet
• Undvik kaffe och andra koffeinhaltiga drycker timmarna före sänggåendet.
• Gör en tydlig "inbromsning" före det är dags att gå och lägga dig. Undvik att arbeta med datorn eller ägna dig åt aktiviteter som kräver mycket uppmärksamhet och koncentration. Att kolla mailen precis innan du går och lägger dig är ingen bra idé. Det kan ju vara ett mail som faktiskt kräver både tid och eftertanke att besvara. Det gör du bäst när du är pigg. Det där med att kolla mailen precis före sängåendet är inte sällan ett säkerhetsbeteende. Sätt en deadline för när du ska kolla mailen.
• Dra ned belysningen där du befinner dig. På så sätt ställer du naturligt in kroppen på att det är dags att sova.
• Tänk på att om du har rutiner för hur du ska göra innan du går och lägger dig så blir detta tydliga signaler för kroppen att den ska varva ned.
• Ibland kan det bli en ond cirkel så att alla jobbiga tankar och problem kommer just när man ska sova. Det här är den allra sämsta stunden att lösa problem på. Skriv upp de mest oroande tankarna eller problemen på en lapp och spara dem till nästa dag då du är pigg och ser på det hela med fräscha ögon. Bättre tidpunkter för problemlösning kan exempelvis vara efter en promenad eller ett träningspass eller vid fikat. Kanske hamnar du också lätt i tankefällor?
• Låt tankarna segla förbi och notera dem utan att försöka värdera dem. Tänk dig att du är en forskare som bara har till uppgift att registrera dina tankar. Jaha nu tänkte jag så. På samma sätt som man brukade säga att man skulle räkna får kan man visualisera sina tankar. Se dem som ord som svischar förbi.
• Kan du inte somna efter 45 minuter till en timme är det meningslöst att ligga kvar. Gå då upp en stund och gör någonting avslappnande som inte kräver för mycket engagemang.
• Ha det svalt i rummet där du ska sova men ha det inte för svalt när du ska somna. Sänk temperaturen på elementet eller sätt fönstret på glänt  så att det blir svalt när du väl har somnat. Få människor somnar bra om de fryser eller tycker att det är ruggigt.
• Har du små barn som du måste upp till på natten, ha på dig varmt om fötterna så att du inte blir kall medan du är uppe. Detta för att du ska kunna somna in lättare.
• Om du inte har kunnat sova ordentligt under natten, försök att inte sova under dagen, för då kommer du lätt in i en ond cirkel. Då kommer du inte att vara trött när kvällen kommer den här gången heller.
• Det kan låta tråkigt med rutiner men det är viktigt för att kroppen ska kunna återhämta sig. Även om du är uppe sent på helgerna så behöver du faktiskt inte vända på hela dygnet. Idag vet man att skiftarbetare löper lika stor risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom som de som har för högt blodtryck, så det är onödigt slitage på kroppen.

© Åsa-Helena Borkesand 2009. Citera gärna men ange alltid källan!

I gårdagens Rapport på TV2 berättade man om den nya KBT satsningen och om den kritik som har riktats mot att man snabbutbildar befintlig vårdpersonal i en fem veckors kurs i KBT.

Jag blir både personligt och yrkesmässigt upprörd över denna nonchalans man visar inför ett så pass svårt och ansvarsfullt arbete som det innebär att vara kognitiv terapeut. Skulle någon vilja bli opererad av en snabbutbildad kirurg?  Åka flygplan med en snabbutbildad pilot? Förmodligen inte, men det är helt OK att låta en snabbutbildad person arbeta med din hjärna och dina mentala processer, enligt de styrande.

På det personliga planet ser jag det som ett hån mot mig och alla andra som har investerat mycket tid, engagemang och stora pengar på orienteringsutbildning och steg-ett utbildning och MYCKET mer för att kunna känna att man bedriver en verksamhet som man har tillräcklig kompetens för att bedriva. För den oinvigde tänkte jag dock reda ut begreppen en aning innan jag fördjupar mig i min kritik.

Vad innebär de olika titlarna egentligen?
En legitimerad psykolog är en person som har gått en femårig utbildning på universitetet och läst beteendevetenskap som bl.a. inkluderar grundläggande psykologi inom en rad olika områden och perspektiv, utredningsmetodik och vetenskaplig metod och statistik (dock ej lika omfattande som de som läser fristående kurser), man läser också in den s.k. steg-1 utbildningen i psykoterapi, (kallas numera ofta grundutbildning i psykoterapi) som kan inriktas på KBT eller psykodynamisk inriktning. En steg-1 utbildning är antingen ett och ett halvt år eller två år beroende på tempot på utbildningen och utbildningen innehåller praktik med eget klientarbete under handledning. För att bli legitimerad måste man också ha gjort en s.k. PTP som motsvarar läkarna AT ungefär.

En legitimerad psykoterapeut har en grundexamen och kan antingen vara beteendevetare, läkare, sjuksköterska, sjukgymnast eller socionom. Utöver detta har leg. Psykoterapeuter läst en orienteringsutbildning och en steg-1 utbildning och utöver detta har man varit verksam med psykoterapeutiska arbetsuppgifter i minst två år innan man har gått vidare med en treårig legitimationsgrundande steg-2 utbildning som brukar vara upplagd så att man arbetar parallellt med utbildningen.

En psykiater är en läkare som har läst en psykiatrisk påbyggnadsutbildning samt läst steg-1 utbildning. En psykiater får förskriva läkemedel.

Leg. Psykoterapeut är en skyddad titel men de lärde tvistar om enbart titeln psykoterapeut är skyddad. De flesta som har läst steg-1 utbildning men inte steg-2 kallar sig istället för terapeuter.

För egen del kallar jag mig följaktligen kognitiv terapeut för att människor ska förstå vad jag sysslar med, eftersom jag är steg-1 utbildad och inte legitimerad.

Av ovanstående framgår det säkert för de flesta att det rör sig om mycket omfattande utbildningar. En steg-1 utbildning är ingen billig historia utan kostar mellan ca 120 000 - 140 000 om man räknar med egenterapin. Steg-2 utbildningar (legitimationsgrundande psykoterapeututbildning) ges på universitet men även av privata utbildningshållare och väljer man det privata utbildningsalternativet får man räkna med 240 000 till och då ingår inte egenterapin.

Det är inte ett särskilt rättvist och förutsägbart utbildningssystem eftersom steg-1 utbildningarna inte ordnas via universiteten och därmed är kostnadsfria. Skattemässigt är det inte heller rättvist för det är inte självklart att du kan dra av utbildningskostnaderna om du bedriver egen verksamhet. Däremot lär stora vårdenheter utan problem kunna dra av detta för sin personal. Vi konkurrerar alltså inte heller på lika villkor. Ytterligare ett problem som uppstår är att jag som steg- 1 utbildad kallar mig för kognitiv terapeut men det kan vilken tjomme som helst göra utan någon som helst utbildning. För att jag ska få bedriva psykoterapiverksamhet måste jag också ha handledning som kostar mellan 700-1000 kr i timmen. Detta kan man dock också tumma på inom de större vårdenheterna.

En brist med steg-1 utbildningarna är att inträdeskraven är olika hos olika utbildningsanordnare och detta gör att det blir svårt att bedöma terapeutens kompetens för patienterna. Inte sällan stöter jag på människor som förfäktar idéer om att det inte spelar någon roll att man inte har någon grundexamen utan att man kan "bli bra ändå". Men då blandar man ihop begreppen. Jag har själv studerat med personer utan formell grundexamen och jag är övertygad om att de kommer att göra ett jättebra arbete med sina patienter. Det jag tror de missar är perspektivrikedomen, etiken, den vetenskapliga metodiken samt grundläggande psykologikunskaper. Många kan säkert införskaffa denna kunskap på vägen men det känns lite skakigt att inte säkerställa detta. Hela livet är förvisso en skola men många med mig brukar definiera att när de har genomgått en längre utbildning har de kommit till insikt om hur enormt komplext området är och hur lite de egentligen vet, och det tycker jag är en bra utgångspunkt.

Det ger förhoppningsvis en ödmjukhet och en hälsosam försiktighet.

Mot bakgrund av det ovan sagda hoppas jag att fler än jag reagerar på de absurt låga kraven man ställer på kommande KBT-behandlare.

"Bland barn ökade övervikten kraftigt från 1980-talet till 2000-talet men nu tycks ökningen plana ut. Idag är 15-20 procent av alla barn överviktiga och 3-5 procent är feta. Barns matvanor har förbättrats, fler äter frukt och grönsaker medan konsumtionen av läsk och godis har sjunkit markant under senare år. Bland ungdomar i årskurs 9 minskar andelen rökare liksom alkoholkonsumtionen och användningen av narkotika. Ökningen av andelen vuxna med övervikt och fetma var störst på 1990-talet och ser nu ut att avstanna. I åldrarna 16-84 år är hälften av männen och nästan 40 procent av kvinnorna överviktiga eller feta. Fetma förkortar i genomsnitt livet med 6-7 år. De allra senaste åren förefaller energiintaget via maten minska för första gången på decennier. Alkoholkonsumtionen har ökat sedan början av 1990-talet och högst alkoholkonsumtion har män i åldern 20-24 år. Den alkoholrelaterade dödligheten minskar bland män i åldern 25-64 år och ökar i åldrarna över pensionsåldern. Bland kvinnor ökar alkoholdödligheten i åldrarna 65-74 år medan den varit i stort sett oförändrad i åldern 45-64 år. Narkotikadödligheten minskade på 2000-talet efter att ha ökat dramatiskt under decennier.

Hälsoutvecklingen bland ungdomar oroande

Flera olika indikatorer pekar på att psykisk ohälsa är särskilt vanligt bland yngre kvinnor men att den ökar bland båda könen. Andelen självmordsförsök ökar kraftigt bland unga kvinnor, och allt fler unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest och för alkoholförgiftning. Under sista åren har dödligheten bland unga män ökat något till följd av en liten ökning i flera dödsorsaker, nämligen skador, alkoholrelaterade dödsorsaker och möjligen även självmord.

Hälsan är ojämnt fördelad

•·         Hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes är vanlig are bland lågutbildade.

•·         Rökning minskar i alla grupper utom bland kvinnor med enbart grundskoleutbildning.

•·         Överlevnad i bröstcancer är lägre bland kvinnor med lägre utbildning.

•·         Svår värk och dåligt allmänt hälsotillstånd är betydligt vanligare hos arbetare än hos tjänstemän.

•·         Ensamstående kvinnor med barn har mer besvär av värk, oftare nedsatt psykiskt välbefinnande, röker mer och överviktiga är vanligare.

•·         Astma och födoämnesallergier är vanligare bland barn till föräldrar i lägre socialgrupper. De får dessutom allvarligare symtom av sin astma än barn i högre socialgrupper.

•·         Tandhälsan är betydligt sämre hos socioekonomiskt svaga grupper. Många anser sig inte ha råd med den tandvård de behöver.

•·         Ensamstående kvinnor är en våldsutsatt grupp och 15 procent av alla ensamstående kvinnor med små barn har utsatts för våld i hemmet.

•·         Risken för våld är större bland kvinnor med fysiska och psykiska funktionshinder samt äldre med få sociala kontakter.

•·         Våld och skador drabbar oftare barn i familjer med låga inkomster.

•·         Det är vanligare bland lågutbildade att äldre vårdas av sina anhöriga. De som har högre utbildning köper i större utsträckning dessa tjänster.

•·         Vissa grupper avstår oftare än andra från att hämta ut sina läkemedel: ensamstående med barn, arbetslösa, personer med sjuk- och aktivitetsersättning, personer med ekonomiskt bistånd och de som har höga avgifter för läkemedel. Ensamstående kvinnor med barn avstår i tre gånger så hög utsträckning som befolkningen i sin helhet. "

Utdrag från sammanfattning från folkhälsorapport 2009, Socialstyrelsen

Vi människor är utrustade med ett fantastiskt organ-nämligen hjärnan. Den hjälper oss bl.a. att strukturera alla dessa enorma mängder av information som vi översköljer varje dag. Vi drar slutsatser och hittar strategier utifrån dessa, men ibland leder våra hjärnor oss till fördomsfullt tänkande och rena kränkningar av människor. När det gäller långtidssjukskrivningar av personer med smärtproblematik blir detta särskilt tydligt. Först har vi svårigheterna med fenomenet smärta. Hur gör man när den inte syns på röntgen och annan av medicinarkåren erkänd utrustning? För kallade man alla dessa människor (företrädesvis kvinnor) som var drabbade för svid-värk-och brännkärringar. Numera har man upptäckt diagnosen fibromyalgi tack vare att man bl.a. kan se neuroendokrina förändringar och nu finns den plötsligt. Nu är den en diagnos.

Det lustiga är att med det nya sättet att se på människor som söker sjukersättning p.g.a. smärta, så betraktar man dem per automatik som lögnare och sen ska de bevisa hur sjuka de är. Det är väl självklart tänker du kanske, men om du tänker på vårt rättssystem så är det precis tvärtom. Där är du oskyldig till motsatsen har bevisats, men när det gäller försäkringskassan är du en lögnare och simulant till motsatsen har bevisats. Att hamna i en sådan sits är ju sjukdomsalstrande i sig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så anser inte jag att den bästa lösningen alltid är att bli sjukskriven, men det är inte samma sak som att man ska betraktas som fullt frisk. Man kanske behöver gå ned i tid för ett tag för att kunna rehabliliteras eller så kanske man faktiskt behöver få hjälp med att byta arbete.

Något som man bortser ifrån är dock det faktum att människor inre resurser (copingförmåga) är högst varierande. Vissa blir helt handikappade av en smärtproblemtik och andra kan ha ett hyfsat normalt liv med arbete, familj och fritid. När jag tidigare arbetade i ett arbetsmarknadsprojekt stötte jag ofta på personer som var runt 55+ och hade fått problem i rörelseapparaten. Inte sällan var de överviktiga och hade en ganska usel fysik. Många var också rökare. När de hade drabbats av sina smärtproblem hade de redan en ganska inaktiv livsstil och blev ännu mer inaktiva när smärtproblemen började.

I Storbritannien har försäkringskassan börjat använda en ny lögndetektor. Den ska kunna avslöja personer som simulerar att de är sjuka genom att analysera deras röster när de ringer till försäkringskassan. I TV programmet Vetenskapsmagasinet intervjuar man två svenska forskare inom området som hävdar att tekniken är rent nonsens. Man kan lika gärna singla slant! Företaget som utvecklat den nya lögndetektorn har svarat med att stämma forskarna för förtal. Om det är några som ska stämma för förtal så är det alla personer som kränks och utmålas som lögnare och simulanter.

Programmet sändes:
SVT2 måndag 16 mar 2009 kl 20.00
SVT24 onsdag 18 mar 2009 kl 21.30
SVT2 onsdag 18 mar 2009 kl 23.55
SVT2 lördag 21 mar 2009 kl 14.00

Jag vill dock nyansera mitt inlägg med att tillägga att jag absolut inte förfäktar ideér om att det är en enkel uppgift som personalen har på Försäkringskassan. Jag själv skulle inte klara av sådana arbetsuppgifter. Vi skulle sannolikt inte heller ha haft den här utvecklingen om inte folk hade missbrukat våra trygghetssystem. Det vore naivt att påstå något annat. Frågan är bara hur många "oskyldiga" som ska betala för detta.

I SVTs Vetenskapsmagasinet sände man igår ett intressant program som bl.a. handlade om depression.

Över en halv miljon svenskar äter medicin mot depression, och de senaste åren har förskrivningen bara ökat. Men frågan är om alla som tar medicinerna verkligen är deprimerade eller bara är nedstämda. Ingrid Carlberg, journalist och författaren till boken "Pillret" intervjuas och hon pekar just på att all medial uppmärksamhet kring depression och de antidepressiva läkemedel som finns har medfört att många patienter söker hjälp och dessutom kräver att få antidepressiva läkemedel. Forskare hävdar nu att tillgången på mediciner har lett till att också normala mänskliga känslor som nedstämdhet och sorg felaktigt börjat klassificiceras som sjukdomar. Och frågan är vad det är vi i så fall medicinerar bort. I och med socialstyrelsens nya direktiv om att förstahandsvalet vid måttlig depression bör vara psykoterapi, håller dock trenden på att vända.

- Någon anledning måste det ju finnas till att vi människor går omkring och blir så ledsna hela tiden, säger Åsa Nilsonne, professor i psykiatri som undersöker depressionens evolutionära betydelse. Vad hon har kunnat se i forskningen av tvillingpar så ska i vart fall inte depression påverka hur många barn man skaffar.
Själv framhåller hon nedstämdhetens betydelse i kommunikationen, och menar att genom att vara ledsna signalerar vi till omgivningen att vi behöver hjälp. Den amerikanske sociologen Allan Horwitz menar att depression, sorg och nedstämdhet är en naturlig broms som slår in när vi behöver sakta ner och reflektera. Ignorerar vi de känslorna är risken att fallet till slut blir hårt.

Även:
SVT24 onsdag 18 mar 2009 kl 21.30
SVT2 onsdag 18 mar 2009 kl 23.55
SVT2 lördag 21 mar 2009 kl 14.00

Landstingets öppenvårdspsykiatri i sydöstra Stockholm privatiseras i mars och det är Carema- Hjärnhälsan som kommer att stå för driften. Bara 3 av 38 läkare har valt att följa med och många anställda är oroliga över patienternas välbefinnande, rapporterar dagens DN. Carema-Hjärnhälsan satsar på kognitiv beteendeterapi framför psykodynamisk inriktning vilket innebär att en del av den befintliga personalen har "fel" inriktning och därmed väljer att sluta.

Trots att jag själv är inbiten KBT/KPT are (kognitiv beteendeterapi och kognitiv psykoterapi) tycker jag ändå att det är beklagligt att man inte lugnar sig en aning med att göra "rent hus" med psykodynamiska inriktningen. Anledningen till att jag tycker det är enkel. Den psykodynamiska inriktningen har (kanske av en smula hybris?) tidigare underlåtit att utföra bra forskning på terapiformen och därför är det faktiskt svårt att jämföra effektiviteten av behandlingsformen med kognitiv inriktning. Inriktningen har ju också utvecklats avsevärt sedan Freuds dagar. Det finns en viktig och oundgänglig faktor i psykoterapi som man kallar allians och har man inte denna så spelar det ingen roll vilken metod man har. Denna faktor brukar man säga förklarar åtminstone 30 % av utfallet.

Har man patienternas bästa för ögonen så anser åtminstone jag att de också själva ska få välja vilken inriktning de vill ha.

Läs DNs artikel:  http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=881906&rss=2216

I dagens DN, under avdelningen jobb, har första sidan rubriken "Se upp för coachbluffarna".

Jag tycker att rubriken är intressant ur flera perspektiv. Först kan man undra vad som menas med bluff. De flesta är överrens om att det borde krävas någon form av utbildning i botten för att arbeta med människors personliga utveckling. Dock är ju problemet med coachning att utbildningsföretagen växer upp som svampar ur jorden och kursernas omfattning kan skilja milsvitt ifrån varandra och vem som helst kan kalla sig coach. Inte sällan stöter jag på personer som enbart stöder sig på egna upplevelser och erfarenheter, och tycker att detta är tillräckligt för att "hjälpa" andra människor. Egna erfarenheter ska inte på något sätt förringas, men de kan absolut inte ensamma stå för kunskapsgrunden.  

Den som tror att det räcker med sunt förnuft kan ställa till med mycket elände, ja jag skulle vilja gå så långt att jag kallar det för övergrepp. För hur kan man etiskt sett utgå ifrån att alla är som en själv? Under mina akademiska utbildningar har jag lärt mig att vara källkritisk, lärt mig vad ett vetenskapligt förhållningssätt är, lärt mig att vi människor är biasförsedda och att vi hellre tar till oss information som stödjer den redan befästa uppfattningen eller tvärtom. Jag har också förstått hur lätt det är att medvetet eller omedvetet manipulera människor, i synnerhet om de redan är under isen.

Att leda en människa mot förändring handlar inte om att se felet och fixa det med goda råd och glada tillrop.

Att leda en människa mot förändring handlar först och främst om att lyssna för att förstå hur individens livsvärld ser ut och sen ta reda på hur individen tycker att ett bra liv ska vara. Och det är ingen annan än individen själv som har rätt att definiera detta. Det finns inget rätt och fel. Idag översköljs vi av TV- program där människor i olika roller talar om för "mindre vetande" hur de ska leva sina liv. Det är enkla raka budskap som uttalas av dessa coacher med en självsäkerhet som är imponerande. Och det blir ju också bra TV. Radikala förändringar på kortast möjliga tid, precis som med så mycket annat idag.

Ofta hör man också kommentarer i stil med att coacher ska slussa vidare om det visar sig att klienten behöver psykoterapi?! Men hur kan man veta det om man inte har någon psykologisk eller psykiatrisk utbildning?

Mina egna insikter från mina möten med människor i behov av förändring kan inte sammanfattas bättre än med dikten nedan av Sören Kierkegaard.

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,

men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte,

att jag kan eller vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå,

att detta med att hjälpa

inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon."

Sören Kierkegaard 

(Hämtat från boken Den döde dansken av Steve Wicks)


Läs mer på:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=880877 Se upp för coachbluffarna
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=880874&rss=2216 "Jag ställde tydliga krav på erfarenhet och vetenskaplighet"

Vetenskapsjournalisten Ingrid Carlberg har skrivit boken Pillret som nu även finns på pocket och jag har med stort nöje och intresse läst och begrundat de 348 sidorna. Det är en allmänbildande historia om psykiatrins utveckling och striden mellan piller och prat där Carlberg grundligt och metodiskt redogör för hur psykiatrin har utvecklats genom historien. Hon beskriver de olika aktörerna inom svensk psykiatri d.v.s. patienterna, läkarna, forskarna, läkemedelsföretagen, myndigheter m.fl. och kastar ljus över förhållanden som gemene man kanske inte tänker på när de värderar den ständiga strömmen av medicinska forskningsresultat som publiceras i media.

Hon beskriver med intresse och värme forskares nyfikenhet och entusiasm över forskningsresultat inom hjärnans signalsystem som lagt grunden för utvecklingen av antidepressiva mediciner. Men även läkare som är skickliga marknadsförare och läkemedelsföretag som tävlar om att maximera sina vinster beskrivs på ett nyanserat sätt. Carlberg skildrar både läkemedelsföretagens skickliga marknadsföring och organisationer som är starkt kritiska mot läkemedel och fokuserar på deras biverkningar.

Jag är full av beundran över Ingrid Carlbergs gedigna hantverk där hon lyckas att på ett alldeles lysande sätt skildra alla de olika strömningar som påverkar vår syn på psykisk ohälsa idag utan att för den skull utmåla några som "skurkar". Hon ger en komprimerad exposé över psykiatrins utveckling och skildrar även komplicerade biologiska hjärnprocesser så att det blir begripligt för "vanligt" folk. Hon har grävt i material så massivt och otillgängligt att de flesta av oss aldrig skulle drömma om att försöka ta oss igenom det. Läs boken och jag tror att du precis som jag kommer att tycka att det var väl värt investeringen i tid och pengar.

Vänliga hälsningar Åsa-Helena


av Carlberg, Ingrid

Rickar Wicksell, KI,  lägger fram en mycket intressant avhandling om kronisk smärta och interventionsbehandling med acceptans strategier den 6 februari 2009.
Ett stort antal patienter lider av nedsatt funktion och livskvalitet på grund av långvarig smärta. Betydelsen av psykologiska faktorer är odiskutabla och det finns idag omfattande empiriskt stöd för behandling baserad på kognitiv beteendeterapi (KBT). Men tidigare forskning visar också ett tydligt behov av förbättringar. Till exempel finns det en brist på studier med barn och ungdomar som är gravt funktionshindrade med långvarig smärta och huvudvärk. Även den process genom vilken KBT är effektiv är fortfarande ganska oklar.

På senare tid har utvecklingen av strategier inom KBT, gått mot strategier såsom Acceptance and Commitment Therapy (ACT), som syftar till att främja acceptans för negativa privata erfarenheter som kronisk smärta och lidande, i motsats till minskning eller kontroll av symtom. Denna typ av intervention syftar till att förbättra funktionen och livskvaliteten genom ökad psykologisk flexibilitet, det vill säga förmågan att agera i linje med personliga värden även i närvaro av t.ex. smärta, oro och negativa tankar.

Även om undersökningar finns, finns det ett brådskande behov av randomiserade kontrollerade studier med kroniska smärtpatienter, speciellt barn och ungdomar. De presenterade studierna har genomförts inom utvecklingen av en klinisk modell för att förbättra funktion och livskvalitet hos barn, ungdomar och vuxna med kronisk invalidiserande smärta.

Sammanfattningsvis, trots vissa metodologiska begränsningar, visar utvärderingar  av behandling med exponering och acceptansintervention effekt, och antyder att det kan vara bättre än TAU (treatment as usual ), och även bättre än ett tvärvetenskapligt program med amitriptylin. Dessutom tyder data från två studier om mätningsutveckling på att Psychological Inflexibility in Pain Scale (PIPS) kan användas som en tillförlitlig och giltig åtgärd för att bedöma viktiga komponenter i psykologiska stelbenthet hos personer med kronisk smärta. Fler studier behövs för att bekräfta dessa fynd, framför allt randomiserade kontrollerade studier i större skala .

Wicksell, Rikard K

Exposure and acceptance in patients with chronic debilitating pain : A behavior therapy model to improve functioning and quality of life

Fredagen den 6 februari 2009, kl. 09.00.
Nanna Svartz aula, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna.

Länk till abstract  http://diss.kib.ki.se/2009/978-91-7409-312-4/

En intressant studie om subjektivt skattat välmående läggs fram vid KI av Anna Hansson den 30e Januari. Avhandlingen tar upp en rad olika komponenter som påverkar vårt egenuppfattade välmående. Hansson sammanfattar att resultaten tyder på att befolkningsutvecklingen och psykosociala faktorer förklarar endast en liten del av variationen i SWB (Subjective Well-Being), vilket stöder tidigare forskning. Vid vissa self-care strategier finns ett positivt samband med SWB. Dessutom påverkar förändringar i livet omständigheter SWB, även efter beaktande av neuroticism (personlighetsparametrar) under en period av tre år. Dessutom visar de preliminära resultaten att en välbefinnandeskala kan fungera som en screening för depression i ett populationsbaserat urval. Den övergripande slutsatsen av resultaten av denna avhandling visar att det är viktigt för sjukvården att vara medveten om att negativa händelser i livet/omständigheter kan påverka människors SWB under flera år. Dessutom självhjälpsinterventioner kan vara viktigt för att bibehålla eller öka SWB.

Hansson, Anna

Länk till abstract http://diss.kib.ki.se/2009/978-91-7409-275-2/

Carin Muhr M.D., Ph.D., Neurovetenskapliga Institutionen, Neurologi, Uppsala universitet skriver i en intressant artikel i tidningen Medicinsk access att migrän är en av de vanligaste neurologiska sjukdomarna och uppfyller kriterierna för att benämnas som en folksjukdom. Hon framhåller att vid analys av data visas det tydligt att när ångest och depression förekom hos migränpatienterna ledde detta till skillnader i flera avseenden. De patienter som förutom sin migrän led av ångest hade sämre effekt av sin migränmedicinering och behövde längre tid för att återhämta sig efter ett migränanfall och sämst var det för de migränpatienter som led av både ångest och depression. Läs artikeln på: http://medicinskaccess.se/images/arkiv/89_2008/Migran.pdf