Polis och väktarbrutalitet mot människor vars ord inte är mycket värda
Det är med stor ödmjukhet och tacksamhet jag tänker på allt det viktiga jag som kurator får ta del av varje dag, nämligen människors livsvärldar. Idag tänker jag på kvinnan jag träffade som hade en vuxen son som hade varit alkoholist sedan tonåren. I Sverige beräknar man att det finns ca 26 000 narkomaner och ca 300 000 alkoholister. Mörkertalet är dock stort. Utgår man ifrån dessa siffror och räknar med att varje missbrukare har fem anhöriga, då finns ca 1 630 000 anhöriga i det här landet. Så hon är ju långt ifrån ensam.
Jag och kvinnan började snart att tala om det olämpliga i att sonen kom hem till patienten när han var berusad eftersom han inte blev insläppt på sitt eget när han var onykter. Pat fruktade att sonen skulle ligga ute och frysa eller bli misshandlad eller liknande. Mitt förslag var då att hon skulle ringa polisen så att de fick ta honom till beroendeakuten. Då berättar patienten att sonen vid upprepade tillfällen hade blivit misshandlad av polisen, varav en gång när hon hade tillkallat dem. Sonen hade brutit benet på tre ställen fått en spricka i bäckenet och skador på inre organ, men ändå friades poliserna. Läkaren som tog emot honom sa att sådana skador kan man inte få av att ramla.
Det obehagliga är att när kvinnan berättade detta mindes jag flera berättelser som jag själv hade hört ifrån både vuxna och tonåringar med missbruksproblem om hur poliser brukat övervåld och om hur väktare släpade iväg med dem till sitt speciella rum i köpcentrat där personerna fick "specialbehandling". Jag skulle enkelt kunna avfärda det hela som överdrivet men tyvärr har jag bevittnat övervåld ifrån både polis och väktare som förbipasserande och jag kan därför inte avfärda berättelserna.
Lite typiska exempel jag själv minns ifrån arbete på en beroendeakut är hur poliser kunde bli rosenrasande på apberusade tonåringar som givetvis var uppkäftiga, motsträviga och allmänt ohövliga. Men kan man vänta sig något annat? Alkohol är ju som vi redan har sett i forskning den drog som framkallar mest aggressivitet av alla droger. De flesta poliser borde fatta att det är meningslöst att slösa energi på att vinna ordkrig och maktkrig med en individ som bara har tillgång till sin reptilhjärna och dessutom inte kommer att minnas ett jota dagen därpå.
Det obehagliga är att inte ens jag själv känner gott förtroende för polisen. Jag tycker att de ofta har ett överlägset och arrogant sätt att bemöta allmänheten på och de har kommit långt ifrån min barndoms kvarterspolis Klas-Göran som man kunde fråga om vad som helst. De gånger jag har frågat en polis har jag fått mycket ohövliga svar. En gång stannade jag och min mor för att fråga om vägen på vägrenen av en motorväg eftersom vi inte ville åka in till centrala Malmö med hästtrailern och irra runt. Det slutade med att polisen bötfällde oss för att vi hade stannat! Jag kan rada upp incident efter incident som tyvärr är för många för att bara vara olyckliga undantag. Det som är så sorgligt med denna utveckling är att polishatet bland ungdomar men även den vuxna befolkningen är väldigt utbrett. Ett aggressivt bemötande gör inte att poliser blir respekterade, utan det plockar verkligen fram människors sämsta sidor och skapar många onödiga incidenter.
Och visst måste det gå att bete sig på ett smidigare sätt för annan personal klarar ju att hantera påverkade människor utan att banka skiten ur dem. Visst finns det även många poliser som gör fantastiska insatser därute. Människor som klarar att se människorna bakom missbruk och kriminalitet. Människor som inte ser problemen i svart-vitt. Men ett stort problem är ju den kåranda som fortfarande tycks leva kvar och den föraktfulla synen på socialt utsatta människor. Osmo Vallo öppnade ögonen för hur det kunde gå till vid polisingripanden av socialt utslagna människor och Michael Lundh beskrev det hela inifrån, men ändå tycks ingen ta tag i det här problemet. Förmodligen saknas det ordentlig och regelbunden handledning. För nog är det själva fan om man inte ska våga tillkalla polis i rädsla för att de ska slå sonen fördärvad?
"Det är inte de onda människornas ondska som är farligast. Det är de goda människornas tystnad".
Martin Luther King
Jag och kvinnan började snart att tala om det olämpliga i att sonen kom hem till patienten när han var berusad eftersom han inte blev insläppt på sitt eget när han var onykter. Pat fruktade att sonen skulle ligga ute och frysa eller bli misshandlad eller liknande. Mitt förslag var då att hon skulle ringa polisen så att de fick ta honom till beroendeakuten. Då berättar patienten att sonen vid upprepade tillfällen hade blivit misshandlad av polisen, varav en gång när hon hade tillkallat dem. Sonen hade brutit benet på tre ställen fått en spricka i bäckenet och skador på inre organ, men ändå friades poliserna. Läkaren som tog emot honom sa att sådana skador kan man inte få av att ramla.
Det obehagliga är att när kvinnan berättade detta mindes jag flera berättelser som jag själv hade hört ifrån både vuxna och tonåringar med missbruksproblem om hur poliser brukat övervåld och om hur väktare släpade iväg med dem till sitt speciella rum i köpcentrat där personerna fick "specialbehandling". Jag skulle enkelt kunna avfärda det hela som överdrivet men tyvärr har jag bevittnat övervåld ifrån både polis och väktare som förbipasserande och jag kan därför inte avfärda berättelserna.
Lite typiska exempel jag själv minns ifrån arbete på en beroendeakut är hur poliser kunde bli rosenrasande på apberusade tonåringar som givetvis var uppkäftiga, motsträviga och allmänt ohövliga. Men kan man vänta sig något annat? Alkohol är ju som vi redan har sett i forskning den drog som framkallar mest aggressivitet av alla droger. De flesta poliser borde fatta att det är meningslöst att slösa energi på att vinna ordkrig och maktkrig med en individ som bara har tillgång till sin reptilhjärna och dessutom inte kommer att minnas ett jota dagen därpå.
Det obehagliga är att inte ens jag själv känner gott förtroende för polisen. Jag tycker att de ofta har ett överlägset och arrogant sätt att bemöta allmänheten på och de har kommit långt ifrån min barndoms kvarterspolis Klas-Göran som man kunde fråga om vad som helst. De gånger jag har frågat en polis har jag fått mycket ohövliga svar. En gång stannade jag och min mor för att fråga om vägen på vägrenen av en motorväg eftersom vi inte ville åka in till centrala Malmö med hästtrailern och irra runt. Det slutade med att polisen bötfällde oss för att vi hade stannat! Jag kan rada upp incident efter incident som tyvärr är för många för att bara vara olyckliga undantag. Det som är så sorgligt med denna utveckling är att polishatet bland ungdomar men även den vuxna befolkningen är väldigt utbrett. Ett aggressivt bemötande gör inte att poliser blir respekterade, utan det plockar verkligen fram människors sämsta sidor och skapar många onödiga incidenter.
Och visst måste det gå att bete sig på ett smidigare sätt för annan personal klarar ju att hantera påverkade människor utan att banka skiten ur dem. Visst finns det även många poliser som gör fantastiska insatser därute. Människor som klarar att se människorna bakom missbruk och kriminalitet. Människor som inte ser problemen i svart-vitt. Men ett stort problem är ju den kåranda som fortfarande tycks leva kvar och den föraktfulla synen på socialt utsatta människor. Osmo Vallo öppnade ögonen för hur det kunde gå till vid polisingripanden av socialt utslagna människor och Michael Lundh beskrev det hela inifrån, men ändå tycks ingen ta tag i det här problemet. Förmodligen saknas det ordentlig och regelbunden handledning. För nog är det själva fan om man inte ska våga tillkalla polis i rädsla för att de ska slå sonen fördärvad?
"Det är inte de onda människornas ondska som är farligast. Det är de goda människornas tystnad".
Martin Luther King
Kommentarer
Trackback
