En omänsklig vård forts.
Jag tänkte följa upp mitt tidigare inlägg med att ge en beskrivning av hur detta kan drabba en olycksdrabbad individ.
En dotter till en god vän råkade ut för en trafikolycka i somras. Hon skadade sitt knä mycket illa och blev förd till ett lasarett "någonstans i Sörmland". Jag kallar henne hädanefter för patienten för enkelhetens skull. En väninna till patienten följer med i ambulansen. När de har åkt en bit stannar ambulansen och personalen säger åt väninnan att kliva ur ambulansen eftersom hon inte är anhörig. Väninnan vägrar och patienten gråter och vädjar att väninnan ska få följa med. Väninnan vägrar hårdnackat att kliva ur ambulansen och ambulanspersonalen ger upp och låter henne följa med. Den första reflektionen. Var detta agerande ifrån ambulanspersonalen någonting som gagnade patientens välbefinnande? Knappast!!!
Väl inne på sjukhuset kommer även en ytterligare ambulans med ännu en skadad kamrat till patienten. Personalen suckar högt och säger att hade inte det här hänt så hade de kunnat gå hem nu!!!!
Patienten lider av sprutfobi men detta tar man ingen notis om utan blir istället arga på henne.
Patientens mamma får inte prata med patienten och vårdpersonalen berättar ingenting för henne om hur illa skadad hon är. Man hänvisar till sekretess. Det hade varit en enkel sak att snabbt fråga pat. om det var ok. men istället väljer man att framstå som en "byråkratisk vägg". Min väninna lyckas istället att få kontakt med pat.s väninna som själv är mycket chockad och bara kan få fram att patienten lever men mycket mer vet hon inte eftersom knäet är som "köttfärs". Var detta agerande till gagn för patienten eller hennes anhöriga? Knappast!!!
Patienten opereras så småningom efter en lång rad av motsägelsefull information. Man dividerar över hennes huvud om hur länge hon ska ligga kvar på sjukhuset och när det väl är dags för pat. att ta sig hem till Stockholm menar man att hon ensam och gipsad utan tillstymmelse till möjlighet att kunna gå skulle ta sig hem själv!! Hon får vädja sig till att få sjukresa. Man lämnar mycket motvilligt ett par kryckor till henne.
Någon kuratorskontakt fick hon inte och inte heller hjälp med rehabilitering och sjukgymnastik. Allt detta skulle hon ordna med själv, och ingen ville ta emot henne!!! Detta har fått till följd att hon ännu inte kan gå och hon mår mycket dåligt psykiskt.
Till sist fick de tag i en sjukgymnast men nu ska hon sluta. Man fick också kontakt med en psykolog till slut. En ung man som bara sitter tyst och får patienten att bli mycket illa till mods. Förmodligen är han nyutexaminerad och har blandat ihop begreppen psykoterapi och psykosociala samtal vid krisbearbetning.
Jag tycker att det här visar en rad komponenter som är vanligt förekommande inom vården:
Några empatilösa människor som med enkla medel lyckas förvärra för en redan utsatt patient. Förhoppningsvis är dessa människor utmattade och inte empatilösa av naturen men fan vet.
Det psykosociala omhändertagandet existerar inte. En sådan basal sak som en kuratorskontakt erbjuds inte. Det är USELT!!!
Detta ledde till att patientens rehabilitering kraftigt försenades och det fick henne dessutom att känna en vanmakt och utsatthet som ingen ska behöva känna i ett "välfärds"land som Sverige.
Många hänvisar också till regler av olika slag som hindrar, men om en regel inte gagnar patienten eller någon annan för den delen bör inte denna i så fall ändras? Ibland tycks det också vara så att vi ska skapa regler för varenda tänkbar möjlighet som kan inträffa och då får man ställa sig frågan hur långt man ska gå, för någonstans på vägen övergår detta regeltänkande till att bli ett omänskligt och byråkratiskt och blint system.
Vi har fantastiska resurser i vårt land när det gäller vården, men vi har fått en utveckling som gör att man inte kan samordna resurserna till något bra. Antingen sker det genom att man inte gör någon överföring (det är det som vi förr kallade för att ta ett individuellt ansvar). Eller så har man så långa väntetider att insatserna förlorar i värde. S.k sammansatta vårdkedjor är ju något som idag bor i Utopia.
Vi har en god kompetent instrumentell vård men allt annat som handlar om det psykosociala omhändertagandet är ett området som är klart underutvecklat.
En dotter till en god vän råkade ut för en trafikolycka i somras. Hon skadade sitt knä mycket illa och blev förd till ett lasarett "någonstans i Sörmland". Jag kallar henne hädanefter för patienten för enkelhetens skull. En väninna till patienten följer med i ambulansen. När de har åkt en bit stannar ambulansen och personalen säger åt väninnan att kliva ur ambulansen eftersom hon inte är anhörig. Väninnan vägrar och patienten gråter och vädjar att väninnan ska få följa med. Väninnan vägrar hårdnackat att kliva ur ambulansen och ambulanspersonalen ger upp och låter henne följa med. Den första reflektionen. Var detta agerande ifrån ambulanspersonalen någonting som gagnade patientens välbefinnande? Knappast!!!
Väl inne på sjukhuset kommer även en ytterligare ambulans med ännu en skadad kamrat till patienten. Personalen suckar högt och säger att hade inte det här hänt så hade de kunnat gå hem nu!!!!
Patienten lider av sprutfobi men detta tar man ingen notis om utan blir istället arga på henne.
Patientens mamma får inte prata med patienten och vårdpersonalen berättar ingenting för henne om hur illa skadad hon är. Man hänvisar till sekretess. Det hade varit en enkel sak att snabbt fråga pat. om det var ok. men istället väljer man att framstå som en "byråkratisk vägg". Min väninna lyckas istället att få kontakt med pat.s väninna som själv är mycket chockad och bara kan få fram att patienten lever men mycket mer vet hon inte eftersom knäet är som "köttfärs". Var detta agerande till gagn för patienten eller hennes anhöriga? Knappast!!!
Patienten opereras så småningom efter en lång rad av motsägelsefull information. Man dividerar över hennes huvud om hur länge hon ska ligga kvar på sjukhuset och när det väl är dags för pat. att ta sig hem till Stockholm menar man att hon ensam och gipsad utan tillstymmelse till möjlighet att kunna gå skulle ta sig hem själv!! Hon får vädja sig till att få sjukresa. Man lämnar mycket motvilligt ett par kryckor till henne.
Någon kuratorskontakt fick hon inte och inte heller hjälp med rehabilitering och sjukgymnastik. Allt detta skulle hon ordna med själv, och ingen ville ta emot henne!!! Detta har fått till följd att hon ännu inte kan gå och hon mår mycket dåligt psykiskt.
Till sist fick de tag i en sjukgymnast men nu ska hon sluta. Man fick också kontakt med en psykolog till slut. En ung man som bara sitter tyst och får patienten att bli mycket illa till mods. Förmodligen är han nyutexaminerad och har blandat ihop begreppen psykoterapi och psykosociala samtal vid krisbearbetning.
Jag tycker att det här visar en rad komponenter som är vanligt förekommande inom vården:
Några empatilösa människor som med enkla medel lyckas förvärra för en redan utsatt patient. Förhoppningsvis är dessa människor utmattade och inte empatilösa av naturen men fan vet.
Det psykosociala omhändertagandet existerar inte. En sådan basal sak som en kuratorskontakt erbjuds inte. Det är USELT!!!
Detta ledde till att patientens rehabilitering kraftigt försenades och det fick henne dessutom att känna en vanmakt och utsatthet som ingen ska behöva känna i ett "välfärds"land som Sverige.
Många hänvisar också till regler av olika slag som hindrar, men om en regel inte gagnar patienten eller någon annan för den delen bör inte denna i så fall ändras? Ibland tycks det också vara så att vi ska skapa regler för varenda tänkbar möjlighet som kan inträffa och då får man ställa sig frågan hur långt man ska gå, för någonstans på vägen övergår detta regeltänkande till att bli ett omänskligt och byråkratiskt och blint system.
Vi har fantastiska resurser i vårt land när det gäller vården, men vi har fått en utveckling som gör att man inte kan samordna resurserna till något bra. Antingen sker det genom att man inte gör någon överföring (det är det som vi förr kallade för att ta ett individuellt ansvar). Eller så har man så långa väntetider att insatserna förlorar i värde. S.k sammansatta vårdkedjor är ju något som idag bor i Utopia.
Vi har en god kompetent instrumentell vård men allt annat som handlar om det psykosociala omhändertagandet är ett området som är klart underutvecklat.
Kommentarer
Trackback
